Hej Allesammans!

Nu var det länge sedan jag skrev sist. Sedan sist har jag hunnit skriva ett brev till pappa ang. hur jag upplevde hans beteende under jul samt. att jag förklarade vilka konsekvenser det fått för mig i form av anspänning, stress och ångest etc. Skrev också att jag inte kommer komma till mitt barndomshem någon fler julafton. Har även ringt till honom och frågat hur han vill att vår framtida relation ska se ut. Hans första spontana svar var: - Jag vet inte. Sedan började han förklara att han känner sig stressad under julen, att det är mycket att fixa med julmat, stoppa in ved i vår vedpanna som vi använder för att få värme, hämta ny ved i stugan, ta hand om hundvalpen o.s.v Vi kom överens om att vi hädanefter ska ses på somrarna istället för på vintrarna samt. att jag då kommer hem en kortare sväng, typ en helg.

Apropå hundvalpen så har hon gjort ett nytt bus: En dag när pappa inte var hemma och min bror satt vid datorn så tog hon pappas handkräm av märket Working hands från bordet. På något sätt fick hon upp locket trots att det var gängat och slickade sedan i sig en fjärdedel av innehållet. Pappa var beredd på att hon antingen skulle få diarré eller kräkas, men inget hände. Pappa säger att hon är en hund som gärna går och bär på saker, gärna en grankotte, tallkotte och ett björkris i munnen samtidigt. Han säger också att hon är en hund som aldrig blir trött. Jag funderar därför på om aktivitetsbollar av olika slag ( sådana man lägger mat i)  skulle kunna göra henne trött? Då blir hon ju tvungen att jobba för maten istället för att få den serverad som i dagsläget.

Hej Allesammans!

Igår skällde pappa på mig: sa att jag skrek, frågade om jag gått ner i vikt. Svarade nej. Sedan får jag frågan om när jag har tänkt börja gå ner de där kilona som jag enligt honom lovat honom att gå ner. Själv har jag inget minne av att jag lovat honom något sådant. Han föreslår att jag ska skippa sötsaker helt och sedan minska ner på maten. Jag sa då till honom att då vet han inte hur det fungerar. Han svarade då att han visst vet hur det fungerar. Jag kontrade med att det kan han inte veta om han tror att jag ska gå ner i vikt genom att skippa måltider. När jag säger till honom att det är fullständigt naturligt att min puls går upp för att jag leker med hunden ( jag kastar leksaker hon får hämta) så är det enligt honom en undanflykt jag hittar på för att slippa gå ner i vikt. Han sa även att han är rädd jag ska dö i förtid pga min vikt. Jag får inte heller posta bilder på vår älskade hund för att: " Det som är privat är privat och han vill inte att hela världen ska veta att han har hund." Jag har frågat honom varför han är så jävla rädd för allt och får då till svar att rädd och orolig inte är samma sak. Han hakar även upp sig på att jag inte svarar på hans frågor på det sätt som enligt honom är korrekt. Enligt honom får jag varken ge bristfällig eller överflödig info som svar på frågan han ställer, utan jag ska kort och koncist svara på endast det som hans fråga gäller. Råkar jag svara bristfälligt eller överflödigt så påpekar han genast att det inte var det han frågade om och upprepar den frasen flera gånger om. Till slut gick jag in på mitt rum och grät.

Idag, julafton, tog det hus i helvete när jag frågade pappa varför han söker bråk. Han bad mig hålla käft och sa att det var sista gången jag bar mig åt sådär. Han sa också att han kände sig skälld på av mig. När jag ifrågasätter vid vilket tillfälle jag skällt på honom så sa han: - Vet du inte vad du pratar om? Han vill alltså inte förklara sig, utan vill att jag automatiskt ska koppla/ förstå vilket tillfälle som avses. Det hela slutar med att jag gråter mig igenom delar av min frukost.

Känner att jag har svårt att få vara mig själv här hemma i mitt barndomshem. Jag i min tur tycker att pappa är en jävla enstöring som aldrig får in andra synvinklar än sina egna då han aldrig umgås med någon. Därav lär han sig aldrig att bete sig heller! Jag får överväga om jag ska åka hem nästa år överhuvudtaget, för det känns så jobbigt. Å andra sidan: Åker jag inte hem så missar jag vår valps uppväxt. Vår hund och min och min pojkväns kärlek till varandra är det som håller mig uppe just nu.

Tack för att Ni läste!

Hej Allesammans!

Boxning är det bästa jag vet, men på senaste tiden har jag blivit bekväm. Med det menar jag att jag känner efter för ofta och för mycket. Tänker: " Orkar jag gå på boxningen idag eller inte?" Det är helt okej att jag frågar mig det nu och då, men nu börjar det bli ett mönster. Jag stannar hemma alltför ofta. Det enda jag gör när jag är hemma är att se på tv och shoppa kläder. Det skulle kännas bättre om jag lade pengarna jag använder till shopping på boxningen istället. Dessutom känner jag mig lite nere av att inte boxas. Boxningen brukar ge min hjärna både vila och lite extra energi, så då har jag t.ex inga problem att orka med duschen efteråt.

Jag som sa att jag inte brukar påverkas av väder. Jag hade fel. I år är jag konstant trött p.g.a mörkret.

Hej Allesammans!

Jag försöker hitta mannen i mitt liv, men lär knappast hitta honom via dejtingappar. Via apparna hittar jag istället sexuellt frustrerade män/ gubbar som vill att jag ska lämna ut mitt telefonnummer med en gång eller ha sex med dem med en gång. De har heller ingen känsla för hur man skriver till en kvinna. En 68- årig gubbe skrev ett meddelande till mig igår. Gjorde klart för honom att jag inte ville ha med honom att göra för att: 1. Vad har jag för utbyte av en 28 år äldre man? 2. Vad har han för utbyte av en kvinna som är så mycket yngre? 3. Han verkar vara fixerad vid sex. 4. Jag vill inte ha en relation med en gubbe som är jämngammal med min egna pappa.

Han har inte en tanke på att jag som fysisk person sitter bakom skärmen. Han postar meddelanden med grovt stötande innehåll, t.ex: ? Tycker du om att bli knullad i rumpan??

När jag kontrar med: Du har flera skruvar lösa får jag till svar att:

-Min stora skruv sitter fast ( han syftar då på sitt kön).

Jag: - Knappast. Du fattar ju inte att Du utsätter mig för sexuella trakasserier!

Jag har givetvis anmält och blockerat gubben på appen. Jag har så svårt för män som är sig själva i verkliga livet och en helt annan bakom datorskärmen. Vad fyller det för syfte? Själv försöker jag vara mig själv även bakom datorskärmen.

Jag vill ha en sund relation med en kristen man som tänker med hjärnan snarare än med könet. Sund relation för mig innebär: Inget sex före äktenskapet, trohet, ärlighet, tillit, respekt och närhet.

Hej Allesammans!

Nu är jag både ledsen och fly förbannad! En kille/ man skrev dessa saker till mig efter att ha fått reda på min vikt, min klädstil och mina hygienvanor:
- Då borde du börja testa andra kläder, mjukisbyxor är inte så snyggt.

Jag vill att Du ska duscha varje dag.

Att jag duschar varannan dag är katastrof enligt honom. Att jag skrev att jag tvättar mig under armarna med tvål och vatten varje dag spelade ingen roll.

Fick till svar att: -Jag vill ha en partner som är mån om sitt utseende. Någon jag kan tända på och krama. Inte någon som luktar illa och hela dagen har på sig samma kläder som hon sovit i. Det är lite äckligt.

Till saken hör att jag inte går i pyjamas hela dagen, bara under helgerna.

Han fortsätter vidare: - Ingen vill vara ihop med någon som ser ut som hon precis vaknat.

När jag påpekar att har han sådana krav så passar nog inte han och jag ihop så får jag till svar att:

- Så du säger att vi inte passar ihop istället för att lägga ner lite tid på ditt utseende? Såklart man vill ha en partner som är hel och ren och inte är jättestor. Kanske dags att du börjar bry dig mer om ditt utseende? Ingen vill ha någon som är jättestor. Du får börja träna och boxas och vara aktiv igen. Inte bara sitta hemma, det är klart att du blir tjock då.

Jag har ett par frågor:

- Varför tar sig vissa killar/ män rätten att kommentera tjejers / kvinnors kroppar på detta sätt?

Jag förstår att utseendet spelar en viss roll. Attraktionen måste finnas där för att känslorna ska kunna utvecklas till kärlek. Men i övrigt så anser jag att en kille/ man bör älska sin tjej / kvinna för hur hon är som person snarare än för hur hon ser ut.

- En tjej/ kvinna ska kunna gå klädd i det hon vill utan vill utan att få negativa kommentarer om det.

- En kille / man ska inte kommentera sin tjejs / kvinnas vikt på ett negativt sätt.

- Visst överlever väl killar/ män om deras tjejer/ kvinnor duschar varannan dag?

Ovan nämnda händelse får mig att tänka på en fördjupningskurs i samhällskunskap som jag gick i gymnasiet: Makt och kön, hette den. Kommentarerna jag fick av killen/ mannen passar så klockrent in på det. Jag tänker inte förändra varken klädstil, utseende eller vikt för en killes skull! Ska jag förändra något så ska det vara för att JAG SJÄLV VILL DET!

Hej Allesammans!

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev. Allt flyter på med daglig verksamhet och boxning. På boxningen har vi två studenter som pluggar sitt sista år som fysioterapeuter. De har valt att skriva sitt examensarbete kring hur boxningen påverkar personer med funktionshinder. Vi deltagare har därför fått ha på oss en pulsklocka som mäter puls - och hjärtslag under träningen. Även en av våra tränare har valt att ha pulsklocka på sig. En gång när hennes tränarkollega  påpekade något så skrek hon högt och tydligt: - Håll käften! När jag såg att kollegan reagerade med ett leende tänkte jag: " Ok, han tog det bra för att de känner varandra. " Andra deltagare undrade vad hon hade för egenterapi i boxningslokalen. Hon svarade: - Jag kanske har aggressionsproblem, jag vet inte. Det känns som att skrika är mitt enda sätt att få ut saker.

Jag sa till henne att: - Om jag inte kände dig bättre skulle jag tro att Du gick på något. 

- Jag vet. Det är min personlighet. Skrik lite Du också.

- Jag vet inte hur det fungerar för dig, men jag blir bara mer spastisk om jag skriker.

Min pappa har skaffat hund igen efter 15 år utan. En liten Drever. Jag ringer hem regelbundet för att höra hur det går med henne. Sakerna jag får höra är följande: - Nu har hon bitit mig i örnsnibben två gånger.

Jag: - Hur har hon lyckats komma åt så högt upp?

- Jag får skylla mig själv. Jag tog upp henne i famnen och så blev  hon lite vild.

Andra gånger får jag höra: - Man kan ju undra om hon är vegetarian eller ko.

- Vad då då?

- Hon ska stoppa allt i munnen. Hon rycker upp gräset med rötterna. Jag har börjat ta upp henne i sängen om morgnarna, för då får jag sovmorgon. Nu har hon börjat demonstrera sin styrka, så vi leker dragkamp.

Jag har även skickat paket till henne innehållande: Kylmatta, Urine off spray, schampoo, borstar, fästingplockare och leksaker. När jag fick reda på att hon inte hade någon egen transportbur så skickade jag även det. Fick då ett telefonsamtal från pappa: - Bra att Du skickade buren, men nu får du inte skicka något mer paket.

- Tyvärr, pappa. Det kommer att komma ett paket till.

- Åh nej! jag vet snart inte var jag ska ha alla grejer.

- Det är inga leksaker.

#Boxning #Hundvalp

Hej Allesammans!

Vad är Er relation till nyfikenhet? Ser Ni det som något bra eller som något dåligt? Själv är jag uppvuxen med att nyfikenhet är något dåligt. Är man nyfiken så är man det bara för att ha något att skvallra om, inte för att man genuint bryr sig om en person.

Jag har en personal på mitt boende som är nyfiken. Han är det för att han genuint bryr sig, men likväl har jag SÅ SVÅRT för hans nyfikenhet! Vi var ute på promenad och han såg att jag smålog.

Han: - Du småler. Något är det, det märks.

Jag: - Måste det alltid vara någonting? Kan jag inte bara få vara glad för att jag är glad?

- Allt är ju orsak och verkan. Precis som det finns en orsak till att Du är ledsen så finns det en orsak till att Du är glad. Sedan kan orsaken till glädjen vara olika. Någon blir glad av att solen skiner och en annan blir glad av att se en blomma. Jag kände hur jag blev fly förbannad på honom! Han skulle laga min middag, så jag stängde in mig i sovrummet för att inte vräka ur mig något olämpligt till honom och för att få gråta ur mig min ilska ifred. Hade jag satt mig i köket så hade han bara velat trösta mig, och jag klarar inte av att bli tröstad av den person jag är arg på, så därav valde jag att sätta mig i sovrummet. När jag sedan kom ut därifrån för att äta min middag så frågade han:

- Hur gick det för Dig?

- Med vad?
-  Du försvann bara in.

Jag svarade honom inte. Sedan gick han hem då han jobbade sista passet för sommaren. Nu ångrar jag givetvis att jag inte pratade med honom...Han måste undrat varför jag bara försvann...Det kommer dröja flera månader innan han jobbar igen då han studerar till Socionom.

Jag upplever det som jobbigt när han försöker gå till botten med varenda känsla jag har. Jag anser inte att det behövs på samma sätt när jag känner glädje, för glädje är en känsla som är lätt för mig att bära. Sedan är det även så här att jag bor här och han är boendepersonal. Jag förstår att han varken kan eller vill dela alltför privata saker ur sitt liv. Då respekterar jag den gränsen och pressar honom aldrig att berätta något. Därför tycker jag att han även skulle kunna låta bli att pressa mig.  Pressar man mig så blir jag nämligen fly förbannad! 

Hej Allesammans!

Jag mår inte bra. Min farmor dog för snart en månad sedan och så är jag olyckligt kär .   Killen jag är olyckligt kär i har gått i samma gymnasieskola som jag, dock inte i samma klass. Flera år efter att jag slutat gymnasiet skickade denna kille en vänförfrågan till mig via Facebook. Jag blev lite häpen, men besvarade hans förfrågan med ett ja eftersom jag visste vem han var. Vi har skrivit till varandra som vänner i 13 år. Det som fick mig att känna kärlek för honom var när han svarade på en sak jag skrev med " Jag har känt så här i flera år."  Det svaret tolkade jag som att han kände samma som jag, d.v.s att han var kär i mig. När jag senare ställde frågan vad han kände för mig fick jag veta att så inte var fallet, för svaret löd: - En fin vän. Vi skriver fortfarande till varandra, frågar hur läget är och så. När han får veta att jag är ledsen så skriver han " kram" till mig. När jag bara hade vänskapskänslor för honom så kunde jag bli tröstad av att han skrev så. Nu blir jag bara ledsen, för jag tänker på den där förhållande - kramen som jag aldrig kommer få av honom...Tänker att det vore enklare att släppa honom om jag vore arg på honom, men han har ju inte skrivit något som jag kan vara arg på honom för. Han är bara snäll och ödmjuk. Har gråtit så mycket att jag känner att jag inte orkar gråta en enda droppe till, ändå kommer det mer tårar. Å andra sidan:  Om jag inte skulle gråta så skulle den smärtan komma ut i en annan form, till exempel i en ångestattack. Då gråter jag hellre, för gråt är mycket lättare att hantera än ångest. Att se lycklig kärlek på Sociala medier sticker som en tagg i hjärtat just nu...💔