Hej Allesammans!

Igår skällde pappa på mig: sa att jag skrek, frågade om jag gått ner i vikt. Svarade nej. Sedan får jag frågan om när jag har tänkt börja gå ner de där kilona som jag enligt honom lovat honom att gå ner. Själv har jag inget minne av att jag lovat honom något sådant. Han föreslår att jag ska skippa sötsaker helt och sedan minska ner på maten. Jag sa då till honom att då vet han inte hur det fungerar. Han svarade då att han visst vet hur det fungerar. Jag kontrade med att det kan han inte veta om han tror att jag ska gå ner i vikt genom att skippa måltider. När jag säger till honom att det är fullständigt naturligt att min puls går upp för att jag leker med hunden ( jag kastar leksaker hon får hämta) så är det enligt honom en undanflykt jag hittar på för att slippa gå ner i vikt. Han sa även att han är rädd jag ska dö i förtid pga min vikt. Jag får inte heller posta bilder på vår älskade hund för att: " Det som är privat är privat och han vill inte att hela världen ska veta att han har hund." Jag har frågat honom varför han är så jävla rädd för allt och får då till svar att rädd och orolig inte är samma sak. Han hakar även upp sig på att jag inte svarar på hans frågor på det sätt som enligt honom är korrekt. Enligt honom får jag varken ge bristfällig eller överflödig info som svar på frågan han ställer, utan jag ska kort och koncist svara på endast det som hans fråga gäller. Råkar jag svara bristfälligt eller överflödigt så påpekar han genast att det inte var det han frågade om och upprepar den frasen flera gånger om. Till slut gick jag in på mitt rum och grät.

Idag, julafton, tog det hus i helvete när jag frågade pappa varför han söker bråk. Han bad mig hålla käft och sa att det var sista gången jag bar mig åt sådär. Han sa också att han kände sig skälld på av mig. När jag ifrågasätter vid vilket tillfälle jag skällt på honom så sa han: - Vet du inte vad du pratar om? Han vill alltså inte förklara sig, utan vill att jag automatiskt ska koppla/ förstå vilket tillfälle som avses. Det hela slutar med att jag gråter mig igenom delar av min frukost.

Känner att jag har svårt att få vara mig själv här hemma i mitt barndomshem. Jag i min tur tycker att pappa är en jävla enstöring som aldrig får in andra synvinklar än sina egna då han aldrig umgås med någon. Därav lär han sig aldrig att bete sig heller! Jag får överväga om jag ska åka hem nästa år överhuvudtaget, för det känns så jobbigt. Å andra sidan: Åker jag inte hem så missar jag vår valps uppväxt. Vår hund och min och min pojkväns kärlek till varandra är det som håller mig uppe just nu.

Tack för att Ni läste!