Hej Alla!

I fredags skulle jag åka buss hem från tandläkaren. När vi skulle kliva på kom busschauffören och sa:

- Jag har redan en rullstol, ni får vänta på nästa.

Vi (jag och assistenten) stod och funderade på huruvida vi skulle vänta på nästa buss eller ej. Jag sa att jag ville gå hem då jag var hungrig eftersom jag inte kunnat äta någon frukost p.g.a tänderna. Sagt och gjort. Vi vann dock inget på det rent tidsmässigt, men vi slapp i alla fall stå i busskuren i 30 min. för att vänta på nästa buss.  På vägen hem diskuterade vi det här med bemötande. Min assistent sa:

- Tänkte busschuffören överhuvudtaget på att det är en person som sitter i rullstolen (hon syftade på hans formulering). Ska du degraderas till en stol?

- Jag vet att busschaffören inte gjorde något fel, då det faktiskt finns en klisterlapp på bussdörren som säger att det endast får finnas en rullstol i varje buss.

- Jo, men det är inte första gången du blivit nekad att åka buss och vi har sett fler personer i rullstol bli nekade också.

- Mm. Jag är så van vid att höra allt  möjligt, så jag tänker inte på det, sa jag.

- Jag förstår att man inte kan reagera på allt och det brukar inte jag heller göra. Jag tänker bara att man säger ju inte till en person med kryckor att den inte kan åka med för att den har kryckor.  Man måste ju kunna lita på att man kan åka med den buss som kommer. Det är inte alltid man kan vänta på nästa buss, om man har en tid att passa, till exempel. Vill man att fler ska åka kollektivt får man väl göra fler platser.

- Det har du rätt i! Hör du vad ja säger: "Jag har blivit så VAN vid att höra allt möjligt så jag reagerar inte på det". Egentligen är det ju hemskt! Ungefär som med mobbning.Till slut blir man så van vid at bli mobbad så man tror att det alltid ska vara så.

- Ja, det blir så stigmatiserat.

Idag var det dags för nästa busstur. Till frisören denna gång. Idag kundejag kliva på utan problem, det var ingen annan som satt på platsen. Jag var på väg att sätta mig med ansiktet mot färdriktningen när chaufören kom och sa att jag måste sitta med ryggen mot färdriktningen. Jag har suttit m. ryggen emot förut, men tyckt att jag fallit framåt vid inbomsningar p.g.a det inte funnits bälten samt. inte tillräckligt med saker att hålla sig i, vlket vi försökte förklara för chauffören.

- Det blir samma sak om du sitter som du vill sitta, sa han. Vidare förklarade han att jag kunde slå ansiktet mot plattan samt. att det inte finns något stöd för stolen ifall den skulle välta bakåt. Han lovade köra försiktigt just med tanke på avsaknaden av bälte. Vi accepterade den pedagogiska förklaringen och vände stolen rätt.

- Får jag se ditt färdjtänstkort, bad han.

- Visst, sa jag. Legitimationen ligger där, sa jag och bad assistenten hjälpa mig att plocka fram den.

- Jag behöver bara kortet.

- Jag tänkte bara eftersom på baksidan av färdtjänstkortet så står det att färdtjänstkortet inte är giltigt utan giltig legitimation.

- Jag kollar bara hur länge färdtjänstkortet är giltigt, alltså datumet, så glöm inte att förnya det i sepember.

- Nej.

Trevlig helg!

Hej Alla!

Idag har det varit   -igt och varmt i min stad. Jag och min assistent har varit ute på promenad och mitt under promenaden frågade hon:

- Är du sugen på att träffa min hund?

- JAAA! utbrast jag då vi pratat om detta flera gånger tidigare, men det har aldrig blivit av. Jag fick träffa en jättefin 10-årig labrador. Hon började med att nosa igenom hela hela mig. Sedan promenerade vi i två timmar. Då och då vred hon på huvudet för att kolla så jag hängde med. Efter ett tag så blev jag lite hungrig och beslöt mig för att ta mitt mellanmål, som bestod av en banan. Vi stannade till så jag fick äta den och hon tittade på mig med sina bruna bedjande hundögon. Jag sa:

- Nej, du får ingen banan.

Här tog assistenten till orda:

- Min brukare är uppvuxen med hund och kan dina tricks. Du får ingen banan.

Sedan gick vi hem till assistenten för att lämna henne. Innan hon gick in så satte hon sig så självklart bredvid min elrullstol och ville bli klappad och kliad. Skönt med en hund som inte är rädd för rullstolar, trots att hon aldrig träffat mig tidigare. Känner mig nästan lite vovvesjuk nu. Saknar vår hund (min familjs) vi hade tidigare. Det har varit en riktigt bra dag idag    Nu dags för mys med katten.  

Trevlig helg!

Hej Alla!

Gamla känslor kommer upp. Igår var jag på möte på vuxenhabiliteringen igen. Information om mig skulle föras över från min psykolog till min kurator. Psykologen ritade  i vanlig ordning upp kurvan med mina kognitiva nedsättningar och dess värden. Han behövde inte förklara så jättemycket för kuratorn, då de två har jobbat ihop tidigare. Jag fick säga hur jag upplevt saker förr och nu. Hur jag upplevt min neuropsykiatriska utredning, dess resultat och hur jag ändrat livet. Vi gav henne även lite fakta kring hur min assistans sett ut, att jag haft en uppföljnng men att jag nu landat i den och anpassat mig till det nya.

Psykologen skämtade lite med mig när jag hälsade på den nya kuratorn genom att ta i hand.  Han sa: 

- Är du så formell idag? Precis innan jag skulle åka hem skämtade han igen:

- Jag är helt säker på att det här bordet var runt sist jag kollade. Är det du som har smittat mig?  Jag harklade mig och sa: - Du med ditt professionella kunnande borde ju veta att perceptionsstörningar inte smittar  

- Måste man ha det jämt då?   Om din kurator inte sköter sig så får du bussa mig på henne.

- Jag har tänkt tanken, sa jag och log pillimariskt   

- Jag har ju fått höra när det varit något fel med assistansen. Vem ska då få höra när det varit något fel med mig. Ska du det? undrar han och tittar på min nya kurator. Jag tog till orda: - Jag har visst sagt till dig när något varit fel  

- Jag gör aldrig fel  

Sedan gav vi varandra en kram och han sa: - Ha det bra och sköt om dig! till mig.

När jag kom hem började jag fundera på det där han sa om att vara formell när man tar i hand. Insåg då att vi aldrig hälsat på varandra så, utan mera sagt - Hej hur är läget, Tjenamoss,Tjena, Tjenamossan eller Tjenixen! Det var han som införde ordet Tjenamoss i våra konversationer då han är en psykolog med humor. Jag har tagit efter hans uttryck då jag också har humor eller så har jag kommit med egna. I övrigt hälsar jag alltid med att ta i hand.  

Idag har jag gråtit floder (gråter än) för att jag SAKNAR honom!  Han har hjälpt mig förstå mig själv. Gett mig verktyg så mitt liv ska fungera så bra som möjligt. Dessutom är han en väldigt empatisk och förstående person.

Gråtattackerna började redan vid kl 9 i morse, hade uppehåll vid sjukgympan, började om vid 12.30, uppehåll vid lunch, grät de två timmar jag var själv idag (låg i sängen och grät), uppehåll vid middagen och så har de börjat om nu igen. Tilläggas bör att jag sovit dåligt i två veckor p.g.a olika saker, vilket gör att jag reagerar mer. Ledsen hade jag nog blivit hur som helst, men nu har jag gråtit så jag har ont i huvudet och fryser. Kommer börja må illa om jag inte slutar skriva bums!

Tack för att ni läste!

Kramar!                                           









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









                                                  









       

Hej Alla!

Tre dagar denna vecka har jag haft en gammal assistent som jobbat hos mig. Det är inte bara jag som upplever mig lugn och ostressad just nu. Hon, som inte jobbat hos mig på 3 år säger att jag är mycket lugnare, ser ut att må bättre, att det är roligt för henne att se. Det är roligt för mig med. Nu slipper jag lägga skulden på mig själv, för tack vare min neuropsykiatriska utredning som jag gjort vet jag vad som är "fel."  Jag har kognitiva nedsättningar.

Ni kanske minns att jag skrev om mina korsettskor i höstas? Jag måste slå ett slag för dem igen! Tack vare att de har en stabil häl samt. kardborreband man kan dra åt så är mina fötter lika stabila i dem som i en skena. Kardborrebanden skaver inte som kardborrebanden på skenorna gjorde. Mina fötter slipper vara instängda, bli varma, få fotsvamp samt. att mina atopiska eksem blivit bättre.  Har pratat med ortopedtekniska ang. foten som ville vicka inåt och de menade att allt kommer från höften. Ska man fixa det måste man fixa knäna också och i så fall blir det tal om operation. Jag hade fått för mig att inlägget i skon skulle stävja vickandet, men jag har fått förklarat för mig att det bara stödjer hålfoten så jag ska slippa få ont när jag går. Det blev inga vinterkängor därifrån, då de ortopediska skorna tillverkas i Italien och där tänker de inte på detta med varma skor. Köpte istället ett par egna med stabil häl och ordentlig snörning. Rådfrågade ortopedtekniska ang. vad jag skulle tänka på innan jag köpte dem.

Då jag p.g.a viktuppgång samt. avsaknad av dubbelbemanning (två assistenter som jobbar samtidigt) inte kan träna på att gå i trappor längre så har vi ringt och frågat arbetsterapeuten om en portabel ramp, d.v.s en ramp man kan plocka med sig vart man än åker då jag är i behov av en sådan för att kunna komma in på husgrupp hos mina vänner.  Det var inga problem att få en sådan som hjälpmedel. Arbetsterapeuten sa dock att hon inte rekommenderar dessa till trappor med fler än tre trappsteg p.g.a risken att det blir för brant lutning. Ska den användas till fler än tre trappsteg så måste man vara minst två som hjälper till. Detta blir inget problem då jag har vänner som kan hjälpa mig och assistenten. Det vi dock behöver veta är höjden på trappstegen eftersom rampen bara går att dra ut ett visst antal centimeter.

Trevlig kväll, alla!

Kramar!