Hej Alla läsare!

Nu har jag vägt mig. Jag fick en chock och blev ledsen. Personalen försökte trösta genom att säga: 

- Det kanske är kläderna som väger.

Jag: - Nej.

Vågen stannade på 86,5 kg. Inte konstigt att benen sväller. Sedan måste jag även sluta sova i soffan, för det blir totalt fel vinkel för benen när jag ligger där. De sväller inte av. Blodtrycket har jag också kollat.145/82 Det är lite högt, men inte så högt att jag behöver medicin. Sköterskan tycker att när jag får en kallelse till hälsocentralen för att mäta ut nya stödstrumpor så ska de även få ta diverse blodprover på mig.

Halva personalstyrkan slutar på mitt boende, så just nu är det mycket nytt. En av dem som ska sluta har jag jättebra relation till, så det känns jobbigt. I tisdags kväll brast jag ut i gråt när jag tänkte på det, så jag blev tvungen att larma på nattpersonalen och gråta ut/ prata ut med honom. Visst finns det även andra ur personalen som får se min gråt, men med dem så hinner jag aldrig gråta ut innan jag börjar besvara deras frågor, så då ligger gråten kvar inombords. Denna nattpersonal/ vikarie tar det dock alltid lugnt, säger att det är bra att jag släpper ut mina känslor, att han förstår att jag tycker det är jobbigt o.s.v Samtidigt påtalar han också att det är kunniga personer som sökt tjänsterna.Jag säger att jag vet att det kommer bli bra. Jag svarar honom att det är inte så att jag tror att stället kommer att rasa ihop, men... 
- Det gör det inte mindre jobbigt, avslutar han.

- Precis, svarar jag.

- Får man en godnattkram, eller?

- Klart Du får! När jag pratat klart och han gick ut ur min lägenhet så fortsatte jag gråta ett tag, men det kändes ändå skönt att ha pratat ut så att han visste varför jag var ledsen. Jag tycker även det är skönt att jag har sådan tillit till honom att jag vågar visa mig ledsen inför honom.

Hej på Er!

Idag sitter jag på min dagliga verksamhet och bloggar. Vet inte vad vi gör efter detta, så det får bli en överraskning.

I förmiddags kom sjuksköterskan på mitt boende på besök till mig då jag har väldigt svullna ben. Jag sa till henne att jag tror viktuppgång kan vara en av orsakerna då jag haft svullna ben tidigare just av den orsaken. Hon klämde och kände ganska hårt på mina fötter. Märkena efter hennes fingrar stannade kvar och det är ett tecken på att jag har vätska i fötterna. jag var ärlig med henne och sa att jag ofta sover i soffan. Hon svarade att det ofta är boven i dramat. Jag var även ärlig och sa till henne att jag äter mycket på kvällarna: godis, frukt och hårdbröd. Mina kläder är i storlek XL.

- Du vet vad du bör äta, det hör jag ju. Jag ska fixa hit en sittvåg så vi får se vad du väger. Sedan vill jag även ta ett blodtryck på dig. Jag vill även ta kontakt med en distriktssköterska på din hälsocentral så hon får mäta ut nya stödstrumpor åt dig, för jag tycker dina nuvarande stödstrumpor är för låga. (Mina nuvarande stödstrumpor står det kompressionsklass 1 på). Det verkar som om jag numera behöver stödstrumpor med högre kompression. 

Jag konstaterar att vart tionde år händer något med min kropp: när jag var 20 fick jag bäckenproblem, när jag var 30 började jag med stödstrumpor p.g.a dålig cirkulation och nu när jag är 40 behöver jag stödstrumpor med högre kompressionsklass.

Jag hoppas vid Gud att vågen INTE visar 85 kg. Inte för att jag är fixerad vid vikten, utan för att jag minns hur jobbigt det var sist när jag vägde 85 kg. Jag kunde inte gå med rollatorn i 5 min. utan att bli jätteandfådd och svettas jättemycket, jag kunde inte ta mig i och ur taxibilar, jag kunde inte lägga upp benen i soffan för jag upplevde att de var för tunga att lyfta och sist men inte minst kunde jag inte simma så snabbt som jag ville.

Tack för att ni läste!