Hej Allesammans! #Psykiskohälsa #Depression

Har du gråtit? Är det något speciellt? Hur känns det? Du behöver kanske vara själv en stund? Frågorna kommer från min assistent och jag förstår varför han ställer dem. Det är hans sätt att säga att Han ser att jag inte mår bra, att Han ser att jag gråtit.

Det är typ nu jag fattar hur dåligt jag mådde under slutet av 2016 och halva 2017. Jag hade ( och har fortfarande ) en depression. Till en början var jag tyst, sa ingenting till någon. Inte till familjen, vännerna och inte heller till kurator eller psykolog på Vuxenhabiliteringen. Grät för det mesta. Ingen kände igen mitt beteende. Jag svarade inte i telefonen och deltog inte i sociala aktiviteter. Tappade minnet. Visserligen har jag på grund av mitt funktionshinder dåligt närminne, men det blev ännu sämre under depressionen. Jag, som annars har ett bra sifferminne, glömde bort telefonnummer samt. koden till mitt kreditkort. Glömde även bort inbokade möten. Jag visste aldrig vad det var för dag då det kändes som om dagarna flöt ihop. Kom inte ihåg om jag gjort min sjukgympa eller ej o.s.v En tid senare blev jag utåtagerande. Gjorde två av mina assistenter fysiskt illa.  ( Inget jag kom ihåg själv, fick det återberättat för mig vid ett senare tillfälle). Andra assistenter släppte jag inte in. Vägrade öppna dörren när de ringde på.

Det kändes även som om jag ville provocera en av mina assistenter till att bli arg. Det var honom jag tänkte på idag när jag blev ledsen. Minns en dag när jag sa till honom att det inte tjänade någonting till att han försökte hjälpa mig ur min depression. - Varför tjänar det ingenting till? frågade han mig.  Minns i dagsläget inte vad jag svarade. Minns dock att han frågade om jag hade någon förståelse för hur han kände sig mitt i alltihop. Jag sa ja, eftersom jag har erfarenhet av två vänner som mått psykiskt dåligt och minns hur jag mådde under den perioden. Det var även samma assistent som fick ringa polisen när jag vägrade åka in till akutpsykiatrin trots att jag behövde det. Enligt mig själv var jag inte sjuk trots att jag hade depression med tillhörande vanföreställningar. Jag ansåg också att jag var en person som var dum, ful, ivägen och ställde till det för min omgivning.

Under denna period var jag inte schysst mot dem på Vuxenhabiliteringen heller. Kallade en av personerna där vid ett kvinnonamn trots att jag vet att han är en man. Jag lät riktigt bitsk, kylig och arg när jag sa det. Detta var i samband med att personen försökte få in mig på akutpsykiatrin och jag inte ville. Återigen ansåg jag mig inte vara sjuk.

Minnena från akutpsyk är jobbiga att bära. Jag tänker på hur jag själv mådde, men även på allt jag fick bevittna som hände m. andra patienter medan jag låg inne där. Tänker även på ovan nämnda exempel där jag behandlat personer i min omgivning illa p.g.a min depression. Personer i min omgivning ber mig att inte fastna i dessa tankar då skuld - skamkänslor inte är ett dugg uppbyggande. Fattar vad de menar, men ack så svårt det kan vara...

Jag får väl bara konstatera - Jag var sjuk.

Detta är inget tycka-synd-om - inlägg. Behöver bara bearbeta min depression.

Hej!

Tänker på personen som berättade för mig att han är transperson. Hur han kanske känt det innan han bestämde sig för könskorrigering: Tänker på alla gånger man faktiskt ser sig själv naken: När man sitter på toa, står i duschen, står framför spegeln i badrummet, är i offentliga duschar och omklädningsrum. När då könsidentiteten inte stämmer överens med den inre bild man har av sig själv så måste det kännas fruktansvärt! Gråter när jag tänker på det!

Jag hoppas att personen har en stöttande familj, stöttande vänner och stöttande arbetskamrater som ger honom allt stöd han behöver! Om inte, så hoppas jag att han väljer bort dem som inte är det! Det här samhället är tillräckligt hårt som det är och han har nog tillräckligt mycket att kämpa mot ändå, med tanke på att folk reagerar så fort man bryter normen på något sätt!

Denna person är betydelsefull för mig oavsett hur han ser ut! Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har han hjälpt mig att hitta mig själv och stå upp för vem jag är!

Godnatt på er!

#transperson #känslor #fördomar

Hej!

Idag fick jag reda på att en person jag känner numera kallar sig vid ett nytt namn samt. kommer genomgå en könskorrigering. Har känt personen i 4 år och varit van att kalla honom för ett visst namn och förknippa honom med ett visst kön. Kommer nog ta ett tag innan jag vant mig. Jag tycker att personen är modig som vågar berätta för mig och jag är glad att han äntligen får ihop sin bild av sig själv med hela sig! Det är han värd! Personlighetsmässigt är ju han samma empatiska, varmhjärtade, ödmjuka och humoristiska person som han alltid varit! Han är en mycket viktig person i mitt liv som hjälpt mig hitta mig själv o stå upp för vem jag är!


#Attståuppfördenmanär #mod #transperson #könskorrigering

#Vänskap #Psykiskohälsa

Mina tankar och känslor kring psykisk ohälsa tisdag 8 juni 2015:

Avskyr att jag var tvungen att dela min bästis med en viss herre: nämligen Herr Psykisk Ohälsa. Till dig vill jag säga: Jag avskyr dig för att du tog så stor plats i min väns, och sekundärt även i mitt liv. Du var en ständig följeslagare vart vi än gick. Min och min väns relation kunde aldrig bli det den var ämnad att vara, för du stod alltid ivägen. Du tog hela min väns personlighet i besittning när du var i farten. Du planterade destruktiva tankar i hennes huvud och såg till att hon mådde dåligt som fan! Sedan hade du mage att lägga över allt ansvar på min väns omgivning, däribland även mig. Avskyr dig! Till min bästis: Saknar dig! Försöker tänka på allt fint vi haft, men just nu står Herr Psykisk Ohälsa ivägen och skymmer sikten för allt det fina.   

Hej!

Var ute med katten för en vecka sedan på min egen gård. Då kom en äldre dam fram och ville ge mig godis. Jag sa artigt nej tack eftersom jag inte ville ha. Då började hon vifta med godisen mitt framför näsan på mig. När jag inte tog emot godisen så lade hon den i mitt knä istället. 

Jag får direkt känslan av att damen tycker synd om mig för att jag sitter i rullstol eller alternativt hade fördomar.

Hur tänker ni andra?

Hej alla läsare!

Jag kom att tänka på det här med diagnoser som skällsord.  I mitt fall CP. Jag minns när jag gick i högstadiet och en kille knuffades med en annan kille på skoj. Killen råkar ramla in i min rollator och utbrister: "Flytta på den där CP-jäveln!" Jag var tillräckligt stor för att förstå att det där inte var riktat till mig. Han var irriterad för att han slog sig. Likväl tog jag åt mig. Orsak: Min mobbning hade vid det här laget pågått i 6 år.  Jag var den enda med CP-skada och enda personen med synliga hjälpmedel. Så när en person kallade mitt hjälpmedel för CP-jävel så tänkte jag: " Han tycker att min rollator är ivägen, vilket innebär att jag som person också är ivägen".

Vänligen använd inte CP eller andra diagnoser som skällsord. Ej heller folks etnicitet. Det sårar mer än vad det gör nytta. Tycker ni något är dumt, knäppt eller idiotiskt, använd hellre de yttrycken istället. Jag syftar självklart på saker nu.

Ha en fotsatt trevlig dag!

Elitsamhället

"Göra karriär, förverkliga sig själv, gifta sig, skaffa barn, villa, volvo, hund, hobby,engagera sig politiskt,

skaffa sig en sund kropp så man vågar visa upp den. Köra över andra medan man håller på och klättrar på självförverkligande-stegen, det är ju så man kommer framåt! Lära sig hålla reda på tusen saker samtidigt, det är ju det som är innegrejen i dagens samhälle.  Klarar man inte detta är man "konstig" och man måste ju ha ett universalhjälpmedel för sådant här, för så här får det ju bara inte vara! Att bryta mot samhällets normer är ju farligt och skrämmande!

STOPP! Tänker man så är man inne på farlig mark! Jag blir mörkrädd, livrädd! Vi är på väg att skapa ett elitsamhälle, ett samhälle där endast de bästa får plats! Ett samhälle där sådana som jag gallras bort, för jag passar ju inte in! Vem har rätt att sätta sig till doms över vem som passar in och inte?

Vad är det som säger att människan som följer strömmen är lycklig?

Lyckligare än jag?

Finns det ett facit?

Har ni tänkt på en sak?

Jag vill inte passa in! Jag vägrar tränga in min unikt fungerande hjärna i någon liten box och säga "här ska du vara, för det passar samhället bäst." Det fanns en tid då jag försökte göra det, men det var innan jag visste att det fanns något som hette kognitiva nedsättningar. Jag försökte tvinga min hjärna att klara något som den inte förmådde, inte på det sättet. Jag blev frustrerad och tänkte: "Mina kurskamrater klarar av universitetsstudier i högt tempo, läsa stora textmassor, balansera hem, fritid och  nya  relationer. Varför gör inte jag det? , Varför blir jag ledsen och trött så ofta, trots att jag verkligen gillar plugget?   Varför är vissa ämnen så otroligt superlätta och jag klarar dem med bravur, medan jag bokstavligen får slita mer än häcken av mig för att klara av rena läsämnen och textmassor? Varför är jag så långsam?  Varför är jag så stresskänslig? Varför fick jag förstadium till utbrändhet? Idag vet jag.

Hjälpmedel i all ära, de är säkert bra, men jag vill inte ha , inte just nu. Just nu vill jag bara knyta säcken och acceptera mina kognitiva nedsättningar precis så som de är! Jag håller på att bli vän med dem. De har ju ändå format mig till den jag är! Min hjärna är unik! Låt den vara det!  Jag är unik! Sluta försöka göra om mig! Det finns ändå bara ett exemplar av just mig. Idag kan jag för första gången sträcka på mig och stolt skriva: Jag duger!

Ni andra: Ge inte upp! Samhället behöver er! Samhället blir tråkigt om man tänker att alla ska vara exakt lika. De som försöker skuffa in er i en norm/mall/ fack gör det p.g.a okunskap. Stå på er!

Hej kära läsare!

Jag har reflekterat över en sak: Jag uppskattar alla mina vänner, men jag skulle vilja ha fler vänner med funktionshinder. De behöver nödvändigtvis inte ha en CP-skada, men funktionshinder av något slag. Det är så skönt när folk förstår, utan att jag behöver förklara särskilt mycket. Jag har vänner med funktionshinder i sociala medier, vänner som jag inte har träffat i verkliga livet, men som jag ändå känner gemenskap med. Jag skrattar med dem när något roligt  eller komiskt händer och tänker: "Det där hade lika gärna kunnat hända mig." Jag känner med dem när livet ger dem törnar och jag kan tänka: "Synd att personerna bor så långt bort ifrån mig, annars hade vi kunnat göra något skoj..."Jag pratar om vännerna i sociala medier som om jag skulle känna dem i verkligheten. Assistenterna får höra: " Den och den sa si och så" eller "Jag känner så med en person just nu, för han/hon har det jobbigt just nu . En del av mitt liv är på internet...

Trevlig kväll, alla!