Alla inlägg under juni 2013

Av unika-jag - 25 juni 2013 22:50

God kväll, alla!


Jag skulle ha haft inskolning med en sommarvikarie idag. När denne  inte dök upp ringde vi  vår chef som sedan får reda på att denne är sjuk (denne hade inte sjukanmält sig till chefen heller). I samma veva låter hon  (chefen)  meddela att en annan sommarvikarie jag också skulle inskolat ringt  och sagt att denne hoppar av, då denne kommit på att yrket som personlig assistent inte är något för denne.  Personen  skulle ha jobbat hos mig under juli-augusti. Chefen har utvecklat en plan B som hon  tror kommer fungera.Hon  har två personer från en annan assistentgrupp som hon också är chef för som hon tror kommer passa att jobba hos mig.

 

Andra veckan på semestern för ordinarie personalen och saker krånglar redan. Måste börja om från ruta ett med intervjuer och inskolningar...


Den assistent som var sjuk idag kommer förhoppningsvis att inskolas nu på fredag istället.


Tack alla ni som läser!


Ha en bra kväll!




ANNONS
Av unika-jag - 22 juni 2013 23:08

Hej!


Dagens ros vill jag ge till min psykolog på habiliteringen! Varför? För att han hjälper mig att förstå mig själv, är varmhjärtad, positiv, ärlig, omtänksam, har humor etc. Jag känner sådan enorm tillit till honom, han vet vad han gör, hur han ska handskas med mig. Jag var till honom  i måndags för att påbörja min stresshanteringsplan och talade om för honom vad som stressar mig just nu (samma saker som jag skrev i måndagens blogginlägg). När jag pratat färdigt sa han:

- Du kanske inte ska ha några hushållssysslor  alls på ett halvår.

Jag tänkte:  "Hjälp! Vad är det han  säger? Hur ska jag lyckas med det? Vad ska jag göra istället för hushållssysslorna?"

Jag gick in lite i försvarsställning och sa bl.a.- Men jag vill ju så gärna, men min vilja krockar alltid med min energinivå. Tar lätt på mig för mycket för att jag inte vet vad som är lagom och så har jag en hjärna som protesterar och säger "Jag orkar inte och orkeslösheten visar sig som gråt". Här tar psykologen till orda igen:

- Jag har i ett halvårs tid (han har känt mig i ett år)  hört dig säga att du blir stressad av att hålla reda på för mycket saker själv (alltid blivit det) du säger att du har huvudvärk, gråter etc. Du måste få en dräglig vardag. Det är inte meningen att du ska tumma på gränserna hela tiden! Du ska inte behöva ha gråten i halsen varje dag! Vi måste hitta en lagom nivå på dina krav på dig själv samt. dina prestationer. Stresshanteringsplaner i all ära, men de fungerar inte om du inte får rätt hjälp av din omgivning.  Jag blev chockad när han sa detta eftersom jag trodde mig ha sänkt mina krav så mycket som det bara gick redan. Översätter man det han säger så betyder det: Jag bryr mig om dig! Jag vill att Du ska ha det bra! Vem kan motstå den omtanken? Inte jag i alla fall! Hans tanke är att jag ska vara helt utan hushållssysslor ett halvår för att jag ska fylla på energidepåerna. De fylls på bäst om jag gör sådant jag tycker är roligt, d,v,s, det som ger mig energi. Under det här halvåret ska jag alltså prova på olika aktiviteter för att se vad som passar mig bäst. Syftet m. aktiviteterna är att få hjärnan att byta fokus, att gå från stressad till lugn. Vi ska fortsätta med stresshanteringsplanen i augusti.

ANNONS
Av unika-jag - 17 juni 2013 17:42

Hej!


Jag avskyr att vara Fröken Duktig, ändå är det, ursäkta språket, skitsvårt att inte vara det. Jag vet att jag har kognitiva nedsättningar och att min hjärna klappar ihop av att hålla reda på för mycket själv, trots det tänker jag att jag inte får glömma ditt eller datt. Jag, som tidigare inte varit så duktig på det här med framförhållning, utan snarare låtit saker släpa efter alltför länge, tänker plötsligt: "Hur ska sommaren bli? Vad ska jag sysselsätta mig med? Jag måste planera min jul, för pappa jobbar under jul- och nyår i år igen...Hoppas kattens astma inte blir värre. Jag måste planera för Församlingslägret i höst. Hur blir det med inskolning av sommarvikarier? etc." Det lustiga är att jag har saker som är betydligt mer nära förestående än dem jag räknat upp, men dem stressar jag inte över på samma sätt.   Jag tänker bara jag, jag, jag, trots att det finns fler personer i min närhet som kan och ska hjälpa mig med dessa saker, nämligen mina assistenter ( Det gör de också). Orsaken till att jag börjat tänka så här är att jag upptäckt att jag har viss initiativförmåga ( upptäckten kändes rolig och jag har därmed börjat ta egna initiativ lite överallt). Jag menar inte att det på något sätt är fel att ha egen initiativförmåga, men initiativen måste tas med måtta. Min hjärna blir stressad av att jag tänker att jag ska ta i princip alla initiativ själv. Hur märker jag det, undrar ni kanske? Jo, jag märker det på att jag retar/stör mig på något assistenterna gör, försöker få dem att sluta göra den eller den saken, men egentligen handlar det om att jag försöker styra det de gör i hopp om att lugna ner mig själv. Jag blir snäsig, kort i tonen, än mer känslig för ljud etc. Det känns som om jag har ett ekorrhjul inne i huvudet som jag inte får stopp på...Sist av allt kommer gråten, hjärnans yttersta sätt att säga: Jag orkar inte mer! Jag vet att jag var utsatt för extrem stress i höstas i och med FK:s uppföljning och det är något jag aldrig kommer glömma, men på något konstigt sätt tänker jag att det var ju då det, jag borde fungera "normalt" nu. Jag borde istället tänka: " Det är bara 3 månader sedan ärendet blev klart, det är logiskt att stressen sitter kvar även fast den nu tar sitt yttryck kring andra saker än assistansen".


I morgon ska jag till Vuxenhabiliteringen och utarbeta en stresshanteringsplan tillsammans med psykologen. Jag skriver bara: Välkommen stresshanteringsplan! Jag behöver Dig! Har suttit och gråtit under hela tiden som jag skrivit detta...

Av unika-jag - 1 juni 2013 19:40

Hej alla!


Några av er har efterfrågat en utförligare presentation av mig, så här kommer en.


Jag är född i januari och uppvuxen i Norrbotten. Vi har haft hund hemma hela min uppväxt. Jag har ej min kristna tro med mig sedan barnsben, utan fann den när jag var 22 via en vän från universitetet som ledde en Alphakurs, en grundkurs i den kristna tron . På kursen fick jag en chans att ventilera de funderingar jag hade kring Gud (funderingarna hade funnits där långt innan kursen) och sedan bestämde jag mig för att ta emot Jesus, för att jag kände att det var rätt för mig. Som barn hade jag dock väldigt svårt att tro på Gud, jag tänkte: "Om Gud nu har skapat mig, varför har Han skapat mig med ett funktionshinder?" och " Jag har aldrig sett Gud, jag kan inte tro på något jag aldrig har sett. Han kan inte finnas." Som vuxen tänker jag att mitt funktionshinder inte är Guds fel, att det var något som bara hände och att Gud faktiskt räddade mig till livet för att jag har min uppgift här på jorden, att jag har något att tillföra den här planeten. Jag har ett funktionshinder, men jag är inte mitt funktionshinder. Jag är så mycket mer än så! Numera tänker jag också att jag inte måste se allt för att tro. Det räcker med att tro, för Gud hjälper mig med resten.


 Som person är jag viljestark och ser positivt på det mesta. Jag hjälper gärna mina medmänniskor samt. lyssnar på dem när de behöver det. Jag tycker om att diskutera, men än mer att skriva. Jag fick min första dagbok när jag var 8 år och sedan dess har jag fyllt över 20 dagböcker. Numera är min mail eller blogg en form av dagboksskrivande. Som barn skrev jag mycket brev, även på andra språk.


Min musiksmak är rätt bred, men lyssnar mest på svenskt: Mauro Scocco, Lisa Nilsson, Tomas Ledin, Peter LeMarc, Uno Svenningsson m.fl


Vad gäller böcker så gillar jag biografier och andra böcker där saker beskrivs på ett verklighetstroget sätt, t.ex. Katerina Janouchs "Dotter önskas",  Mia Törnbloms "Så dumt!" eller Johanna Thydells " I taket lyser stjärnorna."


I filmväg gillar jag drama, t.ex "A walk to remember" och thrillers, "Beck" eller "Irene Huss."

 

Jag gillar ärliga, ödmjuka, hjälpsamma och positiva människor som vill mig väl, men ogillar människor som är det motsatta.


Jag har pratat om min framtida familj sedan jag var 25 och numera hörs alltsom oftast uttrycket framtida partner/sambo. Jag har insett att detta med att föda barn kanske inte kommer vara alldeles enkelt p.g.a min spasticitet (skriver inte att det behöver vara omöjligt heller). Det är bara det att jag alltid utgått ifrån att jag ska kunna föda barn som vem som helst och sedan läser jag på Svenska CP-föreningen om folk som fått förlösas med kejsarsnitt o.s.v Tänker tankar som "Kan jag ens bli mamma?" för det är inte lika självklart längre.


En partner/sambo skulle vara mer än välkommen! Saknar någon att dela livet med och skulle dessutom behöva en lugn och sävlig partner/sambo (men med humor) som skulle kunna komplettera mig t.ex successivt göra spontana saker med mig  för att jag ska lära mig att det går att göra saker spontant,  eller successivt göra nya saker med mig för att jag ska lära mig att förändringar inte är "farliga". Men för att det ska hända så måste jag ju våga kasta mig ut i det okända och se vad som händer...Jag blir blyg och feg när det gäller kärlek. Gud, ge mig mod!

Presentation

Hej! Jag är en 36-årig kvinna. Denna blogg handlar om mitt liv och min Cerebral pares. Frågor? Använd frågerutan. Välkomna!
Hi! I´m a 36 year old woman. This blog is about my life with Cerebral palsy. Questions? Use the square below! Welcome

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Blogkeen
Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Bloglovin'

Gästbok

Min gästbok

unika-jags gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se