Alla inlägg under maj 2014

Av unika-jag - 31 maj 2014 23:18

Hej!


Var ute med katten för en vecka sedan på min egen gård. Då kom en äldre dam fram och ville ge mig godis. Jag sa artigt nej tack eftersom jag inte ville ha. Då började hon vifta med godisen mitt framför näsan på mig. När jag inte tog emot godisen så lade hon den i mitt knä istället. 



Jag får direkt känslan av att damen tycker synd om mig för att jag sitter i rullstol eller alternativt hade fördomar.



Hur tänker ni andra?

ANNONS
Av unika-jag - 21 maj 2014 22:19

Hej alla läsare!


Den 16 augusti 1998, 16 år gammal, började jag gymnasiet. Jag flyttade 34 mil från min familj till en annan ort, ett annat län.  En ort där det fanns ett Riksgymnasium för rörelsehindrade.  Jag hade inga som helst problem att skiljas från min gamla klass eftersom jag ändå inte trivts där p.g.a mobbning. I mitt huvud tänkte jag: ” Hejdå, nu flyttar jag och börjar om på nytt.” Mamma var med mig ett par dagar i min nya skola, mest för sin egen skull tror jag.  Sedan fick jag klara mig själv. Jag flyttade in på ett elevhem tillsammans med 12 andra.  Minns en av de första kommentarerna jag fick av en annan elev då jag gick runt middagsbordet för att hämta något som stod på bordet.


- Du, det går mycket lättare om du ber någon av oss skicka det.


- Jag kan själv, sa jag när en elevhemspersonal ville vara snäll och ta bort min tallrik åt mig. För mig var det en ny grej att kunna gå med min tallrik till diskbänken själv, klart jag ville göra det då.  Jag kunde bli sur om någon elevhemspersonal lade handen på axeln på mig samtidigt som denne hälsade på mig. Jag tolkade det som att personen antingen tyckte synd om mig eller såg ner på mig (samma känsla som om när någon klappar en på huvudet). Till slut sa personen:


-           Jag vill faktiskt bara vara snäll!


När jag bott på elevhemmet ett par veckor blev vi erbjudna att följa med på sightseeing för att lära känna staden. Jag tackade först ja, men innan vi skulle åka så kände jag att jag inte mådde så bra. Jag sa inget till någon, utan låste in mig på rummet och lade mig i sängen. Strax därefter knackade det på dörren. Det var en ur personalen som bl.a ville meddela att det var dags att åka snart. Hon knackade flera gånger och när hon inte fick något svar så sa hon:


- Nu kommer jag in. Hon tryckte ner handtaget, men inget hände eftersom jag låst från insidan.  Minns inte exakt vad som hände sedan, men jag minns att hon började prata med mig. Undrade hur jag mådde, om jag fortfarande ville åka med.


- Jag är bara ivägen, sa jag


-  Är det någon som har sagt att du är ivägen?


-  Nej, det är bara jag som känner så.


När jag kände att jag mådde ok igen gick jag en trappa ner (jag bodde på andra våningen). En personal hade stannat kvar eftersom jag valt att stanna hemma.


-  Vad hände? Varför åkte inte du med de andra?


- Ingenting, sa jag eftersom jag inte kände mig bekväm med att säga något än. Det var givetvis gamla minnen av mobbningen som gjort sig påminda, minnen jag aldrig bearbetat. När  alla var tilllbaka från sightseeingen så kom samma personal som knackat på min dörr fram till mig och sa:


- Har du öppnat nu? och så gav hon mig den största kram hon kunde uppbåda. Det kändes skönt att få den!


Så småningom började jag förstå att jag inte behövde vara på min vakt. Alla var snälla och ville mig väl. Jag kände mig så pass trygg att jag själv vågade ta initiativ till skämt och bus, både med elever och personal, fast bara i 10 minuter åt gången. Sedan kom skuldkänslorna. ”Får jag må så här bra? Får jag ha så här roligt?” Minns en gång då jag busade med en ur personalen och sedan slutade tvärt (mitt i buset) och gick in i hissen istället. Ville åka upp till min våning. Hon ställde sig i dörröppningen till hissen och sa:


- Jag förstår inte.  Först skämtar och busar du och sedan vill du inte helt plötsligt.

Samma sak hände med tjejen som senare kom att bli min bästa vän. Vi busade tillsammans. Jag kallade henne vid hennes binamn/mellannamn trots att jag visste att hon avskydde det namnet och hon sa flertalet gånger åt mig att sluta. Jag hörde vad hon sa, men jag valde att ignorera det, enbart för att testa hur långt jag kunde gå.  Hon lät ju fortfarande skämtsam på rösten. Hon gav mig en sista varning och sa:


- Slutar du inte nu så kommer du få en mugg vatten i nacken.


”  Hon kommer inte att göra det. Hon är alldeles för snäll” tänkte jag. Strax därefter rann kallt vatten nerför min nacke. JAG blev tvärsur trots att hon inte gjort något fel.  


-          Nej, nu får du tvätta den här, sa jag och syftade på min blöta T-shirt. Sedan gick jag därifrån.  Gränsen mellan skämt och allvar var hårfin för mig p.g.a mina mobbare alltid sa:  


-           Vi skämtar bara, som för att legitimera sina handlingar. 


Där stod jag nu, 16 år och var tvungen att testa både mina egna och andras gränser lite, särskilt eftersom jag aldrig haft jämnåriga vänner att busa med. Hur skulle jag annars lära mig?


Fortsättning följer...

ANNONS
Av unika-jag - 20 maj 2014 23:51

Hej alla läsare!


Nu var det länge sedan jag skrev, så jag tänkte ge er ett livstecken.   Denna vecka är lite annorlunda än andra veckor. En av assistenterna är på en veckas semester utomlands och en annan är hemma för vård av barn ( detta sistnämnda var såklart något som bara dök upp, det går ju inte styra över) så jag har mycket vikarier här just nu. Jag känner dock alla, vilket känns tryggt.


En av de två assistenter som snart jobbat hos mig i 9 år är åter på jobbet för arbetsträning efter en längre tids sjukskrivning. Känns kul! Vi ska även skola in en ny vikarie som ska jobba i sommar.


Jag har ju för ett bra tag sedan skrivit ett inlägg om att jag vill börja cykla igen.  Det har tydligen blivit någon sorts omorganisation vad gäller arbetsterapeuternas arbetsuppgifter/ansvarsområden. När en av assistenterna ringer arbetsterapeuten med frågan om hur jag kan ta mig upp på min cykel på bästa sätt så säger arbetsterapeuten att det ansvaret faller på min kommun. Hon ska ta reda på vem som har ansvaret (vilken person alltså) och sedan återkomma till oss igen.


Sist men inte minst har jag haft ett samtal med min kurator på vuxenhabiliteringen kring bl.a hur det känns när min husgrupp inte fungerar. Vi pratade om just den saken i 20 min. Efter 10 min. så grät jag. Hennes kommentar var:


-          Bra! Ut med det bara! Känslorna måste få komma ut! Sedan hämtade hon papper till mig att torka tårarna med. Kändes dock som att jag inte hann gråta färdigt innan mötet var slut, men vi ska fortsätta prata om saken nästa gång.


Tack till er alla som läser bloggen! 


God natt på er!



Presentation

Hej! Jag är en 36-årig kvinna. Denna blogg handlar om mitt liv och min Cerebral pares. Frågor? Använd frågerutan. Välkomna!
Hi! I´m a 36 year old woman. This blog is about my life with Cerebral palsy. Questions? Use the square below! Welcome

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Blogkeen
Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Bloglovin'

Gästbok

Min gästbok

unika-jags gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se