Senaste inläggen

Av unika-jag - 9 oktober 2019 12:11

Hej Allesammans!


Jag längtar tills min habiliteringspsykolog varit här och förklarat mina kognitiva nedsättningar och behovet av tydlig dialog för personalen. Följande situation uppstod i förmiddags: Jag var sen upp ur sängen, men klockan 11 larmade jag på personal för att det var dags att ta på stödstrumpor och sedan göra rörelseträningen. Personalen kom in och sa att vi inte skulle hinna träna. Jag föreslog att vi vid detta enstaka tillfälle kunde ta bort vissa övningar så att träningen skulle gå lite fortare. Personalen - Hur ska vi hinna träna när du vaknar så sent? Jag - Jag har bott här i 5 månader och det är andra gången jag vaknar för sent. - Jag pratar inte bara om träningen, jag pratar rent allmänt. -  Ni har aldrig gett någon tid på när träningen ska göras - Vi har sagt att du ska göra träningen efter frukost. -Ja, men ni har fortfarande inte gett mig någon tid. För mig sträcker sig en förmiddag fram till 12.00 - Ok, men tänk på att du ska hinna äta mellanmål också. - Mellanmålet kan jag ta senare. - Vi hinner ändå inte. En personal håller på och laga lunch till en brukare  och den andra kan vi inte lämna ensam och vi är bara två personal just nu. - Ok, NU förstår jag mycket bättre! Ser du nu hur tydlig du måste vara för att jag ska förstå?  - Är du irriterad? - Den enda informationen jag fick från chefen innan jag flyttade hit var att man skulle klara sig själv, men hon har inte förklarat vad klara sig själv innebär. Hon har även sagt att saker kan bli annorlunda, men inte gett mig något exempel på vad som kan bli annorlunda. - Jag tycker du ska skriva ner allt sådant och ta med till ett möte med med chefen. -Jag får ta upp det på GP-mötet (GP = Genomförandeplan. Ett dokument som ska säkerställa att jag får den hjälp jag behöver). - När är det? - På fredag.


#Längtartillspsykologenkommer #Otydligdialog

Av unika-jag - 9 oktober 2019 00:37

Hej Allesammans!


Sommaren 2003 blev min mamma allvarligt sjuk. Hon fick bröstcancer. Jag var då 21 år och min mamma var 49.  Mina tankar gick så här: "Varför just min mamma? " och "Kommer mamma dö nu på fläcken?" Jag ställde dessa frågor till mamma och hennes svar var:  - Du, det är ingen som sitter och bestämmer att jag ska bli sjuk och - Jag kan faktiskt bli frisk! Jag tänkte: " Ok, är mamma positiv så ska jag också vara det! Våra liv fortsatte, med den skillnaden att min mamma åt mediciner, tappade håret och var mer infektionskänslig. Om hon t.ex fick feber på 38 grader så blev hon tvungen att läggas in på sjukhus. Min mamma fick bland annat cytostatika ( cellgifter) som medicin. För att hon skulle få behandling med cellgifter så krävdes det att alla hennes värden var normala, var de inte det så blev det ingen behandling. När mamma började tappa håret så tog hon en klippmaskin och rakade av resten. Jag antar att hon kände att hon hade större bestämmanderätt/ kontroll om hon rakade av det istället för att det bara skulle falla av av sig självt. Huruvida man tappar håret vid cytostatikabehandling eller ej är individuellt. Det finns peruker man kan få om man vill. Mamma testade, men tyckte att peruken kliade så pass mycket att hon sedan valde att vara utan. När man gör en peruk så sitter hårstråna i denna fast i ett slags nät. Min mamma genomgick en operation för sin bröstcancer där de tog bort en s.k " tårtbit " av bröstet p.g.a att på röntgenbilderna såg det inte ut som att cancern spridit sig någonstans. 


2005 så börjde dock min mamma säga att hon hade ont i ryggen, så en ny röntgen gjordes. Det visade  sig då att cancern spridit sig till skelettet. Läkaren sa då att tumören i bröstet måste ha hunnit bilda metastaser ( dottertumörer) innan den opererades bort, men att dessa tumörer var för små för att synas på röntgenbilderna. Min mamma gjorde nu klart för mig att inga operationer skulle hjälpa mer. Nu kunde man bara sakta ner sjukdomsförloppet med hjälp av mediciner. Hon gjorde också klart för mig att om hon inte dog av cancern i sig så fanns risken att hon skulle dö av medicinerna, då vissa mediciner hon åt kunde ge henne hjärt-eller njursvikt. När hon sa så förstod jag att hon skulle dö en dag, vi visste bara inte när.  Jag uppskattar att hon vågade vara ärlig, för tänk vilken stor chock jag skulle ha fått annars! Min mammas bröstcancer var hormonell ( alltså orsakad av hennes eget hormon, östrogen), aggressiv och snabbväxande. Hon mådde aldrig illa av sin cytostatikabehandling, så jag antar att även det är individuellt. Det jag som dotter tyckte var jobbigast under min mammas sjukdomstid var väntan på svar på röntgenbilder och de gånger cytostatikabehandlingen uteblev p.g.a dåliga värden. Något som jag tyckte var skönt var att vi alltid kunde prata med varandra om hennes sjukdom och vi vågade också gråta hos varandra när det behövdes. När jag grät tröstade hon och när hon grät tröstade jag.  Även fast vi visste att hon skulle dö så orkade vi inte tänka på det hela tiden, för då skulle vårt liv inte ha fungerat. Istället så gjorde vi vanliga saker som vi alltid gjort: pratade i telefon med varandra, åkte och hälsade på varandra, gick på promenader ihop, skrattade ihop  och grälade med varandra. Det enda som förändrades vad gällde grälen var att jag som dotter började bli mer noga med att säga förlåt, ifall mamma inte skulle finnas dagen efter...När jag berättade detta för mamma efter ett gräl så sa hon något i stil med: - Men snälla vän! Tänker du så?


Min mamma var hemma mellan behandlingarna. När jag var hemma under julen 2006 fick jag veta att mammas cancer spridit sig till levern. Hon fick  stötta sig på möbler när hon gick inomhus och hon fick  ha rollator utomhus.  Hon var också tröttare och sov mer än vanligt.


I februari 2007 bev mamma sämre: Hon glömde plattan på på spisen, glömde vattenkranen påslagen i köket, hon visste inte vad det var  för dag eller för år. Så småningom tappade hon även svenskan och gick  istället över till sitt modersmål som är finska. Jag hälsade  på henne på sjukhuset tre dagar innan hon dog.  Hon satte  sig upp i sjukhussängen när hon hörde att jag öppnade dörren till salen. Ögonen var slutna. Strax därefter räckte hon mig sin hand. Jag tänkte att hon kanske ville att jag skulle  hålla handen, så jag sträckte fram min hand. Mamma ville dock något annat: Hon drog  kraftigt i min hand. När hon inte drog  mig i handen försökte hon istället lyfta över sina ben över sänggrinden med hjälp av sina händer. Mitt i göromålet blev hon trött och lade sig i sängen igen - fast denna gång med huvudet i fotändan och fötterna på huvudkudden    När hon hade  lagt sig tillrätta sträckte  hon upp armarna mot taket. Hon kunde  inte prata, så jag kunde inte fråga henne vad hon ville.. Jag frågde istället pappa vad hon kunde tänkas vilja. Pappa - Hon vill nog ge dig en kram. Han hjälpte  mig upp ur rullstolen så att jag kan ställa mig mot sängen. Eftersom mamma låg  ner så hamnade hon långt ner för mig, jag fick halvligga över henne för att nå - Oj,oj, oj"hörde jag henne jämra sig. Hon luktade ammoniak ur munnen, så jag får stålsätta mig när jag ska krama henne. Jag tänkte " Om en kram är det sista min mamma vill ha av mig så ska hon få det. Jag framförde min sista hälsning till henne på finska. Jag sa - Mamma, Du får gå nu. Om jag glömt att säga förlåt för något så gör jag det nu. Du är min hjälte för alltid!


När mamma dog så kände jag en lättnad över att hon slapp lida mer, men samtidigt en STOR saknad! Det blev otroligt tomt och tyst hemma i barndomshemmet: Ingen mamma som pratade med mig och ingen mamma som satt vid köksbordet och åt middag med pappa, mig och min lillebror. Ett tag senare kom en person som skulle ha hand om begravningen. Personen ville veta om mamma ville bli begravd eller kremerad, vad vi ville ha för musik, för blommor och för mat. Även urna skulle väljas. Mammas begravning var borgerlig. Jag grät när hon dog och jag grät under begravningen, men efter det skulle det dröja tre veckor innan jag grät igen. Gråten kunde komma mitt i diskningen, städningen,tvättningen,  matlagningen eller veckohandlingen. Jag grät så fort jag skulle göra något som på något sätt kändes kravfyllt eller när det kom en sorglig låt på radion. Jag tyckte dessutom att alla de där sakerna kändes totalt oviktiga i förhållande till hur jag mådde. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade på morgnarna och grät. Jag grät så jag skakade, grät så jag hyperventilerade. Det kändes som att hjärtat hade slitits ut ur kroppen på mig! Sakta blev det bättre, men fortfarande efter två  år så  mådde jag så dåligt att jag fick en svacka var tredje månad. Under denna svacka orkade jag t.ex inte duscha eller borsta tänderna.


Jag sökte sedan hjälp hos en psykolog. Försökte först med hälsocentralen, men denna psykolog var inte bra! Hon var väldigt oprofessionell! Jag sökte istället hjälp via psykologmottagningen på universitetet.  Då går man först på ett s.k bedömningssamtal. Man berättar för psykologstudenterna där varför man sökt sig dit och utifrån vad man berättar så avgör de om de är lämpliga att hjälpa en. Säger de ja så blir man tilldelad en psykolog som man får gå hos i tre eller sex månader och är man över 25 år så får man betala 125 kr/ timme. Det är en psykologstudent man pratar med, men studenten i sin tur har en färdigutbildad psykolog som handledare.


Saknaden efter henne kommer alltid finnas kvar, men sorgen ändrar karaktär med tiden.


Skriver detta för att skriva av mig, men även för att jag vill hjälpa personer som befinner sig i en sorgeprocess just nu.


#Närenförälderblirallvarligtsjuk #Cancer #Sorgeprocess

Av unika-jag - 19 september 2019 11:11

Hej Allesammans!


Nu var det väldigt länge sedan jag skrev. Har bott på mitt gruppboende i snart 5 månader. Jag trivs på mitt boende. Personalen har nära till skratt och humor. De flesta gör sitt bästa för att skapa struktur och föra en bra dialog med mig. Sedan finns det vissa saker som fungerar lite sämre: Jag måste på order från enhetschefen ha två personal med mig när jag ska simma. Detta är av två orsaker: 1) Personalens arbetsmiljö och 2) Min säkerhet. Problemet är att det finns väldigt sällan två personal som kan följa med, vilket leder till att jag måste ställa in simningen flera gånger i rad. 


Jag brukar gå på Gudstjänst på söndagarna, men även här måste jag ställa in flera gånger i  rad. Orsaken till detta är att vi har en boende som har ett hjälpbehov som alltid kräver två personal och därmed finns det ingen som kan följa mig till Gudstjänsterna. Personalen har pratat med chefen om att ordna så att en vikarie kan följa mig till Gudstjänsterna, men chefen säger nej p.g.a det är för dyrt med vikarie under helgen. Jag söker ledsagare till detta, men det tar flera månader innan de hittar någon...Som tur var så kom en vän till mig nyligen på att det kanske finns någon i min Församling som kan hjälpa mig på Gudstjänsterna i väntan på beslut om ledsagare. Jag skrev då ett meddelande till Församlingen där jag bad om hjälp och jag fick napp direkt.   



Förra helgen var jag på Församlingsläger. Vi hade gäster från England som talade om församlingsplantering och Guds kärlek till oss. Vi lovsjöng, bad och spelade Uno-kortspelet. Jag blev även bekant med en ny tjej   

Av unika-jag - 23 april 2019 22:56

Hej Allesammans!           #Sistaveckan #Flytt #Stressad #Trött #Soffa #Matbordochstolar


Jag borde inte vara uppe så här sent och skriva, men jag känner att min hjärna är på väg att koka över, så skriva är ett måste. Som jag skrivit i tidigare inlägg så ska jag flytta. Alla som flyttar tycker väl att det är mer eller mindre jobbigt, men för mig blir det extra jobbigt eftersom min hjärna fungerar som den gör. Jag blir extra stressad och extra trött.    När jag blir så här trött så kommer gråten mycket lättare än vad den annars brukar göra. Senaste gången jag grät var idag.   


Idag har Veteranpoolen varit  här och hämtat saker jag inte ville ha kvar såsom porslin, husgeråd och kläder. Det som var funktionellt skänktes till Myrorna, övrigt hamnade i återvinningen eller i soporna. De saker som tillhört min katt valde jag att skänka till Djurskyddet. Kändes lite ledsamt att se allt åka iväg, allt utom en mat-och vattenskål, sele samt. två aktiveringsleksaker som han lekte mycket med. Dem har jag sparat i en särskild minneslåda  


Imorgon måste jag iväg och titta  på nytt matbord och nya stolar samt. en ny soffa. Mitt nuvarande matbord och stolar är nämligen väldigt slitna och väldigt gamla. Samma sak med soffan. 17 år gamla är de. 17 år vardera. 

Av unika-jag - 30 mars 2019 14:07

Hej Allesammans!

 

#Flytttillgruppboende #Rensa #Packa #Sälja #Mötemedenhetschef

 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag fått ett erbjudande om att flytta till gruppboende. Jag har sedan början på februari bestämt mig för att flytta. Enhetschefen för boendet ringde i måndags 25 mars och ville veta vilka aktiviteter jag har under en vecka för att kunna planera personalstyrkan på boendet. Jag och en assistent har tillsammans suttit och skrivit ner  dessa och skickat till enhetschefen.


 Det som känns aningen märkligt för mig är att det är endast jag och en till boende som kommer flytta in nu under våren, resterande personer kommer under hösten.


Jag har börjat packa ner saker som ska följa med till boendet samt. Sorterat ut det som ska skänkas eller slängas.  Jag börjar känna mig aningen invaderad av alla flyttkartonger. Jag säljer  också av sådant som jag inte använt på länge, men som är i tillräckligt bra skick för att säljas.


På tisdagen den 9 april  2019 ska jag, en assistent och min kurator på Vuxenhabiliteringen träffa enhetschefen för boendet för att diskutera lite saker och ställa lite frågor som vi har.


Flyttlasset går 29 april!

Av unika-jag - 9 februari 2019 13:21

Hej Allesammans!                      #Snövallframförbusshållplats #Jagochminrullstolficklyftasöversnövallen


Igår gick jag och min assistent iväg till Ica för att handla godis till mig. Snön vräkte ner och det var oplogat, så vi bestämde oss för att om inte plogbilen hade varit och plogat medan vi var inne i butiken så skulle vi ta bussen tillbaka hem. Det blev buss. Problemet var bara att plogbilen vid en tidigare plogning lämnat en väldigt stor och hög snövall mitt framför busshållplatsen. Detta medförde att bussföraren och min assistent blev tvungna att lyfta mig med tillhörande rullstol över snövallen för att jag överhuvudtaget skulle kunna komma fram till bussens ramp.

Av unika-jag - 8 februari 2019 13:40

Hej Allesammans!   #Gruppboende


Jag har stått i kö för att få ett gruppboende i 1 år och 3 månader. Igår fick jag erbjudande om ett boende. Boendet är för närvarande under byggnation, så jag kan tyvärr inte åka dit och titta på utrymmena eller prata med personalen som jag hade velat...


Informationen jag fick om boendet var följande:


* Boendet ska vara klart i april 2019.

* Man får flytta in när entreprenören godkänt det.

* Min lägenhetsyta kommer vara på 41,6 kvm.

* Hyran räknas ut vid inflyttning med hjälp av Hyresgästföreningen.

* De har team med sjuksköterskor, arbetsteraputer, sjukgymnaster och dietister.

* Om jag flyttar in så kommer jag att bli tilldelad två kontaktpersoner på boendet.

* Fr.om igår så har jag två veckor på mig att bestämma om jag ska flytta in eller ej.

Av unika-jag - 7 februari 2019 14:38

Hej Allesammans!


Tänkte skriva ett exempel på kommunikation som min hjärna med sina kognitiva nedsättningar upplever som jobbig:


Jag och en assistentvikarie  har problem med vår kommunikation. Hon ber mig hjälpa henne med saker som jag anser att varje assistent som är anställd hos mig bör klara på egen hand:

 

• Hon frågar mig var i frysen en viss maträtt ligger.  Jag som brukare kan omöjligt veta detta då jag varken stoppar in eller tar ut maten själv. Däremot vet jag att assistenterna satt upp tejpbitar på insidan av frysfacken där det står: ost och bröd, grönsaker och bär, kött och fisk. Minst tre gånger hävdar hon att maträtten inte finns i frysen och jag i min tur hävdar motsatsen lika många gånger. Det visade sig att jag hade rätt. Om det är så att hon inte förstår vad det är för sorts maträtt hon letar efter så vill jag att hon SPONTANT ska våga fråga mig det, t:ex: ”Är maträtten i en matlåda eller i en färdig påse? ” Som läget är nu så måste jag som brukare ställa en följdfråga för att få veta vad problemet är, t.ex: ”var i frysen har du letat?” Jag upplever också att hon är dålig på att leta. Hon kan t.ex dra ut ett frysfack och titta i det, men hon rotar inte runt med händerna i själva facket som man kanske behöver göra ibland.

•  Av samma anledning som ovan så kan jag inte heller säga i vilket skåp torrvaror och ingredienser ligger. Det är ok för mig att assistenterna rotar runt i skåp och lådor för att hitta det de behöver! Alla dessa frågor om var allting är i frysen eller i köksskåpen är frågor som jag får flera gånger per dag av assistentvikarien de gånger hon jobbar.  Dessa frågor är den typen av frågor som belastar min hjärna onödigt mycket oavsett vem som ställer dem.

• Hon frågar mig var packlistan till simningen är trots att en annan assistent talat om det och visat det för henne dagen innan.  Jag anser att packlistan var väl synlig då den satt överst i en pappersklämma med magnet bakom och denna pappersklämma sitter i sin tur på min stora whyteboardtavla.

• Hon kan inte tyda packlistan trots att den är skriven på dator. Jag får komma och hjälpa henne att läsa.  Läser för henne att det står binda storlek 6.

• Då frågar hon var mina bindor är. Svarar henne att de är på toaletten.


• Då frågar hon var någonstans på toaletten mina bindor är. Jag ber henne titta mot golvet.

• När hon ska packa ner min knästopp ( bandet jag har för att hindra mina ben från att åka framåt) så frågar hon var den är. Svarar henne att den är på hatthyllan. Hon plockar ner andra saker som hon tror är en knästopp och jag svarar nej för varje sak hon frågar om. Sedan säger hon: ” Jag hittar inte.” Går då själv ut i hallen för att titta om jag kan se den och jag hittar den med en gång. Återigen, om hon inte förstår vad det är hon letar efter vill jag att hon frågar: ” Vad är en knästopp för något?” Jag tog för givet att hon visste vad en knästopp var för något då hon själv har satt på mig den flera gånger när vi varit ute på promenad.

Jag kan ha överseende med att det var första gången hon packade min badväska, men i längden kan jag inte hålla på hjälpa henne så här mycket. Jag kräver ju av övriga assistenter att de ska fixa saker själva, och det gäller även henne.  Min upplevelse av assistentvikarien är att hon antingen ställer frågor som jag inte kan svara på, eller så låter hon bli att ställa frågor som hon egentligen borde ställa. Hon vågar inte säga till mig att hon inte förstår. Tror bl.a det är därför vår kommunikation är så svår.

Presentation

Hej! Jag är en 40- årig kvinna. Denna blogg handlar om mitt liv och min Cerebral pares. Frågor? Använd frågerutan. Välkomna!
Hi! I´m a 40 yrar old woman. This blog is about my life with Cerebral palsy. Questions? Use the square below! Welcome

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Min gästbok

unika-jags gästbok


Skapa flashcards