Hej!

Jag verkar just nu vara inne i en period av gråt och katastroftankar. Gråter för att jag saknar killen jag var kär i. Gråter också för att jag inte känner igen mig själv. Det är inte likt mig att inte gå ut på en vecka, än mindre att inte duscha på två veckor. Jag blir rädd. Rädd för att jag är på väg in i en depression igen. Jag förstår inte varför jag väljer bort saker som jag vet att jag mår bra av, såsom promenader. Har pratat med min boendepersonal kring hur jag mår. De råder mig till att ta det lugnt och inte vara så rädd. Bara för att jag hade svårt att ta mig till duschen under min förra depression (2016) så behöver det inte automatiskt betyda att jag är på väg in i en ny depression nu. Personalen  kan t.om tycka det är logiskt att jag bryter rutiner med tanke på att jag bara är hemma p.g.a Coronaviruset.  Vidare säger de att jag inte får ha för höga krav på mig själv. Känner igen resonemanget från tidigare år. Jag upplever att jag har sänkt mina krav radikalt, men nu verkar jag tydligen kräva för mycket av mig själv igen. De säger att jag är duktig på att klanka ner pg själv för det som inte funkar och dålig på att ge mig djälv beröm för det som funkar. Jag svarade dem att saker som jag upplever funkar är ju inget jag går och retar mig på och därmed är de inte lika jobbiga att bära. Att jag klankar ner på mig själv har att göra med att jag vet att jag mår dåligt av att gå lägga mig för sent på kvällen. Jag skapar stress för mig själv när jag inte orkar upp på morgonen. Alla sysslor som ligger på förmiddagen blir ju förskjutna till eftermiddagen och dagen blir mer komprimerad och stressig då. Känner inte samma lugn i vare sig kroppen eller huvudet. Stressen kommer ut som gråt. 

Jag kan även gråta åt saker jag ser på tv:n. Jag har nyligen sett serien "Tunna blå linjen." Det är en serie som handlar om poliser och hur de balanserar yrkes- och privatliv. En del scener är väldigt starka. Jag minns en scen om en man som var så deprimerad att han kände att han inte orkade leva längre och försökte därför gå och dränka sig i en sjö. En polis går då ner i sjön och står där och kramar om honom. När jag såg den scenen tänkte jag: " Jag minns när jag gick ner i en sjö och försökte göra detsamma som karaktären i serien." Det är fyra år sedan jag gjorde så, men det är fortfarande ett av de minnen som är svårast att tänka tillbaka på, eftersom det kunde ha slutat riktigt illa...Jag är i dagsläget tacksam över att jag lever och jag vill fortsätta leva.

Andra serier jag gråter till är "The Bachelor" och "Bachelorette." Jag gråter åt scener där någon deltagare är olyckligt kär i sin  Bachelor/ Bachelorette, när någon deltagare berättar om en tung period i sitt liv o.s.v