Alla inlägg under november 2014
#förstaadvent# Hej Alla!
Trevlig första advent på er! Julpynt i form av ljusstakar, adventsstjärnor, tomtar och nallar sitter uppe. Julgardiner likaså. Min nyinköpta gran är klädd. Jag har druckit glögg, ätit pepparkakor och kollat på julkalendern från -91 på DVD: Sunes jul. Om en timme ska jag kolla på deckare/thriller av Maria Lang på kanal 7.
Kram till er alla!
Vänner är några som kommer och knackar på dörren när jag inte svarar i telefonen.
Vänner är några som stryker mig över håret och håller mig i handen när jag är ledsen.
Vänner är några som säger: Vi vill inte bli av med dig! Du behövs!
Allt det jag skrivit ovan hände mig en dag när jag behövde det som allra mest!
Kärleken
Jag vill släppa in Dig
Men jag vågar inte.
Vågar inte för att jag inte vet vad som händer då.
Det kan bli underbart. Det kan bli kaos.
Mina rutiner lär bli helt uppochnedvända.
Kommer det att hålla?
Det är sådant man inte vet innan man provat.
Samtidigt skulle det vara så skönt att ha Dig hos mig.
Du kan balansera upp mig när jag är stressad och ledsen.
Gå ut med soporna när jag själv inte orkar.
Ge mig en kram när jag som bäst behöver det.
För att vinna så måste jag våga och för att våga krävs det mod.
Mod att hoppa ut i det okända och se vad som händer.
För att kunna älska måste jag våga ta risken att bli sårad.
Blir jag sårad måste jag resa mig igen.
Annars blir jag ensam för resten av livet.
Det vore ännu värre
Än att aldrig fått uppleva kärleken.
© unika-jag
skriven 4/11-12
Trösta mig!
Du är inte död.
Din kropp må vara begravd
men din själ,
den har bara bytt planhalva
till himlen.
En planhalva som jag inte
har tillgång till än.
Det är för tidigt.
Det är inte min tur.
Jag ska förhoppningsvis
leva ett långt och
lyckligt liv först.
Det var alldeles för tidigt för dig!
Fyra månader efter att jag fick
besked om ditt allvarliga tillstånd
så bytte du planhalva.
Kvar finns jag, dina nära och kära.
Jag försöker bearbeta, försöker förstå.
Acceptera.
Jag kan inte sova.
Gråter mig till sömns
om nätterna.
Vill att du ska komma och trösta.
Som du gjorde förr.
Genom att stryka mig
över ryggen
och med din lugna ton fråga:
"Hur är det, vönnen?"
Men allt Du kan göra
är att vaka över mig
där uppifrån,
se min smärta,
skänka mig en tanke
mitt i sorgen.
Bara för att jag en dag kommer att acceptera,
så innebär det inte att jag glömmer.
Aldrig någonsin!
Du var nämligen alldeles för klok,
snäll och fin
för att glömmas bort.
Ha så kul med din farmor.
din kanin
och dina marsvin,
så ses vi!
© unika-jag
skriven 27/12-11
Avtryck
Du har gjort avtryck i fler människors liv än jag kunnat ana.
Jag har mina underbart fina barndomsminnen,promenader och diskussioner.
Din ena bror minns hur hans dotter hängde i dina byxben när du tapetserade om hos dem.
Hur hon blev svartsjuk när din andra brors dotter också kom och ville ha din uppmärksamhet.
En av mina kusiner upplevde dig som sin extramamma under sin uppväxt.
Min faster beskriver dig som en som alltid var glad.
Din närmsta väninna minns hur hon vek sig dubbel av skratt
då du låg i hennes hängmatta och berättade något roligt.
Hennes numera dementa mamma minns dig fortfarande.
Det är kanske delvis därför vi lever.
För att vi vill lämna avtryck,
vi vill att någon ska komma ihåg oss.
Vi vill dock inte att folk enbart ska komma ihåg oss för vad vi gör,
utan för hur vi är som människor.
Så är det med dig, mamma!
Alla som minns dig,
minns dig för din underbara
personlighets skull!
© unika-jag
skriven 14/9-11
Närmast mitt hjärta.
" Vem ska jag skriva som närmast anhörig?"
Frågan kommer från min assistent.
Jag tänker på ordet och dess betydelse.
Vad innebär det egentligen?
Det innebär att jag inte kan
skriva dit dig som närmast anhörig.
Jag har accepterat att Du är borta,
att du inte kommer tillbaka
till det här livet igen.
Men att inte se ditt namn
skrivet på ett papper
känns ändå underligt.
Det blir så
mycket mer
konkret då.
Men vet Du, det gör ingenting.
Du finns alltid här ändå.
Närmast mig.
Närmast mitt hjärta.
© unika-jag
skriven 15/6-10
Sorg
Jag trodde jag visste vad det var,
men jag har insett att sorg kan ha
olika karaktär.
Sorg är inte bara att man är
ledsen i två veckor
och sedan är allt bra.
Först var jag i chock,
sedan kom reaktionen.
Starkare, mycket starkare
än vad jag var beredd på.
Jag grät.
Grät så jag skakade
Grät så jag hyperventilerade.
Grät så mycket att det kändes
som om hjärtat
slitits ut ur kroppen på mig.
Försökte styra sorgen.
Det får inte komma för mycket
på den eller den.
Fan, Jävlar! Nu händer det igen.
Martin Stenmarck sjunger:
"Mamma, jag älskar dig
men jag känner mig så trött.
Jag vill somna i din famn."
Gråter. Igen.
För vilken gång
i ordningen
vet jag inte.
Har tappat räkningen
för länge sedan.
Blir tokig på låten
som spelas
om och om igen.
Kvällen kommer.
Vill inte bli lämnad.
Vill ha någon där
som tröstar
om det skulle behövas.
Förstår att assistenterna
måste gå hem.
Gråter mig till sömns.
Morgonen kommer.
Upp ur sängen.
Äta frukost, handla, städa.
Måste jag det?
Katten beter sig
som Emil i Lönneberga:
" Se mig! Hör mig!"
Jag säger:
"Min kisse,
matte orkar
inte idag."
Senare, långt senare, kom solen.
Solen som lät mig känna allt jag kände
Sa: " Det är okej
Jag finns här
tillsammans med dig.
Pratar med dig,
tröstar dig,
rider ut stormen."
Vissa dagar ville jag inte
gå dit, men tänkte:
" Vågar man inget
så är man bara
en liten skit."
Jag vågade, vann och fann:
Glädjen! Lyckan!
Tittar ut och säger:
Fint väder ute!
Ska vi gå ut?
Nynnar på sånger
om glädje,
för jag har
hittat ut.
Ut ur det
mörker som
en gång var.
Glada minnen
finns också kvar.
© unika-jag
skriven 11/6-10
Hej igen, alla!
Mina dikter kommer som vanligt att finnas under kategorin dikter. Här är en av mina riktigt personliga.
Flickan och monstret
Du hade två monster inom dig.
Ett monster som sa att du var dum,
värdelös och ful.
Ett annat som sa att du inte borde
äta mat och att du var dum som
inte kunde stå emot frestelser när
andan föll på.
Det ena monstret bär namnet
dålig självkänsla.
Det andra bär namnet ätstörning.
Jag kommer aldrig riktigt förstå
hur det är att bära det där
andra monstret inom sig,
för jag har aldrig haft problem
med det själv.
Men Du min vän
Du var inget monster.
Du var en snäll och ödmjuk person.
En peraon som med lätthet satte andras
väl och ve före sitt eget.
En person som alltid fanns där
och pratade, busade, tröstade.
En person som med världens lugnaste
ton frågade:
"Hur är det, Vännen?"
Sedan, när jag brast i gråt,
fanns Du där och strök mig
över ryggen
tills jag lugnat ner mig.
Är så oerhört glad
över att jag fått
ha Dig som vän.
Så glad över att jag hann
hälsa på Dig i somras,
prata gamla minnen,
titta på foton av min katt
med Dig.
Få sitta vid din säng
och äta middag med Dig,
titta på tv med Dig.
Att få somna och vakna
i samma hus som Du,
få säga godnatt och godmorgon.
Som "på den gamla, goda tiden."
Är så ledsen
över att det andra
monstret vann över Dig.
Men det finns en sak
som monstret aldrig
kan vinna över:
Våra minnen av varandra
är starkare!
Saknar dig så,
min älskade vän!
© unika-jag
skriven 16/4-11
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 | 4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 | 16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 | 27 | 28 |
29 | 30 | |||
|