Hej Allesammans!

Nu har jag lämnat min församling. Orsak: Jag tycker inte att den är vad den en gång var: Förr såg de individen, såg möjligheter. De pratade alltid med mig, jag fick alltid en förbön och en kram om jag var ledsen, t.ex Sedan 3 år tillbaka ser vissa i församlingen bara hinder. Jag flyttade till min gruppbostad för 3 år sedan och sedan dess får jag höra en  löjlig bortförklaring från vissa när jag erbjuder mig att ha hemgrupp hemma hos mig. De säger: Du bor för långt bort. Det kommer inte att komma någon. " Enligt mig är vissa i församlingen bara bekväma. Enligt mig så går det mesta om man väljer att se möjligheterna och vara inkluderande. Jag har fortfarande kontakt med vissa i min församling. Det är med dem som jag anser genuint bryr sig om mig, resten låter jag vara. Jag har tänkt lämna min församling i minst 10 år, men inte gjort slag i saken förrän nu. Det var länge sedan jag slutade känna mig inkluderad i den församlingen. Letar nu en ny församling, en församling där folk ser varandra, bryr sig om varandra och inkluderar varandra.

Hej Allesammans!

Jag boxas sedan två månader tillbaka. Det är bland det bästa jag vet! Vilken hjärnvila! Boxningen kräver sådant fokus så det finns inget utrymme för stress eller oro i min hjärna! Visst får jag träningsvärk, men inte i armarna som man kan tro, utan i ben, framsida lår, baksida lår och i magen. i boxning tränar jag styrka, snabbhet, koordination, balans och bålstabilitet. Den övning jag tycker är jobbigast är den vi kallar för 10-20-30-40. Den kan jämföras med att man springer i Tabata- intervaller. Övningen går ut på att vi ska slå 10 raka slag, 10 krokar (slag som kommer från sidan), 10 upper cuts (slag som kommer snett underifrån) under en viss tid. Vi slår alla slag mot en säck. På grund av mina kognitiva nedsättningar så är hjärnan ofta tröttare än vad kroppen är, men när jag boxats så upplever jag att hjärna och kropp är mer synkroniserade, d.v.s kroppen är lika trött som hjärnan. Jag går och lägger mig tidigt när jag boxats, för jag orkar inget annat. Boxningen gör att jag får mindre spasmer, bättre cirkulation o.s.v Detta är också en orsak till att jag blir avslappnad och trött. 

Jag märker det inte själv, för jag är så inne i mig själv och mitt, men tränarna säger att de märker stor utveckling från när jag började boxas till nu. Ändå har jag som sagt bara boxats i två månader, sedan  mitten av februari. Jag tackar och tar emot!

Hej Alla läsare!

Nu har jag vägt mig. Jag fick en chock och blev ledsen. Personalen försökte trösta genom att säga: 

- Det kanske är kläderna som väger.

Jag: - Nej.

Vågen stannade på 86,5 kg. Inte konstigt att benen sväller. Sedan måste jag även sluta sova i soffan, för det blir totalt fel vinkel för benen när jag ligger där. De sväller inte av. Blodtrycket har jag också kollat.145/82 Det är lite högt, men inte så högt att jag behöver medicin. Sköterskan tycker att när jag får en kallelse till hälsocentralen för att mäta ut nya stödstrumpor så ska de även få ta diverse blodprover på mig.

Halva personalstyrkan slutar på mitt boende, så just nu är det mycket nytt. En av dem som ska sluta har jag jättebra relation till, så det känns jobbigt. I tisdags kväll brast jag ut i gråt när jag tänkte på det, så jag blev tvungen att larma på nattpersonalen och gråta ut/ prata ut med honom. Visst finns det även andra ur personalen som får se min gråt, men med dem så hinner jag aldrig gråta ut innan jag börjar besvara deras frågor, så då ligger gråten kvar inombords. Denna nattpersonal/ vikarie tar det dock alltid lugnt, säger att det är bra att jag släpper ut mina känslor, att han förstår att jag tycker det är jobbigt o.s.v Samtidigt påtalar han också att det är kunniga personer som sökt tjänsterna.Jag säger att jag vet att det kommer bli bra. Jag svarar honom att det är inte så att jag tror att stället kommer att rasa ihop, men... 
- Det gör det inte mindre jobbigt, avslutar han.

- Precis, svarar jag.

- Får man en godnattkram, eller?

- Klart Du får! När jag pratat klart och han gick ut ur min lägenhet så fortsatte jag gråta ett tag, men det kändes ändå skönt att ha pratat ut så att han visste varför jag var ledsen. Jag tycker även det är skönt att jag har sådan tillit till honom att jag vågar visa mig ledsen inför honom.

Hej på Er!

Idag sitter jag på min dagliga verksamhet och bloggar. Vet inte vad vi gör efter detta, så det får bli en överraskning.

I förmiddags kom sjuksköterskan på mitt boende på besök till mig då jag har väldigt svullna ben. Jag sa till henne att jag tror viktuppgång kan vara en av orsakerna då jag haft svullna ben tidigare just av den orsaken. Hon klämde och kände ganska hårt på mina fötter. Märkena efter hennes fingrar stannade kvar och det är ett tecken på att jag har vätska i fötterna. jag var ärlig med henne och sa att jag ofta sover i soffan. Hon svarade att det ofta är boven i dramat. Jag var även ärlig och sa till henne att jag äter mycket på kvällarna: godis, frukt och hårdbröd. Mina kläder är i storlek XL.

- Du vet vad du bör äta, det hör jag ju. Jag ska fixa hit en sittvåg så vi får se vad du väger. Sedan vill jag även ta ett blodtryck på dig. Jag vill även ta kontakt med en distriktssköterska på din hälsocentral så hon får mäta ut nya stödstrumpor åt dig, för jag tycker dina nuvarande stödstrumpor är för låga. (Mina nuvarande stödstrumpor står det kompressionsklass 1 på). Det verkar som om jag numera behöver stödstrumpor med högre kompression. 

Jag konstaterar att vart tionde år händer något med min kropp: när jag var 20 fick jag bäckenproblem, när jag var 30 började jag med stödstrumpor p.g.a dålig cirkulation och nu när jag är 40 behöver jag stödstrumpor med högre kompressionsklass.

Jag hoppas vid Gud att vågen INTE visar 85 kg. Inte för att jag är fixerad vid vikten, utan för att jag minns hur jobbigt det var sist när jag vägde 85 kg. Jag kunde inte gå med rollatorn i 5 min. utan att bli jätteandfådd och svettas jättemycket, jag kunde inte ta mig i och ur taxibilar, jag kunde inte lägga upp benen i soffan för jag upplevde att de var för tunga att lyfta och sist men inte minst kunde jag inte simma så snabbt som jag ville.

Tack för att ni läste!

Hej Alla läsare!

Nu är det länge sedan jag skrev sist. Jag vill skriva, men hinner sällan. 16 augusti började jag på Daglig verksamhet en dag i veckan, men trivdes så bra att jag två månader senare att utöka till två dagar. Förutom detta har jag även andra saker att göra. Duscha och träna, till exempel.

Jag har även haft en riktigt jobbig influensa med heshet, hosta, snuva och hög feber, 39,9 som högst. Igår tränade jag för första gången efter influensan och det gjorde ONT! Personalen brukar massera mina fötter och böja upp tårna för att göra dem mindre spastiska. Igår var jag så kort i den stora senan som går under foten att när personalen skulle massera fötterna så gick det en strålande smärta genom stortån. Jag skrek AJ och drog åt mig foten. Personalen var absolut inte hårdhänt, utan det är som sagt jag som är kort i senor och muskler eftersom jag inte kunnat träna på drygt en månad. När jag senare skulle göra bäckenlyft så kände jag att jag var kort i svankpartiet och musklerna där började krampa så jag fick svårt att lyfta upp rumpan. Jag blev tvungen att göra färre repetitioner. En annan övning går ut på att jag ska sitta mot väggen, ha en 5 kg: s vikt på knät, luta överkroppen framåt och ta tag i mina tår för att på så sätt sträcka baksida lår. Igår var jag så kort att jag inte ens fick tag i tårna. De ville bara böja sig nedåt hela tiden. Då jag inte kunde sträcka ut vare sig tå eller ben så blev vi tvungna att ta bort vikten eftersom den skulle ha varit i vägen annars. Istället så fick personalen hjälpa mig att sträcka ut det genom att böja upp foten och trycka ner knät. Näst sista övningen jag gjorde var att sträcka ut framsida lår genom att personalen tryckte ner min rumpa och samtidigt böjde mitt ena ben och drog upp det mot rumpan. Personalen hann inte alls långt innan jag sa stopp. Sedan höll vi den positionen. När jag väl var klar började mina ben automatiskt att skaka/ vibrera. Denna reflex kallas för klonusreflexen och uppstår när musklerna är fullständigt uttröttade och inte orkar mer. Bättre lycka nästa gång!

Tack för att ni läste!

Hej!

Förra veckan var jag på utflykt till en djurpark. Visste ni att Alpackor är flockdjur som måste få leva i grupper om tre. Får de inte vara i flock så utvecklar de magsår.

Visste ni att orsaken till att grisar bökar omkring i lera är för att de inte kan svettas? De behöver leran för att svalka av sig.

Visste ni att en Jak, vara närmaste släkting är Bisonoxen, ursprungligen lever uppe på bergen och därför har större hjärta och lungor än övriga däggdjur?

Hej Allesammans!

Nu var det länge sedan jag skrev. Jag trivs på mitt boende, men just nu mår jag inte bra. Jag gråter flera gånger i veckan, jag har inte gått till sängs i tid på länge, jag har tränat en gång i veckan istället för två, jag har inte klivit upp den tid jag ska på morgnarna på länge, vilket lett till att jag varit tvungen att hoppa över lunchen eftersom det annars skulle ha blivit för tätt inpå frukosten. Jag har inte gått i duschen på två veckor. Jag har pratat med personalen kring detta och eftersom de, precis som jag, är olika som individer, så får jag olika råd beroende på vem / vilka jag pratar med. Vissa är fast beslutna om att hjälpa mig, medan andra säger: Du brukar ju ha sådana här perioder ibland. Visst, vi i personalen kan vara hårdare på att få upp dig ur sängen, men det kan ju bli en irritation för dig. Jag tänker att det beror på hur man gör det. Låter man sträng och befallande, som om man ger mig en order, så är det klart att jag blir irriterad, men om man istället säger: - Nu är klockan X, försök kliva upp så att du slipper stressa, så reagerar jag helt annorlunda.

En annan person säger: - Din dagliga verksamhet börjar ju snart, den kommer hjälpa dig att ta dig upp om morgnarna.
- Jo, men dagliga verksamheten är ju bara en dag i veckan, det ska ju fungera övriga dagar i veckan också.
- Jo, men när du varit på dagliga verksamheten en tid så kommer du automatiskt bli trött och vilja gå och lägga dig.
- Jo, men jag kan inte vänta tills dagliga verksamheten börjar med att gå och lägga mig i tid, då kommer jag ju vara jättetrött medan jag är på dagliga verksamheten.
- Det kommer ju bli schemaändringar i och med dagliga verksamheten, jag tror det bli för mycket för dig om du innan dess ska öva dig på att gå och lägga dig i tid.

De som är inställda på att hjälpa mig säger: - Ok att det är ditt ansvar att gå och lägga dig, men just nu fixar du inte det och då behöver du hjälp från oss. Jag tänker att du bor ju här av en anledning och det är för att få hjälp med rutiner och struktur. Det innefattar även att du får hjälp med att gå upp respektive lägga dig. Sedan så funderar jag och en kollega på om du har för mycket hushållssysslor och att det kan vara ett led i varför du mår som du gör?

- Jag har jobbat inom den här verksamheten i flera år och jag har sett att personer som bor på boenden får MINDRE hjälp än vad de egentligen BEHÖVER. Du är så verbal och duktig på att uttrycka dig. Du får bli tyst och apatisk, så kanske det händer något. Jag tycker inte du ska behöva bekymra dig för tvätt och städ. Rent fysiskt så kan du tvätta och städa, men ger det dig något?
- Nej.
- Sedan så behöver du sättas igång, om du förstår hur jag menar?
- Jag förstår. Någon måste trycka på startknappen.
- Vi i personalen har inte haft något planeringsmöte på länge, så vi har inte kommit överens om vilket arbetssätt vi ska ha. Sedan så tänker säkert vissa personer ur personalen olika ang. dina kognitiva nedsättningar beroende på hur gamla de är och vilka erfarenheter de har.

Hoppas ni mår bättre än vad jag gör!

Tack för att ni läste!

#Dåligsömn #Kognitivanedsättningar #Gråt #Personal #Reflektioner #Förståelse

Hej!

Jag verkar just nu vara inne i en period av gråt och katastroftankar. Gråter för att jag saknar killen jag var kär i. Gråter också för att jag inte känner igen mig själv. Det är inte likt mig att inte gå ut på en vecka, än mindre att inte duscha på två veckor. Jag blir rädd. Rädd för att jag är på väg in i en depression igen. Jag förstår inte varför jag väljer bort saker som jag vet att jag mår bra av, såsom promenader. Har pratat med min boendepersonal kring hur jag mår. De råder mig till att ta det lugnt och inte vara så rädd. Bara för att jag hade svårt att ta mig till duschen under min förra depression (2016) så behöver det inte automatiskt betyda att jag är på väg in i en ny depression nu. Personalen  kan t.om tycka det är logiskt att jag bryter rutiner med tanke på att jag bara är hemma p.g.a Coronaviruset.  Vidare säger de att jag inte får ha för höga krav på mig själv. Känner igen resonemanget från tidigare år. Jag upplever att jag har sänkt mina krav radikalt, men nu verkar jag tydligen kräva för mycket av mig själv igen. De säger att jag är duktig på att klanka ner pg själv för det som inte funkar och dålig på att ge mig djälv beröm för det som funkar. Jag svarade dem att saker som jag upplever funkar är ju inget jag går och retar mig på och därmed är de inte lika jobbiga att bära. Att jag klankar ner på mig själv har att göra med att jag vet att jag mår dåligt av att gå lägga mig för sent på kvällen. Jag skapar stress för mig själv när jag inte orkar upp på morgonen. Alla sysslor som ligger på förmiddagen blir ju förskjutna till eftermiddagen och dagen blir mer komprimerad och stressig då. Känner inte samma lugn i vare sig kroppen eller huvudet. Stressen kommer ut som gråt. 

Jag kan även gråta åt saker jag ser på tv:n. Jag har nyligen sett serien "Tunna blå linjen." Det är en serie som handlar om poliser och hur de balanserar yrkes- och privatliv. En del scener är väldigt starka. Jag minns en scen om en man som var så deprimerad att han kände att han inte orkade leva längre och försökte därför gå och dränka sig i en sjö. En polis går då ner i sjön och står där och kramar om honom. När jag såg den scenen tänkte jag: " Jag minns när jag gick ner i en sjö och försökte göra detsamma som karaktären i serien." Det är fyra år sedan jag gjorde så, men det är fortfarande ett av de minnen som är svårast att tänka tillbaka på, eftersom det kunde ha slutat riktigt illa...Jag är i dagsläget tacksam över att jag lever och jag vill fortsätta leva.

Andra serier jag gråter till är "The Bachelor" och "Bachelorette." Jag gråter åt scener där någon deltagare är olyckligt kär i sin  Bachelor/ Bachelorette, när någon deltagare berättar om en tung period i sitt liv o.s.v