Alla inlägg under november 2015

Av unika-jag - 27 november 2015 23:26

#Utvärdering #Stresshanteringskursen #Kärtåterseende


Hej Allihopa!


Igår var sista tillfället på stresshanteringskursen och därmed utvärdering. Förklarade för kursledarna hur jag upplevt kursen och särskilt en av dem kunde inte ta till sig mina synpunkter. Denne sa:


" Som kursledare är det inte lätt att veta hur en kursdeltagare tolkar saker" efter att jag påpekat att jag misstolkar ju saker om man vid ena kurstillfället säger så här: "Visst känner ni er duktiga/stolta när ni fixar saker på en viss tid med hjälp av ett hjälpmedel" (vilket jag tolkar som att personen menar att jag ska fixa saker på samma tid som alla andra) för att sedan vid kurstillfälle tre säga: "Ställ gärna in hjälpmedlet på lite extratid, så det passar er!" Jag försökte förklara att om denne sagt detta redan vid första tillfället som denne pratade om hjälpmedlet, så hade jag ju sluppit misstolka och bli upprörd.


* När jag försöker förklara för dem att jag saknat att prata om vad man kan göra för att hantera inombords stress så säger samma person: "Det stod ingenstans i planeringen att vi skulle prata om den mentala stressen." Det gjorde det visserligen inte, men denne borde förstå att ordet "vardag" betyder olika för olika personer.


Jag är så arg över att allt bara kastas tillbaka på mig hela tiden! Verkar som att kursledaren tror att jag ska kunna tolka allt på samma sätt som gemene man, denne verkar totalt ha glömt att jag har  mina kognitiva nedsättningar som försvårar detta!  Problemet är att min verbala förmåga ( det talade språket) och skriftspråket är väldigt bra, så det döljer/ skymmer mina nedsättningar.


Sedan hävdar kursledaren också att det inte går att utforma en gruppverksamhet där man samtalar om inombords stress, då syftet med grupper är att prata om allmänna saker.


Vaddå går inte?! Jag vill hävda att det går visst , om man har kursledare med den kompetensen, men det kanske inte finns på Stöd och habilitering?


Kursledaren lade en hand på min axel och sa åt mig att ha det så bra. Jag var för arg för att kunna ta emot hennes omsorger. Jag kände bara: " Ta bort handen!"     


Det positiva med gårdagen var att jag träffade min psykolog i korridoren. Vi sa hej och tjenamoss till varandra. Har ingen kontakt med honom nu, men jag vet att han förstår mig och mina nedsättningar till fullo, vilket skapar ett lugn hos mig. Det var otroligt kul att träffa honom igen!  


Godnatt på er!



ANNONS
Av unika-jag - 26 november 2015 22:26

#Kurs #Stresshantering      

 

Hej Allihopa!

 

Kursen har gett mig absolut noll i stresshanteringssyfte!  De två första hemuppgifterna var ok (veckoschemat + att vi skulle se över huruvida vi gjorde för mycket eller för lite) men de två sista har varit helt lönlösa. Så lönlösa så jag har valt att inte göra dem:

* Uppskatta tiden på en aktivitet och mät sedan den faktiska tiden.

* Välj ut en situation som du tycker är jobbig och diskutera sedan lösningar på situationen i grupp: De situationer som finns att välja mellan är:

* Handla

* Laga mat

* Sköta ekonomin

*  Passa tider

*  Organisera hemma (skapa reda i viktiga papper, organisera i bokhyllor mm).

Jag har haft problem med alla dessa situationer tidigare, men har det inte längre tack vare att min utredning gjorde så jag fick rätt hjälp av assistenterna. Min lösning på alla situationer utom ekonomin är alltså assistans!

Känns som att denna kurs fungerar tvärtom mot allt vad jag lärde mig när jag och min psykolog  jobbade ihop: Min psykolog  och jag jobbade mycket med "Jag är delaktig fastän jag inte fysiskt gör något, för jag uttrycker ändå hur jag vill ha det genom att säga "Ja, nej, vill, vill inte, orkar inte o.s.v." Sitter med och diskuterar veckans inköp och matlista etc. På denna kurs låter de mig veta att jag endast är delaktig om jag fysiskt gör något. Frågade dem nämligen inför veckoschema-uppgiften hur jag skulle tänka eftersom alla mina hushållssysslor är borttagna. Får då frågan tillbaka: " Är du delaktig i någonting?"
" Inte mer än att jag säger ja/nej"
"Då ska du inte skriva ner det", vilket för mig betyder att dialog mellan brukare och assistent inte räknas som delaktighet i kursledarnas ögon. 

Personligen kommer jag aldrig i livet att gå tillbaka till att göra alla hushållssysslor själv igen! Mådde så fruktansvärt dåligt då! Meningen är ju att det framöver ska plockas på lite mer saker i hushållssyssleväg (är inte där än på långa vägar, och det vet alla assistenter om) och då kommer det i sådana fall vara så att jag får göra vissa sysslor när jag känner för det, det kommer absolut inte vara ett krav att jag ska göra dem varje vecka!

Sedan kan jag ju undra vem det är som behöver hjälp egentligen när ena kursledaren uttrycker sig så här till en kursdeltagare efter att denne sagt att denne har problem med att hejda sina impulser och därför bestämt att denne när den köper ett klädesplagg också måste slänga ett gammalt, för annars får kläderna inte plats i garderoben: " Jag är en riktig shoppaholic, du får följa med mig och shoppa. Jag får lära mig av dig! Då framstår det ju som att det är kursledaren som behöver hjälp av kursdeltagaren istället för tvärtom. Jag tolkade det som allvar, men kanske var det ett skämt? Var det ett skämt så var det i sådana fall ett väldigt smaklöst sådant! Dessutom så anser jag inte att kursledarnas privata  problem såsom shoppingberoende (eller något annat heller, för den delen) bör hänga med till jobbet! Lämna det hemma, tack!

Senaste kurstillfället var det en kursdeltagare som sa att hon tyckte det var jobbigt när hennes assistenter lade hennes kläder på fel hyllor eller i fel garderob, eftersom hon då tappade strukturen på var kläderna ligger någonstans. En av kursledarnas lösning var då att deltagaren skulle markera upp hyllorna i sina garderober med inplastade etiketter. På varje hylla i garderoberna skulle det alltså stå: Tröjor, byxor, underkläder etc. Hennes kommentar till lösningen var: "Men då känns det ju som om jag bor på ett ålderdomshem." Istället för att respektera hennes känsla svarar kursledaren: "Det handlar om din inställning!" Om jag inte minns helt fel så tror jag t.om att hon tillade: "Väljer du att inte ha lappar så får du ta att det blir som det blir",  vilket jag tolkar som att kursledaren menar att ratar kursdeltagaren hennes förslag så får hon skylla sig själv!  Jag tycker snarare det är kursledaren som har svårigheter här:  Hon kunde inte hantera att hennes förslag ratades!  Om jag hade varit kursledaren hade jag istället sagt: "Tala om för dina assistenter att det är oreda i dina garderober och be dem att organisera om så det blir lättare för dig att hitta."


Det som tröstar mig är att jag har fått nya vänner och jag hoppas att jag kanske lyckats hjälpa någon av dem på vägen!


Är det något som kursen fått mig att inse så är det hur bra jag har det nu (trots alla känslostormar). Jag skulle inte vilja ha det annorlunda (förutom att jag vill kunna hantera min egen stress bättre).

ANNONS
Av unika-jag - 13 november 2015 23:49

Hej Allihopa!   #kognitivanedsättningar #stress #utbrott


Som rubriken lyder: Exakt så känner jag mig just nu. Stressad, arg, maktlös, orolig, rädd  och ledsen om vartannat! Förutom den stress som redan ligger i botten så upplyste en assistent mig om att jag nu är så stressad så att jag går och beklagar mig över saker som är fel (t.ex. att en assistent ständigt glömmer att uppdatera tavlan) och kanske t.om letar ytterligare fel p.g.a att jag skapar dem i stressen. Insikten gjorde mig ledsen. Tänkte: "Jaha, är jag där nu igen". (Brukar hända varje gång jag är stressad). Vidare frågade hon mig om jag upplever det som positivt att gå och lägga mig om kvällarna. Jag sa nej, för jag har sedan flera år tillbaka en  så himla bestämd bild/åsikt om hur en god sömn bör vara:

* I sängen ska man sova.  Om jag eventuellt känner några negativa känslor (stressad, orolig arg, ledsen, rädd etc) så stuvar jag undan dessa.  En del av det gör jag medvetet, men inte allt.

* Gråt är en känsla som är dubbel, beroende på vad den beror på. Jag kan gråta av så många anledningar: Frustrerad, arg, fly förbannad, maktlös, stressad, orolig, ledsen eller rädd. Gråter jag till sängs blir det ännu jobbigare. Blöt kudde som jag måste vända på, blött hår som blir kallt och täppt näsa etc. Dessutom förknippar jag gråt med huvudvärk och illamående, så på senaste tiden undviker jag nästan att gråta bara därför.

* Jag bör inte gå och lägga mig för tidigt, för då vaknar jag tidigt och är hungrig eller behöver upp på toa innan assistenterna kommer (Kan gå på toa själv, så det är inget problem. Dock jobbigt att ta mig upp när jag är sömnig. Även jobbigt att somna om då jag blir pigg av lampor). Vaknar jag tidigare, så blir jag också trött tidigare på kvällarna (inget jag har belägg/bevis för, jag bara tror)

* Jag vill helst sova 7-7,5 timmar, men bör sova minimum 6, för under 6 timmars sömn så fungerar inte jag.

* Jag har sovit dåligt/svårt att ta mig till sängs i 13 år, så hur ska det kunna bli bättre? Pessimistisk tanke, jag vet, men jag har blivit så van så jag nästan har gett upp hoppet om att det ska bli bra (fast jag  vill det innerst inne). Orsaken till att jag började sova dåligt var stress under studietiden, men beteendet har hängt kvar sedan dess och återkommer i andra stressade situationer. Kanske något vi kan prata om/jobba på då vi ses?

Sedan undrade hon också hur det fungerade med Ipaden, och jag sa som det var, att jag inte får med mig den in i sovrummet, utan den stannar gärna på soffbordet eftersom det är där jag äter kvällsfika.

I alla fall: Med denna diskussion i bakhuvudet så åkte jag till simningen. Jag kände hur jag blev irriterad på assistenten som följde med (en annan än den jag nämnde tidigare). Hon sa:


- Du ser ut som du håller på somna! och - Du ser jättetrött ut!  

-  Jag vet, sa jag till slut. (Är ju ständigt  stressad och trött just nu, så orkar inte upprepa mig).

I duschrummet innan badet fortsatte det:

- Nu är vi ju för tidiga, jag får stå här och duscha i 10 min extra helt i onödan, sa jag

- Det blir så ibland, sa assistenten.

- Nej, inte om man håller koll på klockan! Den var faktiskt 11.50 när vi gick från lunchbordet och vi brukar aldrig gå före 12.00

- Vi måste köpa nya badkläder till dig, de här är ju alldeles för stora.

- Det har jag ju sagt sedan augusti!

- Om du orkar kan vi ju åka och köpa nya badkläder i helgen.

- Kan vi sluta prata om det här nu? Jag är så jävla stressad så snart smäller det! (Mycket irriterad ton från min sida. Uttrycket " snart smäller det" är mer ett uttryck för att min hjärna kokar över).

- Då pratar vi inte mer om det.

I bassängen fortsatte det: -  Vad långt du simmar idag! (Menat som uppmuntran, men jag tolkar det som prestation)

- Du petade ju mig inte på huvudet så du kunde styra in mig.

- Du brukar ju svänga in själv.

- Inte idag, uppenbarligen!

Det gör ingenting! Är det jobbigt att simma idag?

- Nej.

-Jag tänkte, du stannade.

- Kan vi sluta prata så mycket om hur? Jag vill simma ifred!!!

- Du kan inte bara simma iväg, vi måste ha en kommunikation! (Ass. behöver veta när jag tänkt simma och vilket simsätt jag tänkt ha).

- Om du inte vill att jag ska simma iväg så kan du faktiskt säga stopp, stanna eller vänta till mig!  Här brister det för mig och jag börjar gråta istället. Inte över något assistenten gjort fel( för hon har inte gjort något egentligt fel), utan snarare för att jag inte orkar med mig själv och mitt eget beteende.

Just nu är det fasligt jobbigt att vara jag....Glömmer saker titt som tätt också, mer än vad jag vanligtvis brukar göra. För några veckor sedan skulle jag och kolla på en lägenhet. Assistenten upplyste mig om att taxin var bokad. Mitt svar blev: Vadå? Till vad? En annan  assistent frågade mig häromveckan: Har din katt fått någon mat imorse? Det står ingen skål på golvet. Jag hade under den dagen försökt leka extra mycket med honom, släppa ut honom på balkongen, ge honom vatten etc. för att råda bot på hans rastlösa bitande på en kartong. Assistentens fråga tog mig tillbaka till verkligheten: Men Gud, då förstår jag varför han biter på kartongen! Denna vecka har en av mina sjukskrivna assistenter börjat jobba själv 2 timmar och resterande jobbar en annan assistent. Stor förvirring råder hos mig, trots att de säger till.

På tal om min katt så har han kräkts 2 gånger medan jag skrivit detta (klockan 22.30 och 01.15) , så jag har städat upp två spyor. Troligen är han  hård i  magen igen. Han försöker gå på låda, men inget kommer ut. Nu råder fasta i 12 timmar. Han är trots allt 12 år. Går för långt mellan kräkperioderna för att jag ska klassa honom som sjuk ( flera månader), så det är troligen förstoppning. (Haft flera gånger förut) Lille Gubben! Matte älskar dig såååå mycket!   Jag lär väl inte kunna sova förrän han dricker som han ska...Eller så somnar jag i alla fall av ren utmattning efter dagens känslostormar....Har suttit och skrivit på detta sedan kl. 17, mer eller mindre.


Känns som om det är så mycket med mig själv som jag måste ta tag i (stress,sömn och motion) och jag vet inte var jag ska börja. Har gråtit mig igenom skrivandet av detta blogginlägg. Vill helst bara krypa upp i en famn och känna lugnet...Vill veta vad lugn egentligen är...Känns som att andra ( rent allmänt) tar lugnet för givet, för de är vana att för det mesta vara lugna och jag i min tur undrar: Hur tusan gör ni? Jag vill också ha! Hur pass mycket stress ska jag lära mig att leva med, med tanke på mina nedsättningar, och vad går att förändra?


Trevlig helg, allihopa!


Kram!

Av unika-jag - 10 november 2015 00:21

#Dagensgöromål #Stresshanteringskurs #Kursledare


Hej Allihopa!


Jag har tjuvstartat lite på det sjukgymnasten sa  sa att jag skulle jobba på, fysisk aktivitet varje dag. Förra veckan kändes som en, ursäkta språket, jävla utmaning. Kändes bra när jag var ute, men var jättetrött och jätteledsen sedan. Och nej, naturligtvis är det inte  promenaderna i sig som gör mig ledsen.Det var/är en utmaning att ens hålla mig vaken på förmiddagarna eftersom jag inte är van!

Kom hem från stresshanteringskursen i torsdags och var arg och upprörd i vanlig ordning, med rätta, faktiskt! Det jag stör mig så vansinnigt på är att kursledarna använder uttryck som: "Visst känner ni er duktiga och stolta över er själva  när ni klarar saker på en viss tid med hjälp av ett hjälpmedel" (översatt i mitt huvud till: "Visst känner jag mig  duktig när jag med hjälp av ett hjälpmedel klarar saker på samma tid som alla andra (, d.v.s som personer utan några som helst nedsättningar!) Hela mitt jag skriker nej åt uttalanden som dessa! Jag är inte som alla andra ( i det avseendet),  så försök då heller inte få mig att bli det! Jag har kämpat så hårt med att få bort Fröken Duktig ur min skalle, så försök då inte att placera mig i det facket igen!" Men istället säger jag: "Jag måste få göra något roligt i anslutning till det jobbiga, så det jobbiga blir lättare att göra, t.ex simma i anslutning till dusch". Lyckligtvis fortsätter en annan person på mitt resonemang och säger: "Tiden är ingen motor för mig, jag måste ha bestämt med någon fysisk person att ditt och datt ska göras och då gör jag det." Efter det tar kursledaren till orda och kommenterar det personen sagt och använder ytterligare ett uttryck som jag vill skrika nej åt: " Du gör det för att Du tänker: "Jag kan inte svika min kompis nu!"  Exakt så här tänkte jag från början (endast 2 år sedan) , innan jag lärde mig respektera mig själv och säga nej på ett bra och tydligt sätt och förstod att det var min rättighet att göra det. Nu tänker jag däremot att det kan sitta andra kursdeltagare och känna just detta, och då är det jätteviktigt att man som kursledare tänker på hur man uttrycker sig, så att de som känner sig stressade inte känner sig ännu mer stressade! För mig personligen så hänger ord som stolt och duktig starkt samman med prestation, anser att de kunde använda andra ord istället såsom nöjd, tillfreds, harmonisk etc. Naturligtvis förstår jag att kursledare bara är människor, men de kan väl försöka tänka på hur de uttrycker sig, med tanke på att de själva har kunskap om hur vår stress påverkar oss! Det enda matnyttiga och handfasta jag fick med mig därifrån var att jag skulle ta tillbaka en av de aktiviteter jag normalt brukar göra, plus att de skulle komma med förslag på göromål.

Uttryck som jag personligen avskyr, som jag inte ens tillåter mina assistenter att använda när de samtalar med mig är: "Måste, borde och ska", då dessa signalerar krav. Istället byts de ut mot: "Vad behöver du? Vad vill du? Vad orkar du? och Hur känns det"?

Nu dags för återhämtning. Var på Gudstjänst igår,  varit  på promenad kl. 10.00 imorse, jag har sagt mitt ang. veckans matlista, ätit lunch, pratat m. assistent samt. skrivit detta.

Varma kramar!


Av unika-jag - 3 november 2015 21:15

#stress #stresshanteringskurs #fritidsaktiviteter   

 

Hej Allihopa!


Satt och grät vid bordet i förmiddags innan simningen. På stresshanteringskursen informerar de om att risken för depression ökar om man inte får hjälp med sin stress i tid. Själv sitter jag och funderar ifall det är just där jag befinner mig, om jag tänker på hur jag mått senaste tiden. Började må dåligt för 8 månader sedan då min assistent  blev långtidssjukskriven och har mått dåligt till och från sedan dess, å andra sidan så var det faktiskt en massa stressande saker som hände i samband med det ( förutom den redan existerande vikariebristen så behövde jag en långtidsvikarie som kunde jobba på den sjukskrivna assistentens schemarad). Det som hände med mig då var att jag till en början hoppade över aktiviteter för att jag var stressad, men sedan har jag fortsatt hoppa över aktiviteter trots att situationen löst sig, med motiveringen att jag har varit trött. Vet att isolation förvärrar stress, men jag har liksom inte kunnat ta mig i kragen och pallra mig iväg. Simningen har jag varit ofrivilligt borta ifrån, men jag har samtidigt aktivt valt bort Gudstjänsterna...När vi fick i uppgifter Stresshanteringskursen att skriva ner allt vi aktivt deltog i under en vecka så insåg jag att jag inte gjorde annat än klev upp, åt, satt vid datorn eller sov. Inga Gudstjänster eller husgrupper (kristen bönegrupp) fanns i veckans schema, och har inte funnits på flera veckor eller månader. Har inte varit på husgrupp sedan någon gång i våras ( visserligen har vår husgrupp bristande ledarskap, men ändå...). Gudstjänsterna har jag inte närvarat vid på en månad, men har börjat tänka att jag måste dit innan de börjar efterlysa mig.
 
Att välja bort att umgås med vänner på Gudstjänst eller husgrupp är knappast något som bidrar till att jag mår bättre på något plan, snarare tvärtom. Ändå uteblir jag längre än vad jag behöver...Depression eller bara en vana som är svår att bryta? Jaja, nu ska jag väl inte gå in alltför djupt i detta, men jag måste ändå tillstå att jag blir rädd när de pratar om just depression och sedan kommer jag på mig själv med att i viss mån bete likadant som en deprimerad person gör: Tycker att allt i livet är jobbigt under stressiga perioder: Alltifrån att umgås med vänner till att göra vardagliga saker såsom borsta tänderna eller duscha. Det är samma sak varje gång jag blir stressad. Dock är det aldrig så illa att jag tappar livslusten. Känns mera som att det är den stressade situationen och min oförmåga att hantera min egen stress som gör att jag helst skulle vilja slippa situationen och de stressade känslorna kring den, men paradoxalt nog så isolerar jag mig i själva stresshärden de gånger som stressen pågår i mitt eget hem. 
 
Dock finns det en sak jag håller fast vid trots stress och det är simningen. I simningen ingår såklart dusch efteråt, men duschen känns inte alls lika jobbig som hemma p.g.a jag har simmat i anslutning till denna: Att duschen drar energi gör inget, för jag har ju just fyllt på energin med att simma.
 
* Jag känner mig fri när jag simmar, behöver inga hjälpmedel.
*Jag känner hur jag blir mjuk, rörlig och spasticiteten reduceras kraftigt.
* Simma är varmt och mysigt. Tänker på hur vattnet bär eller på hur solen strålar in genom fönstret.
* Simma är totalt kravlöst!
 
Jag har haft en underbar dag idag, trots att jag var ledsen i morse!
 
Varma kramar!

Presentation

Hej! Jag är en 37-årig kvinna. Denna blogg handlar om mitt liv och min Cerebral pares. Frågor? Använd frågerutan. Välkomna!
Hi! I´m a 37 year old woman. This blog is about my life with Cerebral palsy. Questions? Use the square below! Welcome

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Blogkeen
Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Bloglovin'

Gästbok

Min gästbok

unika-jags gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se