Senaste inläggen

Av unika-jag - 29 november 2014 22:25

Avtryck


Du har gjort avtryck i fler människors liv än jag kunnat ana.


Jag har mina underbart fina barndomsminnen,promenader och diskussioner.


Din ena bror minns hur hans dotter hängde i dina byxben när du tapetserade om hos dem.


Hur hon blev svartsjuk när din andra brors dotter också kom och ville ha din uppmärksamhet.


En av mina kusiner upplevde dig som sin extramamma under sin uppväxt.


Min faster beskriver dig som en som alltid var glad.


Din närmsta väninna minns hur hon vek sig dubbel av skratt


då du låg i hennes hängmatta och berättade något roligt.


Hennes numera dementa mamma minns dig fortfarande.


Det är kanske delvis därför vi lever.


För att vi vill lämna avtryck,


vi vill att någon ska komma ihåg oss.


Vi vill dock inte att folk enbart ska komma ihåg oss för vad vi gör,


utan för hur vi är som människor.


Så är det med dig, mamma!


Alla som minns dig,


minns dig för din underbara


personlighets skull!


© unika-jag

skriven 14/9-11

Av unika-jag - 29 november 2014 22:15

Närmast mitt hjärta.


" Vem ska jag skriva som närmast anhörig?"

Frågan kommer från min assistent.

Jag tänker på ordet och dess betydelse.

Vad innebär det egentligen?

Det innebär att jag inte kan

skriva dit dig som närmast anhörig.


Jag har accepterat att Du är borta,

att du inte kommer tillbaka

till det här livet igen.

Men att inte se ditt namn

skrivet på ett papper

känns ändå underligt.

Det blir så

mycket mer

konkret då.


Men vet Du, det gör ingenting.

Du  finns alltid här ändå.

Närmast mig.

Närmast mitt hjärta.

  


© unika-jag

skriven 15/6-10

Av unika-jag - 29 november 2014 22:07

Sorg


Jag trodde jag visste vad det var,

men jag har insett att sorg kan ha

olika karaktär.


Sorg är inte bara att man är

ledsen i två veckor

och sedan är allt bra.


Först var jag i chock,

sedan kom reaktionen.

Starkare, mycket starkare

än vad jag var beredd på.


Jag grät.

Grät så jag skakade

Grät så jag hyperventilerade.

Grät så mycket att det kändes

som om hjärtat

slitits ut ur kroppen på mig.


Försökte styra sorgen.

Det får inte komma för mycket

på den eller den.

Fan, Jävlar! Nu händer det igen.

Martin Stenmarck sjunger:

"Mamma, jag älskar dig

men jag känner mig så trött.

Jag vill somna i din famn."

Gråter. Igen.

För vilken gång

i ordningen

vet jag inte.

Har tappat räkningen

för länge sedan.

Blir tokig på låten

som spelas

om och om igen.


Kvällen kommer.

Vill inte bli lämnad.

Vill ha någon där

som tröstar

om det skulle behövas.

Förstår att assistenterna

måste gå hem.

Gråter mig till sömns.


Morgonen kommer.

Upp ur sängen.

Äta frukost, handla, städa.

Måste jag det?

Katten beter sig

som Emil i Lönneberga:

" Se mig! Hör mig!"

Jag säger:

"Min kisse,

matte orkar

inte idag."


Senare, långt senare, kom solen.

Solen som lät mig känna allt jag kände

Sa:  " Det är okej

Jag finns här

tillsammans med dig.

Pratar med dig,

tröstar dig,

rider ut stormen."


Vissa dagar ville jag inte

gå dit, men tänkte:

" Vågar man inget

så är man bara

en liten skit."


Jag vågade, vann och fann:

Glädjen! Lyckan!


Tittar ut och säger:

Fint väder ute!

Ska vi gå ut?

Nynnar på sånger

om glädje,

för jag har

hittat ut.


Ut ur det

mörker som

en gång var.

Glada minnen

finns också kvar.


© unika-jag

skriven 11/6-10



Av unika-jag - 29 november 2014 19:44

Hej igen, alla!


Mina dikter kommer som vanligt att finnas under kategorin dikter. Här är en av mina riktigt personliga.


Flickan och monstret


Du hade två monster inom dig.

Ett monster som sa att du var dum,

värdelös och ful.

Ett annat som sa att du inte borde

äta mat och att du var dum som

inte kunde stå emot frestelser när

andan föll på.

Det ena monstret bär namnet

dålig självkänsla.

Det andra bär namnet ätstörning.

Jag kommer aldrig riktigt förstå

hur det är att bära det där

andra monstret inom sig,

för jag har aldrig haft problem

med  det själv.


Men Du min vän

Du var inget monster.

Du var en snäll och ödmjuk person.

En peraon som med lätthet satte andras

väl och ve före sitt eget.

En person som alltid fanns där

och pratade, busade, tröstade.

En person som med världens lugnaste

ton frågade: 

"Hur är det, Vännen?"

Sedan, när jag brast i gråt,

fanns Du där och strök mig

över ryggen

tills jag lugnat ner mig.


Är så oerhört glad

över att jag fått

ha Dig som vän.


Så glad över att jag hann

hälsa på Dig i somras,

prata gamla minnen,

titta på foton av min katt

med Dig.

Få sitta vid din säng

och äta middag med Dig,

titta på tv med Dig.

Att få somna och vakna

i samma hus som Du,

få säga godnatt och godmorgon.

Som "på den gamla, goda tiden."


Är så ledsen

över att det andra

monstret vann över Dig.

Men det finns en sak

som monstret aldrig

kan vinna över:

Våra minnen av varandra

är starkare!


Saknar dig så,

min älskade vän!   


© unika-jag

skriven 16/4-11

 
Av unika-jag - 29 november 2014 18:11

Hej Alla!


#mobbning Har haft två bloggar förut,en allmän och en personlig. Tänker  nu radera sistnämnda och samla alla inlägg i denna. Alla inlägg som inte direkt har med mitt funktionshinder att göra kommer som vanligt att ligga under kategorin allmänt. Detta blir mitt första riktigt personliga inlägg, tycker jag. Fortfarande fritt att dela inlägggen vidare om ni vill.



Mina mobbare var periodare. De kunde vara lugna ett bra tag, för att senare börja mobba mig när jag minst anade det. Det hela började  i 2:an på lågstadiet med att mamma var på besök i skolan för att se hur jag hade det. Hon upptäckte då att tjejerna satt och viskade om mig. De hade sitt eget teckenspråk med olika symboler som stod för olika saker. Mamma råkade höra när en av tjejerna sa: " Det här betyder att (namn) är dum." Då harklade mamma sig och frågade: "Jaha, är det sådant här ni håller på med?" Tjejen  blev då ganska förskräckt och sa stapplande: "Nej, nej. Det här betyder att hon  är snäll!" Detta minne är inget jag kommer ihåg själv, det har mamma berättat för mig. Något som jag däremot kommer ihåg är att jag från den dagen blev extra misstänksam när tjejerna viskade om något.


En dag när jag satt i matsalen och skulle äta så började jag gråta. Assistenten undrade vad det var och jag sa att jag trodde att de viskade om mig. Assistenten bad då läraren ta upp det med klassen och det kom då fram att det viskats om en hemlig gång till en koja som de byggt. Jag fick känslan av att det viskades om den där kojan för att jag inte skulle kunna komma dit och leka. Sedan har jag något vagt minne av att läraren tog upp det med klassen och sa att de inte fick bygga kojor på baksidan av skolgården, för dit slapp inte jag alldeles själv. Däremot fick jag hjälp av assistenten. Jag kan så här i efterhand tänka att istället för att förbjuda mina klasskamrater att bygga kojor på  baksidan av skolgården så borde hon ha frågat dem vad de hade emot mig, varför jag inte fick vara med och leka.


En tjej försökte vid ett tillfälle att stänga ute mig från sitt eget födelsedagskalas genom att säga: "Du kan inte komma. Det blir för jobbigt för min mamma". Jag tror att min mamma pratade med hennes mamma och då sa mamman till sin dotter: "Antingen så bjuder du alla eller så bjuder du ingen!" Enligt min mamma så blev jag utestängd från fler än ett kalas hos samma tjej p.g.a att hon vissa gånger hade sitt kalas på ett annat ställe än hemma, utan att jag visste om det. Själv kommer jag dock bara ihåg en gång.


När jag gick i 3:an eller 4:an så kom det in en ny tjej  två klasser under mig. Hon sa en dag till mig: "Jag såg dig i matsalen och du såg ut som en gris!" Jag tog givetvis illa vid mig och berättade för mamma vad hon sagt. Mamma ringde då till hennes mamma och bad dem båda att komma över till oss för att prata om saken. Med gråten i halsen förklarade jag för tjejen att jag hade trott att vi skulle bli kompisar med varandra. Hon blev orolig när hon såg min min, tittade på sin mamma och sa: - Vad ska jag säga?, Vad ska jag säga?

 - Säg förlåt.

- Förlåt, sa hon och hon gjorde aldrig om det.


När det var rast så hoppades det ofta hopprep. Jag fick snurra. Eftersom jag p.g.a min motorik bara kunde snurra med en hand (höger) och åt ett håll (också det höger) så har jag ett vagt minne av att tjejerna klagade och sa: "Vilken konstig båge, den går ju inte att hoppa i. " Det hela slutade ofta med att jag efter ett tag tröttnade på att snurra åt dem och gick och snurrade åt de yngre barnen istället, för de brydde sig inte om HUR jag snurrade, huvudsaken var ATT jag snurrade. När jag tänker efter så vill jag minnas att de t.om kunde komma fram och fråga om jag ville snurra åt dem. När jag blev trött i armen så sa jag bara: "Siste man tar" och då kunde de fråga: "Är du trött nu?"


Även lärarna kunde bete sig konstigt emot mig. Mina klasskamrater började skriva skrivstil i 2:an. Jag väntade två år extra p.g.a att jag var osäker på om jag skulle klara det med min dåliga finmotorik. När jag så i 4:an vill prova att skriva skrivstil så säger lärarna. "Har vi inte sagt att du ska hålla dig till vanlig stil (textat)" och "Nu regnar det in i dina a:n" (Jag hade svårt att få ihop taket på a:na). Så här efteråt undrar jag: Varför kunde de inte ha uppmuntrat mig istället? Kort därefter så slogs vår klass ihop med paralellklassen, vilket medförde byte av lärare, och denna lärare var verkligen uppmuntrande! En dag sa hon att hon skulle ha ett skrivstilstest. Jag var då ärlig mot henne och sa att jag inte hade skrivit skrivstil så länge. - Gör så gott du kan! fick jag till svar. När jag var klar så lämnade jag in uppgiften så att hon fick titta på den. När hon var klar så utbrast hon: - Men du, varför skriver inte du skrivstil? Du som skriver så fint! Sedan den dagen så skrev jag skrivstil hela mellanstadiet igenom!


När jag gick i 5:an så eskalerade mobbningen. - Är du närsynt? (sarkastiskt tonläge) frågade en av killarna (Jag hade en period då jag av någon anledning satt med näsan i böckerna). På något sätt så fick läraren reda på vad han sagt och blev jättearg inför hela klassen. Hon sa: "Er klasskamrat  har svårt att ställa om!" (med synen alltså). Vad är det som gör att ni hakar upp er på just henne ?" Då sa en av killarna  lite trevande (varning för obehaglig beskrivning):


- Ja, alla här vet väl det nästan: För att hon petar sig i näsan och stoppar det i munnen. (Själv tror jag knappast att det var enda anledningen, eftersom de höll på långt innan dess också). Jag började storgråta för att jag skämdes som en hund. Det killen sa  var sant, jag hade gjort det han sa att jag hade gjort. Detta beteende började jag med i 5:an och slutade inte förrän i 8:an n efter att mamma gråtit, bönat och bett:


- Snälla du, du måste sluta! Du vet inte hur mycket jag lider av att de mobbar dig! Jag vet inte varför jag började med det beteendet, kanske var det för att jag kände mig otrygg. När mamma sa så, så blev jag arg och sa:


- Jag skiter i att de mobbar mig!


Naturligtvis så sket jag inte i det, jag bara sa så för att markera hur less och trött jag var på alltihopa. Vid det laget gick jag i högstadiet och mobbningen hade  eskalerat en hel del. Nu var det inte bara elaka kommentarer som gällde, utan nu var det elaka kommentarer tillsammans med sabotage och skadegörelse.


En dag när jag skulle ta ut papper ur min plastmapp så märkte jag att någon hade spottat i den samt. kletat ner hela min bänk (på diagonalen) med tuggummi. Lite senare så hade någon saboterat min rollator. Den dagen hörde jag min mamma svära ordentligt:

- Men vad i h-e är det här?

- Mamma, vad är det? undrade jag. 

-  Du hade kunnat slå ihjäl dig, flicka! Någon har sågat av armstödet på två ställen, ovanför och nedanför bromsvajern.


Där rök min lycka! Jag hade nämligen genomgått en operation som gjorde att jag vid vissa tillfällen kunde använda rollator istället för rullstol, så min tanke var att jag skulle gå i luciatåget som alla andra, men det gick alltså inte nu.  Mamma och min skola polisanmälde händelsen. Jag hade försökt få mamma att inte göra det genom att säga:


- Men mamma, är det inte lite väl brutalt? (var rädd att allt skulle bli ännu värre).


Mamma: - Brutalt?! Vem är det som är brutal? Du eller de?


Luciadagen kom och rektorn ställde sig upp på skolans scen i aulan och sa något i stil med:


- Jag skäms över att vara rektor på en skola där mobbning förekommer! Jag kommer att polisanmäla händelsen och det kommer er klasskamrat och hennes föräldrar också att göra! Rektorn var mycket arg!


Jag började skratta, inte för att det var det minsta roligt, utan för att jag kände mig utpekad och osäker.

Polisanmälan gjordes, men de hittade ingen skyldig så utredningen lades ner. Istället så fick skolan böta 4 000 kr för ett nytt armstöd.


Kommentarerna jag fick utstå under högstadiet var följande:


- Vad ska du på tyskan att göra, du som är så dålig? Tyska var ett av mina favoritämnen och jag visste att jag inte var dålig, annars hade jag aldrig fått VG av läraren, men kommentaren tog ändå på mig. Jag gick till klassläraren och sa att jag inte uppskattade den typen av kommentarer. Han frågade då varför jag trodde att den eleven sa som hon sa: -Hon är väl avundsjuk, sa jag. Det skulle jag inte ha sagt, för då sa han:


- Det där är något som alla får stå ut med. Du ska inte komma här och sätta dig över alla andra och tro att du är något! (Jag kan skriva att jag inte är någon besserwisser, jag hade gärna hjälpt den tjejen om hon hade velat/frågat).


Eh, va?! Han FRÅGADE efter MIN åsikt och när han fick den så bemötte han mig sådär. Inte undra på att eleverna inte visste hur de skulle bete sig, när läraren inte kunde sätta gränser för vad som var tillåtet och inte. Vuxna ska vara förebilder för ungdomar, inget annat! Som lärare för man heller aldrig glömma att man står i maktposition till sina elever och den makten ska ALDRIG någonsin missbrukas! Ang. tyskan så bad jag tyskaläraren att hon skulle fördela sitt beröm mer jämnt över alla elever så att jag skulle slippa synas så mycket och därmed få skit för det.


En kille sa: -Vad har du mellan benen varje gång jag hade klämt fast pennfacket mellan knäna för att transportera det någonstans.


En tjej skrattade ut mig på en musiklektion där vi skulle spela gitarr och sjunga samtidigt. Då jag p.g.a min motorik inte kan spela gitarr så fick musikläraren spela och jag fick sjunga. Jag var lite nervös och det syntes naturligtvis på mina ben som pekade rakt ut p.g.a min spasticitet) och så fick jag lite darrig röst också.


Tjejen sa: - Du, var du skakis eller skakis? Hon fokuserade mer på min spasticitet än på min sång!


När jag gick i åttan hade jag kille och fick då höra:


- Synd att du inte hann ligga med honom innan han gick bort!


Jag tänkte:  " Herregud, är sex det enda ni har i huvudet?" men jag sa inget. Dessutom tyckte jag det var respektlöst mot min kille, som inte kunde vara där och försvara sig.


När det var prov så frågade en tjej sarkastiskt  läraren:


- Varför får hon längre tid på sig? Att läraren förklarade att det var något jag hade rätt till (jag skriver saktare än andra) spelade ingen roll.


Jag blev alltid vald sist till brännbollslaget  och så viskade de: - Ta lyra, varje gång jag skulle försöka få iväg bollen.


När jag gick 7:an så hade en kille som hobby att köra min rullstol på bara framhjulen, vilket jag tyckte var läskigt. Jag var rädd att trilla ur stolen. Jag bad honom sluta, men han lyssnade inte.


Listan kan göras lång!


Kram till alla som behöver en!


Tack för att ni läste!

Av unika-jag - 27 november 2014 18:59

#cp-skada #mjukaupphöftochbäcken Hej Alla!


Bad assistenten att göra övningarna som mjukar upp höft och bäcken idag då jag känt att jag är:


* trött i ryggslutet

* velat dra upp benen (ofrivilligt) när jag suttit i soffan p.g.a är för kort på framsida lår

* velat ta upp foten från golvet (typ stå på ett ben) när jag gått med rollatorn av samma anledning.


Övningarna var idag svåra att göra p.g.a spasticiteten tog emot så mycket. Så fort assistenten tog tag i mitt ben och vinklade det utåt så var jag rädd att ramla av britsen, trots att det var en bra bit mellan mig och kanten.


- Du kan inte ramla, sa assistenten.


- Rent intellektuellt förstår jag det, men säg det till min hjärna, sa jag.


- Jag förstår det, men försök slappna av. Tänk inte på vad jag gör med dina ben eller hur det känns. Tänk på något helt annat. Titta på dörren. Ser du ett dörrhandtag?


Jag börjar åter tänka på och prata om hur det känns, vilket leder till att spasticiteten blir värre. Jag spattar så mycket så både jag och assistenten börjar svettas.  Dock är det inte bara spattar utan även vanlig spänning.


- Ser du ett dörrhandtag?


Jag börjar åter tänka och prata om känslan.


- Jag ställde en fråga som jag inte har fått svar på: Ser du ett dörrhandtag?

Jag börjar skratta! Jag vet att det är ett dörrhandtag där, men vete tusan om jag ser det. Jag skrattar ju så tårarna rinner!  


Jag måste ha lyckats slappna av lite i omgångar i alla fall, för jag känner att spänningen i höften börjar lätta. En stund senare hör vi båda ett högt och ljudligt BRAK!


- Aj! Det där gjorde nästan ont. (Inte ont som i smärta, utan ont som i stor anspänning).


- Jag förstår det, det har aldrig brakat sådär mycket förut.


Efteråt kände jag mig rörlig och benen kändes mjuka som spaghetti. Benen är nu lika långa, jag har en mjukare (icke stapplig) gångstil och sitter rakare gör jag också.


Trevlig kväll, alla!

Av unika-jag - 26 november 2014 11:08

#cp-skada #kognitiva nedsättningar #mental energinivå Hej Alla!


Vad är det där för rubrik, undrar ni kanske? Jag menar precis vad jag skriver. Min mamma har alltid tvättat mina kläder och städat mitt rum åt mig, klätt mig, lagat min frukost, brett mina smörgåsar etc. Låter det som att jag borde kunna vissa av de där sakerna själv? Låter det t.om som om jag vore lat och bortskämd? Min mamma gjorde de här sakerna för mig för att jag skulle hinna rent tidsmässigt. Ingen av oss visste då att det hon gjorde för mig även skulle komma att vara till nytta i ett annat syfte, långt senare.


När jag var 16 började jag gymnasiet på annan ort. Bredde mina smörgåsar själv. Tvättade mina kläder själv (ofta på helgerna p.g.a läxor på vardagarna),hängde upp dem, vek dem och  lade dem  i garderoben. När jag var 20 så hittade jag en dag tvätten ihopvikt på sängen p.g.a torkställningen varit full, någon annan behövde den och själv var jag i skolan. Elevhemspersonalen hade hjälpt mig. När jag kom  hem från skolan fick jag ett skämtsamt "Nu har du nog tomt i garderoben".


Någon städning var det knappt tal om då jag för det första upplevde att jag aldrig hann eller orkade samt. att jag var dålig på att be om hjälp för hyllor jag inte nådde. Golvet fick jag hjälp med efter att personalen frågat om de skulle moppa av det i samband med att de ändå skulle moppa av golven i allmänna utrymmen.


När jag var 31 fick jag reda på att jag har kognitiva nedsättningar och att nedsättningarna i sig drar mycket mental energi. Min mamma hade alltså, utan att veta om det, gjort rätt som hjälpt mig med dessa saker inför skoldagen och efter skoldagens slut. Min mentala energi hade ju gått åt under skoldagen i form av koncentration, ta emot och bearbeta information, göra uppgifter  o.s.v Sedan även hemma i form av läxläsning o.s.v Hade vi vetat om mina nedsättningar när jag var barn hade vi säkert  strukturerat upp läxläsningen annorlunda samt. lagt in pauser  istället för att sitta en hel eftermiddag och kväll.


Inte heller konstigt att jag som 20-åring tyckte att det började bli jobbigt att ha hand om tvätten eftersom jag hade haft ensamt ansvar över den i 4 år.  Ångrar inte att jag lärde mig tvätta, men jag tvättar nästan aldrig nu som vuxen p.g.a behöver min mentala energi till annat, som jag anser vara viktigare för mitt välbefinnande. T.ex umgås med vänner istället för att slösa den energin på tvättande.


Kognitiva nedsättningar hos barn kan vara svåra att märka p.g.a alla barn behöver ju föräldrar som strukturerar upp tillvaron till dem, men nedsättningarna märks tydligare ju äldre man blir. För min del ( nu när jag ser tillbaka) tror jag det började med att mina föräldrar upptäckte att jag tog lång tid på mig vid toabesök, sedan att jag som tonåring ( högstadieelev och ibland även gymnasiet) satt och grät vid läxböckerna minst två gånger per vecka för att jag var trött efter en lång skoldag (7.50-15.40) samt. svårt att strukturera upp läxläsning o.s.v Som vuxen kan jag inte strukturera upp min vardag.


Om det nu finns föräldrar eller andra vuxna som oroar sig för att de hjälper sitt barn/ungdom/ vuxen med funktionsnedsättning för mycket så kan jag bara säga: Naturligtvis ska barn få göra saker själva också (jag fick klä mig själv ibland om tid fanns), men det är väldigt bra om man som förälder alltid finns där och hjälper barnet, t.ex hjälper barnet att schamponera håret i duschen (om barnet tillåter, det där är ju väldigt intimt), klä på barnet något av klädesplaggen, ta en paus i läxläsningen, städa barnets rum o.s.v På så vis kan barnet hushålla med sin begränsade mentala dagsenergi (som man inte kan få mer av genom att vila, man kan bara spara det man har för dagen) och ork finns då istället till att göra något som barnet vill och blir glad av! Ert barn kommer att tacka er en dag, för att ni hjälpte det att skapa ett drägligt liv!


Onsdagskram!

Av unika-jag - 15 november 2014 23:47

#funktionshinder #familj #mobbning Hej Alla!


Har haft en tuff vecka. Beslutet att inte fira jul hemma var bara startskottet på det jobbiga. Sedan kom jag att tänka på att jag blivit kritiserad hela min uppväxt,och blir fortfarande,både för mitt funktionshinder och för hur jag är som person. Det enda som förändrats är att kritiken sedan förra året även innefattar mina kognitiva nedsättningar.  Kritiken har kommit  från min familj (pappa och bror) och mina nu förhoppningsvis f.d mobbare. Jag förstår med förståndet att INGET av det som hänt tidigare eller händer nu i dagsläget är mitt fel, men jag kan i nuläget inte få det att kännas likadant i hjärtat. Min självkänsla är fortfarande så låg...


Jag går och bearbetar allt som hänt/händer mig hos kurator på vuxenhabiliteringen. Denna vecka har jag mest gråtit. Både när jag suttit hemma själv och när jag träffat eller suttit i telefonen med kuratorn.


Tanken är att jag en dag ska vara så pass stark att jag ska slippa få dåligt samvete varje gång min pappa och bror kritiserar mig för mitt funktionshinder eller person. Att jag ska lära mig att stå upp för mig själv och mina behov.


Trevlig helg!

Presentation

Hej! Jag är en 40- årig kvinna. Denna blogg handlar om mitt liv och min Cerebral pares. Frågor? Använd frågerutan. Välkomna!
Hi! I´m a 40 yrar old woman. This blog is about my life with Cerebral palsy. Questions? Use the square below! Welcome

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2024
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Min gästbok

unika-jags gästbok


Ovido - Quiz & Flashcards