#visuellperceptionsstörning

Hej igen, kära läsare!

När jag nyligen hade fyllt 16 år bad min mamma att jag skulle få göra en utredning/kartläggning av mitt hjälpbehov i skolsituationen eftersom jag samma höst skulle flytta och gå gymnasiet på annan ort (har gått Riksgymnasiet för rörelsehindrade som finns på fyra olika orter i Sverige). Samma psykolog som tidigare utrett om jag var skolmogen tillkallades att utreda mig igen, 10 år senare.

Utredningen visade att jag hade en visuell perceptionsstörning. Med det menas att hjärnan har svårt för att tolka och bearbeta synintryck. För mig innebär det att jag har svårt för små, plottriga mönster (t.ex. kläder med små blommor, rutor, prickar etc. på). Det blir rörigt och jobbigt att titta på. Jag klarar heller inte av klädesplagg med täta, smala ränder på. Känns som om ränderna "hoppar" framför ögonen på mig. Värst är det om ränderna är svarta och vita, det blir sådana kontraster då. Det får heller inte vara för mycket mönster i gardiner, tapeter eller gummimattor till golv.

 Vidare klarar jag inte av starka färger, t.ex lysande gult. Får ont i ögonen av det. Färgen känns lika stark som när man vaknar av en stark lysrörslampa på morgonen, det liksom sticker i ögonen.

Att bedöma avstånd är inte heller lätt. "Hur långt ifrån mig är den här bilen? Vågar jag gå över vägen eller riskerar jag att bli påkörd?" Jag kan heller inte bedöma höjden på t.ex en trottoarkant. Upplever ofta att den är högre än vad den egentligen är.

Jag uppfattar  inte ojämnheter i vägar såsom gropar, brunnar, lutningar etc. Assistenterna får upplysa mig om när de kommer. Än värre är det på vintern när snön täcker allt. På vintern får de även säga hur jag ska köra min permobil (elrullstol) för att inte fastna i snön. De går framför mig och banar väg, säger: "Kör efter mig".

Orientering: Jag har svårt att orientera mig. Måste gå samma väg i flera år innan den sitter. Måste ha riktmärken för att veta vad jag är, t.ex byggnader i närheten av affären. Att läsa av busstidtabeller är svårt. "Vilken linje är min och hur går den linjen? När ska jag hoppa av bussen?" Kan inte läsa av orienteringstavlor, kartor eller utrymningsplaner: "Var är jag på tavlan/planen och hur ska jag gå för att komma till rätt avdelning/komma ut?" När jag är i butiker och t.ex handlar kläder/mat eller vad det nu är så tappar jag bort assistenten om denna går mycket före mig. Blir stående och tittar mig förvirrat omkring tills assistenten vinkar och säger var hon eller han är. Ibland hittar jag inte ut ur affären trots att jag gått in genom samma dörr. Har även svårt att hitta rätt varor i affären p.g.a att det står för mycket varor på en och samma hylla  (t.ex. många olika tesorter så min hjärna "ser" inte var just min tesort är, utan den "försvinner" in i mängden bland alla andra tesorter). Det är också jobbigt när de organiserar om i affären så saker byter hyllor eller att förpackningar ändrar utseende.  Assistenterna får hjälpa mig att hitta rätt.

Jag kan inte ge vägbeskrivningar till folk. Kan se för min inre syn vart visssa platser ligger, men det kommer ut fel när jag ska beskriva det. Jag kan heller inte ta emot en vägbeskrivning utan att det blir fel.

#Barndom #Cpskada #Sjukgymnastik #Föräldrarskap

Jag föddes två månader för tidigt och fick syrebrist vid födseln. Syrebristen drabbade rörelsecentrat i hjärnan, vilket gav upphov till en CP-skada.  CP står för Cerebral Pares och är ett samlingsnamn för en rad olika symptom, eller jag kanske hellre borde skriva tillstånd. Jag har en CP-skada av typen spastisk diplegi, vilket innebär att båda kroppshalvorna är drabbade, men benen mer än armarna.  Att vara spastisk innebär att grundspänningen i musklerna är högre på mig jämfört med en person utan skada.  P.g.a spasticiteten så förstår inte min hjärna vilka muskler som ska jobba och vilka som inte ska det, utan hela kroppen hänger med och spänner sig. Spasticitet är inget som går att styra med viljan. Om jag ska försöka beskriva hur jag upplever min spasticitet så skulle jag skriva att den både kan kännas som en konstant kramp där muskeln känns spänd och tung som en cementklump, som slitningar eller som ryckningar där muskeln omväxlande spänner sig och slappnar av (De två sistnämnda märker jag av när jag stretchar musklerna). Min spasticitet ökar även vid alla former av känslolägen. Jag har, som jag tidigare nämnde, haft skadan hela mitt liv, men fick min exakta  diagnos när jag var 1,5 år. Orsaken till att de dröjde så länge var att läkarna var osäkra på vad jag hade för sorts hjärnskada eftersom mitt tal var så bra. Jag formulerade långa och fullt begripliga meningar redan då. Sjukgymnastik sattes in i samma veva. Stretching är ett måste, annars tar spasticiteten över och drar ihop musklerna så jag blir stel och orörlig. Jag stretchade varje dag som barn och det var bland det tråkigaste jag visste. Jag förstod inte varför jag var tvungen att göra det när alla andra slapp och än mindre förstod jag hur en träning som var livsnödvändig för mig kunde vara skadlig för min gående bror. Mamma försökte pedagogiskt förklara för mig att den stretching jag fick en timme per dag motsvarade samma sorts träning som en gående får när den går, men jag tror ändå inte att jag förstod fullt ut, man gör ju inte det som barn. Dessutom jobbar ju spasticiteten emot och vill dra ihop muskler och senor när man ska stretcha, så jag tyckte det gjorde ont. Jag visste inte hur jag skulle hantera spasticiteten när den kom. Jag missade även tid med kompisar, för den tiden fanns inte (hade knappt några). När jag kom hem från skolan var det läxor, stretching och sedan var det dags att gå och lägga sig. Jag och mamma hade många duster kring denna stretching, ofta grät jag av ren tjurighet och sa att jag inte ville, eller satt och bankade med knytnävarna på mammas ben. Som tur var så var mamma envisare än jag, så hon vann. Hon visste ju vad konsekvenserna skulle bli om jag inte gjorde den. Idag, när jag själv är vuxen, skriver jag: "Tack så mycket mamma för att du gjort min CP-skada lättare att bära. Hade du inte varit så envis som du var så skulle jag ha haft en ännu större rörelseinskränkning än vad jag har idag!  " Sjukgymnasten kom förbi en gång per år för att kolla så att träningsprogrammet fungerade, i övrigt fick mamma och pappa göra så gott de kunde efter eget huvud.  Sjukgymnasten såg aldrig mina utbrott kring stretchingen, för hon var ju en utomstående person som jag ville visa mig duktig inför. Jag hade ett helt habiliteringsteam med vuxna omkring mig. Förutom ovan nämnda sjukgymnast så var det en arbetsterapeut som kollade mina hjälpmedel, en "lektant" som kom från Lekoteket med pussel så jag skulle öva upp min finmotorik, en RH-konsulent som jag ärligt talat inte minns vad hon gjorde, en ortopedingenjör som fixade plastskenor för mina fötter och en psykolog som skulle kolla att man följde utvecklingskurvan för sin ålder, att man var skolmogen o.s.v Inte konstigt att jag blev "expert" på att umgås med vuxna.

Jag har hela mitt liv fått förklarat för mig att mitt funktionshinder är enbart fysiskt och den förklaringen har jag trott på och gått efter, tills för ett halvår sedan då en psykolog på vuxenhabiliteringen upplyste mig om att man kan ha kognitiva svårigheter (svårigheter med hjärnans funktioner) också. Mer om detta en annan dag.