Direktlänk till inlägg 15 februari 2013

När jag var liten...

Av unika-jag - 15 februari 2013 11:50

#Barndom #Cpskada #Sjukgymnastik #Föräldrarskap


Jag föddes två månader för tidigt och fick syrebrist vid födseln. Syrebristen drabbade rörelsecentrat i hjärnan, vilket gav upphov till en CP-skada.  CP står för Cerebral Pares och är ett samlingsnamn för en rad olika symptom, eller jag kanske hellre borde skriva tillstånd. Jag har en CP-skada av typen spastisk diplegi, vilket innebär att båda kroppshalvorna är drabbade, men benen mer än armarna.  Att vara spastisk innebär att grundspänningen i musklerna är högre på mig jämfört med en person utan skada.  P.g.a spasticiteten så förstår inte min hjärna vilka muskler som ska jobba och vilka som inte ska det, utan hela kroppen hänger med och spänner sig. Spasticitet är inget som går att styra med viljan. Om jag ska försöka beskriva hur jag upplever min spasticitet så skulle jag skriva att den både kan kännas som en konstant kramp där muskeln känns spänd och tung som en cementklump, som slitningar eller som ryckningar där muskeln omväxlande spänner sig och slappnar av (De två sistnämnda märker jag av när jag stretchar musklerna). Min spasticitet ökar även vid alla former av känslolägen. Jag har, som jag tidigare nämnde, haft skadan hela mitt liv, men fick min exakta  diagnos när jag var 1,5 år. Orsaken till att de dröjde så länge var att läkarna var osäkra på vad jag hade för sorts hjärnskada eftersom mitt tal var så bra. Jag formulerade långa och fullt begripliga meningar redan då. Sjukgymnastik sattes in i samma veva. Stretching är ett måste, annars tar spasticiteten över och drar ihop musklerna så jag blir stel och orörlig. Jag stretchade varje dag som barn och det var bland det tråkigaste jag visste. Jag förstod inte varför jag var tvungen att göra det när alla andra slapp och än mindre förstod jag hur en träning som var livsnödvändig för mig kunde vara skadlig för min gående bror. Mamma försökte pedagogiskt förklara för mig att den stretching jag fick en timme per dag motsvarade samma sorts träning som en gående får när den går, men jag tror ändå inte att jag förstod fullt ut, man gör ju inte det som barn. Dessutom jobbar ju spasticiteten emot och vill dra ihop muskler och senor när man ska stretcha, så jag tyckte det gjorde ont. Jag visste inte hur jag skulle hantera spasticiteten när den kom. Jag missade även tid med kompisar, för den tiden fanns inte (hade knappt några). När jag kom hem från skolan var det läxor, stretching och sedan var det dags att gå och lägga sig. Jag och mamma hade många duster kring denna stretching, ofta grät jag av ren tjurighet och sa att jag inte ville, eller satt och bankade med knytnävarna på mammas ben. Som tur var så var mamma envisare än jag, så hon vann. Hon visste ju vad konsekvenserna skulle bli om jag inte gjorde den. Idag, när jag själv är vuxen, skriver jag: "Tack så mycket mamma för att du gjort min CP-skada lättare att bära. Hade du inte varit så envis som du var så skulle jag ha haft en ännu större rörelseinskränkning än vad jag har idag!  " Sjukgymnasten kom förbi en gång per år för att kolla så att träningsprogrammet fungerade, i övrigt fick mamma och pappa göra så gott de kunde efter eget huvud.  Sjukgymnasten såg aldrig mina utbrott kring stretchingen, för hon var ju en utomstående person som jag ville visa mig duktig inför. Jag hade ett helt habiliteringsteam med vuxna omkring mig. Förutom ovan nämnda sjukgymnast så var det en arbetsterapeut som kollade mina hjälpmedel, en "lektant" som kom från Lekoteket med pussel så jag skulle öva upp min finmotorik, en RH-konsulent som jag ärligt talat inte minns vad hon gjorde, en ortopedingenjör som fixade plastskenor för mina fötter och en psykolog som skulle kolla att man följde utvecklingskurvan för sin ålder, att man var skolmogen o.s.v Inte konstigt att jag blev "expert" på att umgås med vuxna.


Jag har hela mitt liv fått förklarat för mig att mitt funktionshinder är enbart fysiskt och den förklaringen har jag trott på och gått efter, tills för ett halvår sedan då en psykolog på vuxenhabiliteringen upplyste mig om att man kan ha kognitiva svårigheter (svårigheter med hjärnans funktioner) också. Mer om detta en annan dag.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av unika-jag - Måndag 13 jan 11:48

Hej alla  läsare!   Jag är uttråkad och som en reaktion på detta går jag och lägger mig jättesent och har jättesvårt att ta mig upp på morgnarna. När jag bodde i egen lägenhet gick jag alltid på på promenad på förmiddagarna, vilket motiverade mig...

Av unika-jag - 17 december 2019 13:10

Hej Allesammans!   Som jag skrev i förra inlägget så har jag haft en jobbig november. Min farfar gick bort den 8/11 i en ålder av 90 år. Klar i knoppen, men kroppen var inte med. Han har suttit i rullstol sedan i somras p.g.a. han snubblade och ram...

Av unika-jag - 16 december 2019 18:57

Hej Allesammans! Nu är det ett bra tag sedan jag skrev. På den tiden har det hunnit hända mycket: 1) Min farfar har gått bort. 2) Den boendepersonal som jag kommit närmast ska sluta och 3. En vän till mig, vi kan kalla honom Sebastian, har gått ...

Av unika-jag - 9 oktober 2019 12:11

Hej Allesammans!   Jag längtar tills min habiliteringspsykolog varit här och förklarat mina kognitiva nedsättningar och behovet av tydlig dialog för personalen. Följande situation uppstod i förmiddags: Jag var sen upp ur sängen, men klockan 11 la...

Av unika-jag - 9 oktober 2019 00:37

Hej Allesammans!   Sommaren 2003 blev min mamma allvarligt sjuk. Hon fick bröstcancer. Jag var då 21 år och min mamma var 49.  Mina tankar gick så här: "Varför just min mamma? " och "Kommer mamma dö nu på fläcken?" Jag ställde dessa frågor till m...

Presentation

Hej! Jag är en 38-årig kvinna. Denna blogg handlar om mitt liv och min Cerebral pares. Frågor? Använd frågerutan. Välkomna!
Hi! I´m a 37 year old woman. This blog is about my life with Cerebral palsy. Questions? Use the square below! Welcome

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<<
Februari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Blogkeen
Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Bloglovin'

Gästbok

Min gästbok

unika-jags gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se