Hej Allesammans!

Jag borde inte sitta uppe så här sent och blogga, men jag behöver det. Som ni kanske förstår är jag fortfarande ledsen över att min kontaktperson slutat. Gråter nästan dagligen. Samtidigt som jag gråter så kommmer minnen upp om vad hon kunde säga om jag berättade för henne att jag varit ledsen. När jag var nykomling på boendet och det hänt sa hon: - Du är ALLTID, ALLTID, ALLTID välkommen ut i allrummet och prata med oss om du vill och behöver!

I dagsläget går jag ut i allrummet och hämtar en personal jag är trygg med och så pratar vi om saken inne i min lägenhet. Det finns tre stycken till jag är trygg med förutom min f.d kontaktperson. En av dem är vikarien jag skrev om i förra inlägget. Han fick ta mina tårar i måndags igen. Jag satt i soffan och grät  . Han satt bredvid och strök mig över ryggen. Efter ett tag lyfte han på ena armen och erbjöd mig att sitta under den, vilket jag gjorde. Sedan lutade jag huvudet mot hans axel. Han gav mig en jättekram. Jag vet att man inte bör kramas så här i Coronatider, men det är himla svårt att stå emot när jag erbjuds en. Jag har istället begränsat mitt kramande till en person just nu och det är till honom. Vi kramas bara när jag verkligen, verkligen behöver det! Dock har jag fått erfara att det inte är någon hit att kramas när jag sitter i soffan. Jag hamnade snett när vi kramades, vilket innebär att jag sträckt någon muskel. Igår när jag satt och åt frukost kunde jag inte sträcka ena armen bakåt utan att det högg till bakom skuldran, ej heller dra djupa andetag, ta på mig byxor, fälla undan fotplattan på rullstolen, ta mig upp i sängen, luta mig framåt eller nysa. Hoppas det ger sig snart! 

I förrgår pyntade jag mitt pepparkakshus samt. fick en fin julgåva av två st från min Församling!  

Hej Allesammans!

Nu var det länge sedan jag skrev. Vill skriva, men har sällan tid.

Min kontaktperson ska sluta. Hon är 21 år. Jag är 38. Till en början tänkte jag: -"Hur ska hon kunna vara min kontaktperson? Hon är ju så mycket yngre. Tänk om vi inte är på samma våglängd rent mentalt?" Ni har väl hört uttrycket: " Åldern är bara en siffra?" För oss är det verkligen så! Hon må vara 21 år, men hon är väldigt mogen för sin ålder. Jag uppfattar henne som lättanpassad till sin omgivning, lugn, att hon förstår mig och mitt hjälpbehov och att hon kan läsa av mig.

En annan ur personalen påpekade häromdagen att denna vecka är min kontaktpersons sista vecka. Jag sa till honom att jag tycker det är tråkigt att hon ska sluta.

Han: - Du är ju förberedd på det nu. Dessutom har du ju kvar (rabblar upp namn på kvarvarande personal).

- Två av dem du nämner har jag ingen relation till överhuvudtaget (mer än arbetsmässig).

- Det är en del av livet att folk slutar.

- Det spelar ingen roll vad du säger. Jag kommer att bli ledsen i alla fall. Jag fungerar så.

- Då ska jag inte prata något mer om det.

Jag anser att han får prata om min kontaktperson hur mycket han vill så länge det är i positiva ordalag. Det jag däremot reagerar på är att om han tror att jag ska reagera på något annat sätt än med gråt på att min kontaktperson ska sluta så tror han fel. 

Idag så har vi haft en vikarie som jobbat. Han frågade hur det känns att min kontaktperson ska sluta.

Jag: - Det känns inget bra, om jag ska vara ärlig. Sedan går jag på promenad och när jag kommer hem igen börjar jag gråta.    Vikarien kommer in och ska börja laga min middag, jag går på toaletten och när jag kommer ut därifrån gråter jag fortfarande.   

- Hur är det? frågar vikarien lugnt och ger mig en stor, varm kram.

- Jag tänker på min kontaktperson.

- Varför känns det jobbigt att hon slutar?

- Hon var med från början när jag var nykomling här på boendet, hon var bland de första som fick se mig ledsen (plus de sakerna som jag skrev i första stycket i detta inlägg).

- Jag tycker också det är tråkigt att hon slutar. Hon är fin.

Hej Allesammans!

Jag längtar tills min habiliteringspsykolog varit här och förklarat mina kognitiva nedsättningar och behovet av tydlig dialog för personalen. Följande situation uppstod i förmiddags: Jag var sen upp ur sängen, men klockan 11 larmade jag på personal för att det var dags att ta på stödstrumpor och sedan göra rörelseträningen. Personalen kom in och sa att vi inte skulle hinna träna. Jag föreslog att vi vid detta enstaka tillfälle kunde ta bort vissa övningar så att träningen skulle gå lite fortare. Personalen - Hur ska vi hinna träna när du vaknar så sent? Jag - Jag har bott här i 5 månader och det är andra gången jag vaknar för sent. - Jag pratar inte bara om träningen, jag pratar rent allmänt. -  Ni har aldrig gett någon tid på när träningen ska göras - Vi har sagt att du ska göra träningen efter frukost. -Ja, men ni har fortfarande inte gett mig någon tid. För mig sträcker sig en förmiddag fram till 12.00 - Ok, men tänk på att du ska hinna äta mellanmål också. - Mellanmålet kan jag ta senare. - Vi hinner ändå inte. En personal håller på och laga lunch till en brukare  och den andra kan vi inte lämna ensam och vi är bara två personal just nu. - Ok, NU förstår jag mycket bättre! Ser du nu hur tydlig du måste vara för att jag ska förstå?  - Är du irriterad? - Den enda informationen jag fick från chefen innan jag flyttade hit var att man skulle klara sig själv, men hon har inte förklarat vad klara sig själv innebär. Hon har även sagt att saker kan bli annorlunda, men inte gett mig något exempel på vad som kan bli annorlunda. - Jag tycker du ska skriva ner allt sådant och ta med till ett möte med med chefen. -Jag får ta upp det på GP-mötet (GP = Genomförandeplan. Ett dokument som ska säkerställa att jag får den hjälp jag behöver). - När är det? - På fredag.

#Längtartillspsykologenkommer #Otydligdialog

Hej Allesammans!

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev. Har bott på mitt gruppboende i snart 5 månader. Jag trivs på mitt boende. Personalen har nära till skratt och humor. De flesta gör sitt bästa för att skapa struktur och föra en bra dialog med mig. Sedan finns det vissa saker som fungerar lite sämre: Jag måste på order från enhetschefen ha två personal med mig när jag ska simma. Detta är av två orsaker: 1) Personalens arbetsmiljö och 2) Min säkerhet. Problemet är att det finns väldigt sällan två personal som kan följa med, vilket leder till att jag måste ställa in simningen flera gånger i rad. 

Jag brukar gå på Gudstjänst på söndagarna, men även här måste jag ställa in flera gånger i  rad. Orsaken till detta är att vi har en boende som har ett hjälpbehov som alltid kräver två personal och därmed finns det ingen som kan följa mig till Gudstjänsterna. Personalen har pratat med chefen om att ordna så att en vikarie kan följa mig till Gudstjänsterna, men chefen säger nej p.g.a det är för dyrt med vikarie under helgen. Jag söker ledsagare till detta, men det tar flera månader innan de hittar någon...Som tur var så kom en vän till mig nyligen på att det kanske finns någon i min Församling som kan hjälpa mig på Gudstjänsterna i väntan på beslut om ledsagare. Jag skrev då ett meddelande till Församlingen där jag bad om hjälp och jag fick napp direkt.   

Förra helgen var jag på Församlingsläger. Vi hade gäster från England som talade om församlingsplantering och Guds kärlek till oss. Vi lovsjöng, bad och spelade Uno-kortspelet. Jag blev även bekant med en ny tjej