Hej Allesammans!

Jag borde inte sitta uppe så här sent och blogga, men jag behöver det. Som ni kanske förstår är jag fortfarande ledsen över att min kontaktperson slutat. Gråter nästan dagligen. Samtidigt som jag gråter så kommmer minnen upp om vad hon kunde säga om jag berättade för henne att jag varit ledsen. När jag var nykomling på boendet och det hänt sa hon: - Du är ALLTID, ALLTID, ALLTID välkommen ut i allrummet och prata med oss om du vill och behöver!

I dagsläget går jag ut i allrummet och hämtar en personal jag är trygg med och så pratar vi om saken inne i min lägenhet. Det finns tre stycken till jag är trygg med förutom min f.d kontaktperson. En av dem är vikarien jag skrev om i förra inlägget. Han fick ta mina tårar i måndags igen. Jag satt i soffan och grät  . Han satt bredvid och strök mig över ryggen. Efter ett tag lyfte han på ena armen och erbjöd mig att sitta under den, vilket jag gjorde. Sedan lutade jag huvudet mot hans axel. Han gav mig en jättekram. Jag vet att man inte bör kramas så här i Coronatider, men det är himla svårt att stå emot när jag erbjuds en. Jag har istället begränsat mitt kramande till en person just nu och det är till honom. Vi kramas bara när jag verkligen, verkligen behöver det! Dock har jag fått erfara att det inte är någon hit att kramas när jag sitter i soffan. Jag hamnade snett när vi kramades, vilket innebär att jag sträckt någon muskel. Igår när jag satt och åt frukost kunde jag inte sträcka ena armen bakåt utan att det högg till bakom skuldran, ej heller dra djupa andetag, ta på mig byxor, fälla undan fotplattan på rullstolen, ta mig upp i sängen, luta mig framåt eller nysa. Hoppas det ger sig snart! 

I förrgår pyntade jag mitt pepparkakshus samt. fick en fin julgåva av två st från min Församling!