#cykla #rädsla #mentalork

Hej Allihopa!

Idag har jag cyklat för första gången sedan inskolningen med sjukgymnasten. Känner mig som en nybörjare igen. Jag nämnde i något tidigare inlägg att jag var rädd för att ramla. Jag har nu kommit fram till att det inte enbart handlar om det, utan det handlar lika mycket om att jag måste lära mig bemästra cykeln igen efter 13-års uppehåll. Lära "känna min cykel igen." Alltifrån att sitta rätt i sadeln till hur det känns att svänga, vilken fart jag ska ha när jag svänger o.s.v.  Att jag kände mig säker och nästintill kaxig  under inskolningen hade att göra med att inskolaren var just sjukgymnast. Jag litar på sjukgymnaster just för att jag tänker att de vet vad de gör. Nu när jag cyklar med assistenterna är allt annorlunda. Tänker, som jag skrev ovan på allt som kan gå fel. Jag har dessutom mage att jämföra mitt vuxna jag med mitt barn-jag, vilket inte blir rättvist för fem öre! Mitt vuxna jag tänker att jag borde orka sitta på cykeln lika länge som när jag var barn, att jag borde orka cykla lika långt som då samt. ta i lika mycket som då. Jag har inte samma kropp idag (väger mer, vilket ju är meningen eftersom jag vuxit på längden), jag tänkte inte på risker och hade inga rädslor p.g.a att min barnhjärna fungerade annorlunda än min vuxna hjärna. Vidare så har min kropp glömt hur det känns när jag cyklar på ojämnheter.

Jag tänker också att för att cyklingen ska räknas som motion så borde jag ta i för kung och fosterland, men det är ju inte det som är grejen. Huvudsaken är ju att jag rör på mig!

Självklart så ska även hänsyn tas till min mentala ork, men jag har märkt att jag tänker på den alldeles för mycket. Nästan så jag låter den styra, vilket medför att cyklingen aldrig blir av.

Kan säkert komma i närheten av min gamla status igen, men då krävs regelbunden övning!

Har bett assistenterna stötta/pusha mig i att komma över denna mentala spärr!

Jag VILL ju cykla innerst inne!

Godnatt på er!