Direktlänk till inlägg 17 augusti 2013

Min operation.

Av unika-jag - 17 augusti 2013 15:40

Hej Alla!


När jag var 14 började mina knän gå inåt när jag gick. Operation kom på tal och jag blev skitskraj! Alla mammas varningar hade stämt, de hade inte bara varit tomma hot...Vi gick på samtal med sjukgymnast och någon läkare. Jag minns att jag grät. Sjukgymnasten försökte lugna:

- Det är en jätteliten operation...och så förklarade läkaren och hon vidare.


Några dagar senare låste jag in mig på toaletten och grät. Mamma blev fundersam.

- Vad gör du? undrade hon.

Så här långt efteråt kan jag inte minnas exakt vad jag svarade, men något i stil med att jag tyckte att operationen var läskig.

- Ingen kan tvinga dig att göra operationen, du väljer själv.


Mamma gick till vår dåvarande granne  (som var kirurg) för att höra sig för ytterligare, så hon skulle kunna förklara för mig på ett bättre sätt. Senare satt vi tillsammans och hon ritade bilder och förklarade samtidigt. Det läkaren (ej vår granne) skulle göra var att förlänga senorna i ljumskar och knäveck för att lätta lite på spasticiteten så jag förhoppningsvis skulle kunna gå med rollator sedan. Jag kunde gå med s.k levande stöd (en person går bakom och håller) eller skjuta en spark framför mig sedan innan, men benen var väldigt böjda och det var väldigt tungt). När jag skriver gå så menar jag såklart gå kortare sträckor och kortare stunder. T.ex så gjorde mamma en kälke till mig som jag kunde gå och skjuta framför mig ute, men kälken hade en pinne där jag kunde sätta mig och vila om jag blev trött.


Den 15 april åkte vi iväg och jag skrevs in. Läkaren ritade en massa pilar på mig så att han skulle veta hur han skulle  operera. Mamma hjälpte mig duscha och skrubbade mig med s.k hibiscrub bekteriedödande medel. Jag fick inte äta något efter kl. 24, så jag fick dropp.


Den 16 april var det dags. Kl. 12.00 kom de och sa att nu var det min tur. Narkosläkaren (som jag faktiskt fortfarande kommer ihåg namnet på) skämtade och sa:


- Barn brukar ju gråta när de kommer hit.


Jag var, som jag tidigare nämnt, skitnervös, men skämtade tillbaka:

- Det är lite försent nu va, när jag redan ligger på operationsbordet. Jag fick en mask över ansiktet och en en klämma på fingret. De sa åt mig att andas djupa andetag. Sedan somnade jag.


När jag vaknade tittade jag på klockan. 14.30 Hade jag sovit i två och en halv timme?

- Hur mycket morfin har du gett? hörde jag en sköterska säga till en annan ang. en patient som låg bredvid mig på uppvaket som inte verkade vilja vakna. En tanke for genom mitt huvud: "Vet de inte vad de gör här?" En sköterska kom fram till mig:

- Du kräktes lite, sa hon (p.g.a. att hon drog ut slangen som jag haft i halsen).

- Var är mamma? frågade jag.

- Vi ska ringa efter mamma åt dig. Strax därefter kom mamma in i någon gul utstyrsel (sjukhuskläder). Vi satt och pratade en stund innan det var dags för mig att åka upp till min sal. Först fick vi åka hiss och sedan skulle vi igenom en lång korridor. Jag tyckte det gick lite väl fort, det kändes nästan som om sängen krängde lite.  Vi hann precis in genom salsdörren när jag sa:

- Jag mår illa. Någon räckte mig en kräkpåse och jag kräktes innan de hann ställa sängen tillrätta.


Jag var lite rädd för att äta med tanke på att jag kräkts, men på eftermiddagen/kvällen beslöt jag mig för att ge det ett försök. Fil och flingor. Jag tog två-tre skedar och kände spasticiteten komma. Den var så pass stark att jag frågade:

- Mamma, kan du mata mig?  Mamma matade mig med fyra-fem skedar och sedan försökte jag själv igen. Denna gång gick det bättre.


Senare på kvällen ringde jag alla jag kände och sa att allt hade gått bra. Sist ringde jag pappa och hans kommentar var: - Varför ringde du inte mig först? Själv hade jag inte haft en tanke på att pappa varit orolig eftersom vi aldrig haft någon särskilt nära relation och han har heller aldrig haft särskilt lätt för att uttrycka känslor.


Fortsättning följer...

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av unika-jag - Onsdag 9 okt 12:11

Hej Allesammans!   Jag längtar tills min habiliteringspsykolog varit här och förklarat mina kognitiva nedsättningar och behovet av tydlig dialog för personalen. Följande situation uppstod i förmiddags: Jag var sen upp ur sängen, men klockan 11 la...

Av unika-jag - Onsdag 9 okt 00:37

Hej Allesammans!   Sommaren 2003 blev min mamma allvarligt sjuk. Hon fick bröstcancer. Jag var då 21 år och min mamma var 49.  Mina tankar gick så här: "Varför just min mamma? " och "Kommer mamma dö nu på fläcken?" Jag ställde dessa frågor till m...

Av unika-jag - Torsdag 19 sept 11:11

Hej Allesammans!   Nu var det väldigt länge sedan jag skrev. Har bott på mitt gruppboende i snart 5 månader. Jag trivs på mitt boende. Personalen har nära till skratt och humor. De flesta gör sitt bästa för att skapa struktur och föra en bra dial...

Av unika-jag - Tisdag 23 april 22:56

Hej Allesammans!           #Sistaveckan #Flytt #Stressad #Trött #Soffa #Matbordochstolar   Jag borde inte vara uppe så här sent och skriva, men jag känner att min hjärna är på väg att koka över, så skriva är ett måste. Som jag skrivit i tidigare ...

Av unika-jag - Lördag 30 mars 14:07

Hej Allesammans!   #Flytttillgruppboende #Rensa #Packa #Sälja #Mötemedenhetschef   Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag fått ett erbjudande om att flytta till gruppboende. Jag har sedan början på februari bestämt mig för att flytta....

Presentation

Hej! Jag är en 37-årig kvinna. Denna blogg handlar om mitt liv och min Cerebral pares. Frågor? Använd frågerutan. Välkomna!
Hi! I´m a 37 year old woman. This blog is about my life with Cerebral palsy. Questions? Use the square below! Welcome

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Blogkeen
Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Bloglovin'

Gästbok

Min gästbok

unika-jags gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se