Hej Allesammans!

Jag har varit på shoppingtur med en personal idag. Shoppade shampoo, balsam, tandkräm, duscholja, duschtvål och en stickad tröja. Shoppingturen gick bra, men det gick sämre med lunch och bussfärd. Personalen som följde mig har ADHD och det märks SÅ TYDLIGT i vissa situationer. Medan jag äter lunch säger han först att jag ska ta det lugnt, men 5-10 minuter senare frågar han om jag är nöjd och vill gå iväg. Svarar honom att jag vill dricka upp mitt te först.

Efter lunchen går vi in i en galleria för att få tag på en Konsum- butik och köpa frukt där. När vi ska ut trycker personalen på dörröppnaren. Dörren vill inte öppnas. Personalen blir lite irriterad och säger: -

- Vad fan! Jag fattar ingenting. ( Dörröppnaren fungerade när vi gick in). Jag behåller lugnet, men tänker för mig själv: ? Antingen är dörröppnaren trasig eller så höll Du inte in knappen tillräckligt länge? ( Ovanför knappen stod det nämligen att man skulle hålla in den i 2 sekunder innan dörren öppnas, men det tror jag inte att han noterade).

När vi sedan ska hem så är personalen helt säker på att vår buss går 13.10 Han tycker att vi har så pass bråttom att vi måste springa.
- Ok, säger jag och litar på honom. När vi kommer fram till bussen så visar det sig att det inte är den vi ska åka med. Jag tänker: ? Jaha, då har vi fått springa i onödan. ? Personalen frågar mig. - Vilken sida går bussen ifrån? Jag svarar honom att jag inte vet, att jag trodde han hade koll. När bussen sedan kommer så är det en annan person i rullstol som kliver på före mig. Säger till honom att vi får ta nästa. Han frågar chauffören som säger nej eftersom man bara får ta en rullstol i taget på bussen. Medan vi väntar på nästa frågar han mig:
- Ska vi gå till parken? Jag svarar nej med motiveringen att vi bara får springa framoch tillbaka. När bussen kommer och han ska fälla ut rampen säger han: - Jävlar vad den sitter! Jag tänker: ? Rampen kommer inte ner fortare för att Du svär.? Jag vet att han har ADHD, att han lätt blir irriterad/ stressad över det som för mig är småsaker. Jag tänker bara: ? Du kan inte påverka att dörröppnaren ej fungerar eller att rampen till bussen är trög, så varför stressar/ svär Du? ? Sedan har vi den lilla detaljen att även jag är lättstressad, men jag stressar åt helt andra saker än vad han gör. Däremot plockar jag upp hans stress och blir stressad jag med. Jag blir stressad av hans höga tempo. Pust! Vi har känt varandra i 5 år. Jag gillar honom. ?

Hej Allesammans!

Testade att sitta i Allrummet och spela Yatzy med en annan brukare då den arga brukaren också satt i Allrummet och var lugn. En stund senare var den arga brukaren arg igen. Denna gång sa hon att personalen inte varit in till hennes lägenhet särskilt många gånger sedan hon flyttade in, ifrågasatte hur någon kunde trivas här då hon själv ser boendet som ett fängelse, kallade boendet för ? Jävla psykboende ? samt. bad dem sluta ringa eftersom hon mår sämre av det. Själv sitter jag här och gråter?

Hej Allesammans!

Jag är rädd på mitt boende. Orsaken är att den arga brukaren är så aggressiv. Jag har varit rädd sedan januari/ februari då den arga brukaren hotade den dåvarande personalen med att hon skulle skära halsen av henne. Sedan dess har den arga brukarens  beteende enligt mig bara eskalerat. Nu skriver den arga brukaren på väggar och välter saker. Jag uppolever den arga brukaren som väldigt oberäknerlig. Jag är rädd att hon kommer slå till mig en dag. Jag förstår att den arga brukaren agerar så här för att hon inte mår bra, men jag anser att det har gått för långt när jag känner mig osäker och rädd i mitt egna hem. Jag har via Enhetschefen för vårt boende fått reda på att den arga brukaren ska flytta, men vi har inte fått något datum för flytten än. När jag fick veta det kände jag en viss lättnad, vilket lett till att all oro som jag burit på kring detta har börjat komma ut. Den kommer ut i lite olika former, t.ex: I samtal med personal, som gråt eller som ångest.

Hej Allesammans!

Som ni alla vet så är det en brukare på mitt boende som är utåtagerande mot personalen. Jag blir påverkad av brukarens utåtagerande såtillvida att jag blir spänd, osäker samt. gråter. I helgen skulle vi alla äta våfflor för att fira våffeldagen och givetvis blev även denna brukare inbjuden till att fira den med oss andra. Problem uppstod dock när brukaren inte kunde hålla en normal, trevlig ton. Personalen uppmanade brukaren att gå in till sig, men denne vägrade. Det hela slutade med att jag gick in till mig då jag inte orkade med brukarens dåliga humör. Jag satte mig i soffan för att se på tv. En stund senare grät jag. Jag reste mig ur soffan och gick till Allrummet för att hämta en personal att prata med. Jag sa till henne att jag upplever brukarens beteende som jobbigt, att jag inte kan läsa av henne o.s.v Jag sa också att jag har dåligt samvete för att jag tycker det är skönt när brukaren inte är hemma på boendet. För några veckor sedan så välte denna brukare en papperskorg på hjul, då hördes en smäll så hög att jag hoppade rakt upp. Idag hade samma brukare ett utbrott där hon skrek: ? Jag mår inte bra på det här psyk- och CP- boendet. Jag ska förstöra stället. Nästa gång jag såg henne så låg hon på golvet i korridoren.

Hej Allesammans!

Våra nya trivselregler vi fått för Allrummet fungerar inte riktigt att applicera  på den arga brukaren. Hon fortsätter vara arg i Allrummet och personalen hinner inte stoppa henne. I fredags fick personalen ta emot följande utskällningar: "Du är helt störd i huvudet!" " Du är en gammgubbe. Åk hem till ditt hemland!" " Sluta med ditt skrattande, jävla kärring!" "Det här är ett psykboende." " Jag ska döda dig!" samt.  "Den enda personal som är vettig här är X, X och X."  Jag hinner som vanligt aldrig undan innan kaos utbryter. En person som brukaren dock verkar känna tillit till är sjuksköterskan. I tisdags kom brukaren till boendet i sällskap med sjuksköterskan och då grät hon. I lördags frågade samma brukare personalen: " Jag mår inte så bra. Kan ni ringa sjuksköterskan och be att jag får prata med henne?"

Hej Allesammans!

Idag utgick min rörelseträning p.g.a att en brukare mådde dåligt och var arg. Personalen som fanns ute i allrummet var inte tillräcklig, så de var tvungna att ta han som skulle tränat med mig till hjälp för att lösa hennes dåliga mående. Brukaren mår dåligt bland annat för att en närstående till henne gått bort. Sedan dödsfallet har hennes mående varit upp och ner. I undantagsfall är hon lugn, förklarar att hon är ledsen o.s.v, men oftast skäller hon högljutt på personalen genom att kalla dem för horor, hota med att slå ihjäl dem och kallar dem för cp mm. Utskällningen av personalen sker alltid i allrummet och jag hinner sällan undan innan hon börjar skälla. Vidare säger brukaren att hon inte vill bo här p.g.a att hon känner att hon mår dåligt av att bo här. Brukarens förvaltare säger dock att hon måste bo här i 5 år. Om hon fick välja / bestämma tror jag hon skulle flytta härifrån med en gång. Idag har jag varit inne i lägenheten hela dagen då jag fått det rådet av personalen då de vet att jag blir spänd/ obekväm av att vara i brukarens närhet när hon är på dåligt humör. Runt 17- tiden kom en personal och sa till mig att det var lugnt i allrummet då brukaren åkt till sin pojkvän. Personalen frågade samtidigt om jag ville äta middag med dem ute i allrummet. Jag tackade ja. När jag skulle gå in till mig efter att ha ätit klart middagen så såg jag hur brukaren som mådde dåligt hade klottrat följande meningar på väggen i korridoren: DRA ÅT HELVETE ERA SINNESSJUKA JÄVLAR! JÄVLA RUBBADE PERSONAL! JAG HATAR ER! NI ÄR DEN SÄMSTA PERSONALEN AV ALLA SOM JOBBAR PÅ LSS- BOENDEN I MIN KOMMUN! Själv hoppas jag bara att denna brukare får hjälp på något vis.

Hej Allesammans!

Vad är Er relation till nyfikenhet? Ser Ni det som något bra eller som något dåligt? Själv är jag uppvuxen med att nyfikenhet är något dåligt. Är man nyfiken så är man det bara för att ha något att skvallra om, inte för att man genuint bryr sig om en person.

Jag har en personal på mitt boende som är nyfiken. Han är det för att han genuint bryr sig, men likväl har jag SÅ SVÅRT för hans nyfikenhet! Vi var ute på promenad och han såg att jag smålog.

Han: - Du småler. Något är det, det märks.

Jag: - Måste det alltid vara någonting? Kan jag inte bara få vara glad för att jag är glad?

- Allt är ju orsak och verkan. Precis som det finns en orsak till att Du är ledsen så finns det en orsak till att Du är glad. Sedan kan orsaken till glädjen vara olika. Någon blir glad av att solen skiner och en annan blir glad av att se en blomma. Jag kände hur jag blev fly förbannad på honom! Han skulle laga min middag, så jag stängde in mig i sovrummet för att inte vräka ur mig något olämpligt till honom och för att få gråta ur mig min ilska ifred. Hade jag satt mig i köket så hade han bara velat trösta mig, och jag klarar inte av att bli tröstad av den person jag är arg på, så därav valde jag att sätta mig i sovrummet. När jag sedan kom ut därifrån för att äta min middag så frågade han:

- Hur gick det för Dig?

- Med vad?
-  Du försvann bara in.

Jag svarade honom inte. Sedan gick han hem då han jobbade sista passet för sommaren. Nu ångrar jag givetvis att jag inte pratade med honom...Han måste undrat varför jag bara försvann...Det kommer dröja flera månader innan han jobbar igen då han studerar till Socionom.

Jag upplever det som jobbigt när han försöker gå till botten med varenda känsla jag har. Jag anser inte att det behövs på samma sätt när jag känner glädje, för glädje är en känsla som är lätt för mig att bära. Sedan är det även så här att jag bor här och han är boendepersonal. Jag förstår att han varken kan eller vill dela alltför privata saker ur sitt liv. Då respekterar jag den gränsen och pressar honom aldrig att berätta något. Därför tycker jag att han även skulle kunna låta bli att pressa mig.  Pressar man mig så blir jag nämligen fly förbannad! 

Hej Alla läsare!

Nu har jag vägt mig. Jag fick en chock och blev ledsen. Personalen försökte trösta genom att säga: 

- Det kanske är kläderna som väger.

Jag: - Nej.

Vågen stannade på 86,5 kg. Inte konstigt att benen sväller. Sedan måste jag även sluta sova i soffan, för det blir totalt fel vinkel för benen när jag ligger där. De sväller inte av. Blodtrycket har jag också kollat.145/82 Det är lite högt, men inte så högt att jag behöver medicin. Sköterskan tycker att när jag får en kallelse till hälsocentralen för att mäta ut nya stödstrumpor så ska de även få ta diverse blodprover på mig.

Halva personalstyrkan slutar på mitt boende, så just nu är det mycket nytt. En av dem som ska sluta har jag jättebra relation till, så det känns jobbigt. I tisdags kväll brast jag ut i gråt när jag tänkte på det, så jag blev tvungen att larma på nattpersonalen och gråta ut/ prata ut med honom. Visst finns det även andra ur personalen som får se min gråt, men med dem så hinner jag aldrig gråta ut innan jag börjar besvara deras frågor, så då ligger gråten kvar inombords. Denna nattpersonal/ vikarie tar det dock alltid lugnt, säger att det är bra att jag släpper ut mina känslor, att han förstår att jag tycker det är jobbigt o.s.v Samtidigt påtalar han också att det är kunniga personer som sökt tjänsterna.Jag säger att jag vet att det kommer bli bra. Jag svarar honom att det är inte så att jag tror att stället kommer att rasa ihop, men... 
- Det gör det inte mindre jobbigt, avslutar han.

- Precis, svarar jag.

- Får man en godnattkram, eller?

- Klart Du får! När jag pratat klart och han gick ut ur min lägenhet så fortsatte jag gråta ett tag, men det kändes ändå skönt att ha pratat ut så att han visste varför jag var ledsen. Jag tycker även det är skönt att jag har sådan tillit till honom att jag vågar visa mig ledsen inför honom.