Hej Alla läsare!

Nu har jag vägt mig. Jag fick en chock och blev ledsen. Personalen försökte trösta genom att säga: 

- Det kanske är kläderna som väger.

Jag: - Nej.

Vågen stannade på 86,5 kg. Inte konstigt att benen sväller. Sedan måste jag även sluta sova i soffan, för det blir totalt fel vinkel för benen när jag ligger där. De sväller inte av. Blodtrycket har jag också kollat.145/82 Det är lite högt, men inte så högt att jag behöver medicin. Sköterskan tycker att när jag får en kallelse till hälsocentralen för att mäta ut nya stödstrumpor så ska de även få ta diverse blodprover på mig.

Halva personalstyrkan slutar på mitt boende, så just nu är det mycket nytt. En av dem som ska sluta har jag jättebra relation till, så det känns jobbigt. I tisdags kväll brast jag ut i gråt när jag tänkte på det, så jag blev tvungen att larma på nattpersonalen och gråta ut/ prata ut med honom. Visst finns det även andra ur personalen som får se min gråt, men med dem så hinner jag aldrig gråta ut innan jag börjar besvara deras frågor, så då ligger gråten kvar inombords. Denna nattpersonal/ vikarie tar det dock alltid lugnt, säger att det är bra att jag släpper ut mina känslor, att han förstår att jag tycker det är jobbigt o.s.v Samtidigt påtalar han också att det är kunniga personer som sökt tjänsterna.Jag säger att jag vet att det kommer bli bra. Jag svarar honom att det är inte så att jag tror att stället kommer att rasa ihop, men... 
- Det gör det inte mindre jobbigt, avslutar han.

- Precis, svarar jag.

- Får man en godnattkram, eller?

- Klart Du får! När jag pratat klart och han gick ut ur min lägenhet så fortsatte jag gråta ett tag, men det kändes ändå skönt att ha pratat ut så att han visste varför jag var ledsen. Jag tycker även det är skönt att jag har sådan tillit till honom att jag vågar visa mig ledsen inför honom.