Hej Alla!

Hörde i förra veckan en assistent säga till sin kollega: " Jag orkar inte gå omkring och låtsas som ingenting." Jag satt och åt lunch vid tillfället och tänkte för mig själv. " Vad är det nu då? säkert något med chefen. " Så idag var jag tvungen att fråga en assistent ifall min misstanke stämde och det gjorde den. Hon slutar i april.

Jag har full förståelse för hennes val att gå vidare, men jag kommer SAKNA HENNE! Jag vet vad jag har, men inte vad jag får.

 Jag har mått så bra med henne som chef!  Så här bra har jag faktiskt aldrig mått förr, det är ingen överdrift! Tack vare hennes år som assistent så har hon något andra inte har: Både assistent- och brukarperspektiv, vilket är väldigt värdefullt! Hon  har förståelse för att man måste anpassa sitt arbetssätt till brukaren. Det är bra att regler finns så man har riktlinjer att gå efter, men hon  är väl medveten om att alla regler kan man inte alltid följa till punkt och pricka.

 Hon  har lärt mig skilja på vad som är mitt och andras ansvar, t.ex att jag inte ska oroa mig över assistenters mående och försöka lösa situationen själv, utan jag ska be henne om hjälp.

 Hon  har tagit sitt  ansvar att sätta sig  in i både hur jag fungerar som person och mitt hjälpbehov.

Och så det viktigaste av allt: Hon  har en stor dos empati och är en god lyssnare, vilket jag anser vara en förutsättning när man ska leda andra människor.  Hon är ett av mina personliga guldkorn  !

Tårarna rinner...  

Hej Alla!

I onsdags hade jag husgrupp (kristen bönegrupp) hemma hos mig. Jag blev förvarnad via sms att vi skulle ha knytkalas för en vän som skulle flytta, så jag ställde fram överblivet fika från min födelsedagsfest då jag associerar ordet knytkalas med just fika såvida ingen annan information ges. Jag kände mig som rubriken lyder när mina vänner dök upp med grytor av olika slag och frågade om de fick använda ugn och spis. Mina kognitiva nedsättningar kickar in extra i situationer som denna. Det visade sig att det skulle bli knytismiddag, något jag totalt missat p.g.a informationen hade gått ut via mail och själv hade jag inte suttit vid datorn på tre dagar p.g.a trötthet. Tänkte: " Jag har ju redan hunnit äta middag. Hur ska jag nu göra?" Beslöt mig för att äta knytismiddagen istället för kvällsfikat den kvällen. Middagen blev riktigt trevlig när min hjärna väl lyckats ställa om till den nya situationen. Vi åt en kinesisk gryta, piroger och sallad medan vi diskuterade nöjesattraktioner av olika slag. Till efterrätt fikade vi.

Igår var jag på födelsedagsfirande hos en vän. Trevligt. Idag märker jag dock av att jag var bland mycket ljud igår. Är extra känslig för ljud idag. Tyckte det lät illa när assistenten lade ner mina bestick på bordet.

I morse skämtade jag med assistenten och sa:

- Du gav mig en rejäl utmaning igår. Tyckte du att jag behövde träna, eller?

- Vad då?  undrade hon.

- Du glömde ge mig te igår. Letade efter termosen i vardagsrummet, men hittade den på köksbänken utan något vatten i.

- Åh nej! Glömde jag ge dig teet?

- Fick ta tekokaren och försöka transportera den till närmsta bord. Inte lätt när den är varm som tusan och jättetung. Funderade en bra  stund på hur jag skulle göra då jag blev skakig i händerna bara av att hålla i den samt. att spasticiteten kickade in. Jag var  rädd att vattnet skulle komma ut via pipen till tekokaren och jag skulle få det över mig (brukar växla grepp mellan höger och vänster hand annars, men det gick inte med tekokaren). Jag fick hälla ut hälften av tevattnet för att överhuvudtaget orka lyfta tekokaren och sedan tog jag brickvagnen och ställde den på. En brickvagn ser ut ungefär som en rollator fast lägre och med en bricka framför.

I morgon kommer arbetsterapeuten och vi ska prova ut ett kognitivt hjälpmedel till mig. Hoppas på en surfplatta av något slag.

Godnatt och sov gott, alla!