Hej alla läsare!

Jag var i bowlinghallen igår med ett par kompisar. Jag bowlade inte p.g.a jag kände inte för det, men om jag hade velat bowla så  hade det blivit problem. Mellan golvet där sofforna stod samt. bowlingbanan var det en mindre avsats (nivåskillnad). Det "lustiga" med saken är att det finns rännor man kan sätta bowlingklotet i om man inte kan hålla klotet själv.  Dessa rännor går även att styra åt vänster resp. höger så att vinkeln på kulan blir rätt, men jag undrar bara: Vad är poängen med att ha rännor för bowlingkloten när jag inte ens kan komma upp till banan  för att få ett klot eller spela?  Hur tänkte den som byggde stället?

Återkommer nog med ytterligare ett inlägg senare ikväll, fast då om något helt annat.

Hej alla läsare!

Jag försökte skriva detta inlägg redan i förra veckan, men det gick inte p.g.a att jag var så ledsen. Orsaken till ledsenheten är följande: Jag har sedan hushållssysslorna togs bort fyllt på mina energidepåer (långtidsenergin) så nu har jag mer mental ork till att göra saker, men då börjar aktiviteterna krångla istället. Det har inte varit någon husgrupp på 5 månader p.g.a att vår husgrupp saknar ledare. Har hört mig för om jag kan få ingå i en annan kyrkas husgrupp i alla fall tills min egen har ordnat upp sig. Väntar på svar därifrån. Simningen har inte heller varit regelbunden på 6 veckor av praktiska orsaker. Har frågat mina vänner ifall de vill fika med mig. Många svarade ja, men de bor i  andra städer så det är ju lite svårt att genomföra då. Jag är skitless på att bara se hemmets fyra väggar!  Behöver umgås med vänner i min egen ålder. Mina assistenter är inte, och ska inte heller vara, mina vänner. De ska bara avlasta mig både fysiskt och mentalt. De ska vara mina förlängda armar samt. min hjärna vad gäller struktur och planering, inget annat. Assistenter kan/ska aldrig ersätta vänner, vilket mina inte heller gör. 

Har suttit och funderat lite kring vad jag som barn sysselsatte mig med på fritiden och kommit fram till följande: Cykling, ridning. Assistenterna hjälper mig med att kontakta arbetsterapeuten för råd kring hur jag ska ta mig upp på cykeln igen. Kuratorn  ska kolla om det finns anpassade ridskolor för vuxna. Jag gillar ju djur och dessutom skulle ridningen vara perfekt träning för min dåliga bålstabilitet. Minns hur jag som yngre gjorde gymnastiska övningar sittande på hästen för att öva upp just detta: Flyga flygplan ( hålla händerna rakt ut åt sidan) ha händerna på knäna, ha händerna på huvudet etc. Jag satt utan sadel och hade bara en voltigegjord (stavning?) att hålla mig i. Jag kände hästens rörelser mycket bättre utan sadel  och läs och häpna: Jag sitter bättre på hästryggen än på en vanlig stol! Orsak: Hästen rör sig så jag blir ständigt tvungen att hitta balansen. Musklerna jobbar ständigt, för det finns inte utrymme för något annat. Det bästa av allt är att jag inte tänker på att de jobbar, just för att jag gör något jag tycker är roligt och förenar nytta med nöje! Nu till saken: Nu har jag inte ridit sedan jag var 17, så jag har nog blivit lite höjdrädd (går nog att övervinna ifall jag börjar försiktigt) samt. att utrustning kostar en hel del. Jag kan faktiskt ramla av hästen ( har gjort det 5 ggr i mitt liv, men aldrig gjort illa mig). Sist men inte minst så är majoriteten av mina assistenter inte hästvana.

Jag funderar även på att gå en finskakurs av något slag (min mamma lärde mig finska när jag var 2-3 år, men hon gick bort för 7 år sedan, så jag har inte använt min talade sedan dess, bara skrivit facebookmeddelanden till mina finska kusiner).

Ha en fortsatt trevlig kväll!

Hej alla läsare!

Jag kom att tänka på det här med diagnoser som skällsord.  I mitt fall CP. Jag minns när jag gick i högstadiet och en kille knuffades med en annan kille på skoj. Killen råkar ramla in i min rollator och utbrister: "Flytta på den där CP-jäveln!" Jag var tillräckligt stor för att förstå att det där inte var riktat till mig. Han var irriterad för att han slog sig. Likväl tog jag åt mig. Orsak: Min mobbning hade vid det här laget pågått i 6 år.  Jag var den enda med CP-skada och enda personen med synliga hjälpmedel. Så när en person kallade mitt hjälpmedel för CP-jävel så tänkte jag: " Han tycker att min rollator är ivägen, vilket innebär att jag som person också är ivägen".

Vänligen använd inte CP eller andra diagnoser som skällsord. Ej heller folks etnicitet. Det sårar mer än vad det gör nytta. Tycker ni något är dumt, knäppt eller idiotiskt, använd hellre de yttrycken istället. Jag syftar självklart på saker nu.

Ha en fotsatt trevlig dag!

Hej Alla!

Labradortiken jag skrev om tidigare har nu fått träffa min katt. Det var några veckor sedan.  Det var lite spott och fräs från kattens sida då han tyckte att hunden var lite väl uppspelt. Han smällde hunden på nosen med tassen, gick lågt och hade svansen tjock som en borste. Det man får tänka på är ju att hunden var ju på ett nytt ställe (hemma hos mig) så det var ju klart att hon måste få nosa in det. Efter två timmar inomhus gick vi ut på promenad så hon skulle få göra sina behov och katten skulle få vara lite för sig själv. När vi kom in igen var det dags för mat för dem båda. Katten kände igen ljudet av en hund som knaprar torrfoder då vi haft hund hemma hos min familj som han umgåtts med. När både katt och hund ätit klart så gick katten förbi rätt nära rakt framför hunden och det var ingen fara. Han hade vant sig. Resten av kvällen tillbringade vi människor i soffan framför tv:n, hunden låg under vardagsrummet och katten i min arbetsstol. Alla fyra i samma rum. När hunden skulle gå hem för kvällen började katten att springa allt vad han orkade. Inte för att han var rädd, utan för att han ville leka. Han sprang en runda mellan köket, hallen och vardagsrummet. Stirrade på hunden som för att fråga: " Ska vi leka?" och sprang och gömde sig bakom klösträdet. När hunden inte brydde sig ett dugg kikade katten fram bakom klöspelaren som för att säga: "Kom och hämta/hitta mig då!" Festligt att se! Vad vore livet utan djur?

Underbara kisse och vovve: Ni förgyller min vardag!