Hej alla läsare!

Nu var det länge sedan! Varit mycket, så jag har inte hunnit skriva.

Ett av de sista inläggen jag skrev handlade ju om hur det kändes när arbetsterapeuten var här och gjorde ADL-bedömning. Nästa steg var att en handläggare från Försäkringskassan skulle komma och göra sin bedömning. Jag var väl förberedd då jag hade tagit god tid  på mig  att svara på deras (FK:s) frågeformulär med 18 frågor (jag räknade dem) som handlade om hjälpbehov. Jag skrev ner mina svar väldigt utförligt och skrev sedan ut dem för att kunna ha med dem som stöd vid mötet som skulle äga rum den 9 oktober 2012 kl. 13.15 Jag hade gått och varit nervös ända sedan dagen de ringde (27 augusti) och det som gjorde mig så nervös var vetskapen om deras snäva bedömningskriterier som regeringen satt upp. Kvällen innan mötet  så ville assistenten ge mig en kram innan hon gick. Jag började gråta.

- Men lilla gumman, sa hon och gav mig en extra. Senare på kvällen tog jag upp mobiltelefonen ur jackfickan för att ställa mitt alarm för sänggåendet. Då pep den till och jag fick ett sms om att jag skulle kolla mitt mobilsvar. Jag kollade och möttes av en röst som sa: "Hej! Jag skulle vilja flytta fram vårt möte minst två veckor, för jag har det så körigt. Ring mig och boka en ny tid." Meddelandet inkom kl. 11.00 samma dag, men jag hade glömt att sätta igång mobilen. Samtidigt undrade jag varför hon inte ringt på min fasta telefon då hon faktiskt hade numret till den också. Jag lade på och var så förbannad att jag började storgråta, grät så mycket att jag blev tvungen att stötta mig på väggen trots att jag satt ner i rullstolen. Helvetes, jäkla skit! sa jag högt för mig själv mellan tårarna. Jag visste att jag inte skulle kunna gå och lägga mig med all den ilskan inombords, så jag skrev ett mail till min kurator. Jag berättade för honom hur förbannad, ledsen och besviken jag var över att mötet inte skulle bli av då jag förberett mig så länge. Det kändes svårt och jobbigt att behöva ladda om batterierna igen då jag har svårt för förändringar överlag, men särskilt plötsligt uppkomna sådana. Jag bad honom även kontakta handläggaren åt mig eftersom jag visste att jag var för förbannad för att kunna vara saklig. Jag grät hela natten och på morgonen möttes assistenten av följande text som jag skrivit på min whyteboardtavla i hallen. "Fick ett meddelande på mobilen. Mötet blir inte av då handläggaren har det för körigt. Hon vill flytta fram det 2 veckor.  Helvetes, jäkla, skit!" När jag klev upp på morgonen så mötte assistenten mig med ett leende på läpparna och sa: "Helvetes, jäkla, skit!"  Jag började skratta mitt i allvaret! Vi har sådan personkemi mellan varandra så vi kan skratta trots att båda vet att situationen är allvarlig.

Fortsättning följer...