Hej Alla!

När jag startade den här bloggen bestämde jag mig för att det fanns en sak jag inte skulle blogga om för att det kändes för privat - för intimt! Jag har nu ändrat mig. Varför? Jo, jag vill nämligen inte att barn, ungdomar eller vuxna ska behöva känna att det är skuld, skam eller tabu, som jag gjorde.

Jag slutade med barnblöjor tidigt. Vid 1,5 års-ålder satt jag på pottan och gjorde mina behov. Sedan plötsligt en dag när jag var 8 år och i skolan så skrattade  jag åt något och kissade på mig. Jag hade inga ombyteskläder, så jag fick åka hem från skolan. Jag, liksom min mamma, trodde att det var en engångsföreteelse, men så var inte fallet.

Som barn har jag vid vissa tillfällen fått skäll för att jag kissat på mig. När jag var 8 så var mamma på föräldrarmöte en kväll och farmor satt barnvakt. Under denna kväll kissade jag på mig X amtal gånger. Farmor bemötte saken bl.a genom att skuldbelägga mig och säga: " Din mamma får ju så mycket tvätt." Hon försökte dessutom tvinga mig att ha på mig min brors (som då var 2 år) barnblöjor. Jag kastade dem i soporna utan att ha använt dem. Jag var tillräckligt stor för att förstå att ett så pass stort barn i "normala fall" inte använder blöjor och dessutom upplevde jag det hela som mycket kränkande. Hon i sin tur skickade min bror att hämta nya. Han gjorde som han blev tillsagd. Vad skulle han ha gjort? Han var ju liten och förstod inte vad det var fråga om. Jag fortsatte att kasta dem...När mamma kom hem från mötet sa farmor:

" Hon har kissat på sig så här många gånger", och räknade upp antalet.

" Förlåt, mamma", sa jag.

Mamma var mycket förstående och avdramatiserande: "Äsch, det gör ingenting. Det finns tvättmaskin."

När jag var 10  år så hade jag en elevassistent som sa: "Nej" och suckade varje gång jag kissade på mig, som om det var jobbigt att hjälpa mig byta om. 

Vid 11-års ålder kvarstod det fortfarande. Mamma kontaktade en distriktsköterska som gav mig ett schema för hur ofta jag skulle gå på toaletten. På schemat skulle jag skriva X när allt kom i toaletten och O när det var läckage. Jag skulle gå på toaletten var tredje timme, detta för att tömma urinblåsan ordentligt, för att se ifall det gjorde någon skillnad för mina läckage. Det enda det gjorde någon skillnad för var mängden urin som kom, mina läckage kvarstod. Nästa steg var att kontakta specialisterna och göra en s.k utredning. Minns inte allt kring denna, men jag minns att jag fick i mig kontrastvätska via nål i handen. Denna kontrastvätska gjorde mig extremt kissnödig! Det gjorde ont i blåsan för den var så full (det var meningen att den skulle vara så full som möjligt innan jag fick kissa ut det). Jag skulle sedan ligga på en brits och kissa samtidigt som sköterskorna tittade på min blåsa på en typ av TV-skärm. Detta var inte lätt! Precis när mamma sa " Nu kommer det"!(för att meddela sköterskorna) så fick jag spasticitet och slutade kissa och så fick vi börja om igen...Undersökningen visade i alla fall att jag tömde hela blåsan, så de kunde inte riktigt hitta någon orsak till mina läckage.  Jag fick istället inkontinenshjälpmedel*. Jag och mamma drog själva slutsatsen svag bäckenbottensmuskulatur, men som vuxen har jag hört att man även kan ha spasticitet i magen som kan förorsaka detta...Som barn missade jag mycket p.g.a mina inkontinensbesvär. Jag vågade t.ex aldrig sova över hos kompisar p.g.a detta. Var rädd att jag skulle få ett läckage och att kompisen skulle få reda på det och sedan sprida det vidare. När jag skulle åka på klassresa i 6:an så sydde mamma en särskild påse för förpackningen av inkontinensskydden, för annars skulle man se på utsidan av förpackningen vad den innehöll. När min bror hade kompisar som hälsade på, så gömde jag dem alltid i badkaret. Jag fick ha flera par byxor av samma färg, för annars skulle klasskamraterna märka att jag haft ett läckage och bytt byxor. Ett evigt smusslande alltså! Jag skämdes länge för mina inkontinensbesvär,** delvis berodde nog skammen på alla kommentarer jag fått som barn, och delvis för att jag själv ansåg att "vid den här åldern bör man inte ha sådana här besvär". När jag var 16 slutade jag skämmas. Orsaken var att jag flyttade hemifrån för att gå gymnasiet och såg då att på mitt elevhem fanns fler som jag. Jag var inte ensam! Jag vet att det numera finns operationer för inkontinensbesvär, men jag skulle aldrig våga låta operera mig i underlivet...Skriver detta blogginlägg främst för att uppmana alla vuxna som på något sätt har med människor att göra: Skäll inte på personen som har inkontinensbesvär eller vad det nu må vara: Det leder ingenvart, mer än till skuld, skam och tabun...

Tack för ordet!

Kramar!

Fotnot: *inkontinenshjälpmedel/ inkontinensskydd - hjälpmedel som används när man har svårt att kontrollera urinblåse- eller tarmfunktionen.

** inkontinensbesvär - oförmåga/ begränsad förmåga att kontrollera urinblåse- eller tarmfunktionen.