Hej Allesammans!

I tisdags fick jag reda på att en assistent som jobbat hos mig i 3 år ska sluta. Känslorna hoppar upp och ner.  Ena stunden är jag mitt vanliga, glada jag och nästa så gråter jag. Särskilt på kvällarna efter att ha stängt av datorn och tv:n så det blir helt tyst.  Förutom att hon är en bra och förstående assistent som förstår mig och mitt hjälpbehov fullt ut, så är hon även en positiv person. Vi kan diskutera allt möjligt, smått som stort. Sedan brukar hon även ta med sig sin hund till jobbet lite nu och då för att hon vet att jag är uppvuxen med djur och att jag  mår bra av dem.

Sjukgymnasten och jag fortsätter att jobba med stresshantering. Vi pratade bl.a om att assistenten som ska sluta. Jag sa som det var: att samtidigt som jag vill ha kvar assistenten hos mig så tycker jag det är jobbigt att träffa henne, för jag blir påmind om att hon ska sluta och det gör för ont.  Känns också som om jag ibland försöker fly från mina egna känslor genom att försöka hålla mig sysselsatt hela tiden. Hon  sa att hon förstod mina känslor, men att det inte kommer att  vara mindre sorgligt den dagen assistenten slutar bara för att jag försöker distansera mig nu (ibland känns det som om jag måste distansera mig för att kunna ha fokus på sådant som ska göras under dagen). Hennes råd var istället att jag skulle försöka ta vara på nuet. Det var jobbigt men nödvändigt att vi pratade om det. Jobbigt därför att det kändes som att jag behövde gråta, men inget kom ut.  Vi gick ner till vattnet och där hälsade vi på en hund som fullkomligt ÄLSKADE människor! Den skällde glädjeskall och hade säkert hoppat upp i knät på mig om den hade fått!

Det som till slut fick mig att börja gråta var en helt annan grej vi pratade om. Jag gav henne en kram. Hon nämnde då att hon läst någon artikel där det stod att man skulle kramas i minst 7 sekunder för att endorfinerna skulle frigöras i kroppen och att det var därför hon hållit om mig extra länge sist vi sågs. För min del får hon krama mig hur länge hon vill. Nu är det minst två veckor tills vi ses nästa gång.

Assistenten som ska sluta jobbar denna helg, så vi passar på att umgås när vi kan. Hon jobbar tre pass nästa vecka också, men vi får se hur det blir med dem eftersom jag idag fick reda på att hon tyvärr fått väldigt ont i ryggen och ska besöka läkare på måndag.

#Relationer #Assistentsomslutar #DetgörONT!

Hej Allesammans!

Två veckors stress tog ut sin rätt igår och istället för skratt kom gråt. Jag gick omedelbart till sängen för att återhämta mig, jag grät även då.  Visst har det varit skönt att jag fått känna mig lugn ett tag, men när gråten väl kommer så blir jag ändå överrumplad, för den tid jag är lugn tänker jag: "Vad skönt att jag inte gråter åt stressen längre, jag kommer nog aldrig mer gråta åt stressade situationer." Naivt, jag vet, men det är så det känns när jag mår bra. Orkade inget igår eftermiddag. Ingen sjukgympa eller gåträning. Somnade t.om framför " Lyxfällan" som jag hade tänkt se

Det som hänt de två senaste veckorna är att en av mina assistenter blivit pappa. Visste inte ens att de väntade tillökning förrän i mars (fick ej veta det av honom personligen) eller att han skulle ta 10 dagars pappaledighet. Det fick jag veta för 2 veckor sedan då jag råkade höra honom prata med en kollega om saken, han själv har inte sagt ett dugg till mig. Antagligen av hänsyn till mig, men jag hade faktiskt uppskattat att få veta att han skulle vara ledig med tanke på mitt behov av struktur. Jag hade alltså ingen aning om att jag skulle ha vikarier i 10 dagar. Sedan fick jag dessutom veta att en sommarvikarie  frånsagt sig allt jobb i sommar p.g.a sjukdom i familjen ( har full förståelse för det), men konsekvensen blev ju att jag fick börja om från början: det blev en akut intervju och inskolning av en ny. Vi har haft andra inskolningsdagen idag, annars hade jag inte haft någon som jobbar nu på söndag. ( Sommarvikarien jobbar vid behov fram till sommaren, och under sommaren kommer hon gå på schemarad.

Nästa vecka är det möten för hela slanten (dubbla möten på onsdag).

Med förhoppning om en trevlig helg till er alla!

#Plötsligaförändringar #Assistans #Stress

#stress #stresshanteringskurs #fritidsaktiviteter   

Hej Allihopa!

Hej alla läsare, nya som gamla!

Som rubriken lyder:

Måndag:

Träffade sjukgymnasten från Stöd och habilitering för att diskutera vad jag kan göra åt stressen i huvudet, som uppstår p.g.a mina kognitiva nedsättningar,  (vi ska jobba mer ingående kring det senare).  Trodde inte det fanns någon lika tydlig sanningssägare som min habiliteringspsykolog, men tji fick jag! Min sjukgymnast är en person som, i allra högsta välmening, agerar likadant som psykologen. Sjukgymnasten är en person som får min fasad, mitt skydd, mitt försvar att bara rämna...  Märkte att det inte spelade någon roll vad jag sa för att försvara mig, för personen såg igenom mitt försvar och såg vad som var fakta, oro respektive undanflykter. Jag reagerade som jag brukar: Tystnade, undvek  ögonkontakt och sedan gick jag helt sonika därifrån, men kom tillbaka efter ett tag. Sjukgymnasten sa att jag ska införa daglig fysisk aktivitet för att minska stressen i skallen.  Personen menar inte att jag behöver göra det nu på stört, men ändå. Jag förstod personens tanke, men jag  var  så jävla stressad så jag såg  det som ett oöverstigligt hinder! Kändes som en massa stök och bök med kläder och energinivåer! Personen menar att jag bör aktivera mig även om jag är trött. Förstår tanken, men såg framför mig hur assistenterna skulle få släpa ut gråtfärdiga mig genom dörren! Jag var så pass stressad att jag fastnade i känslan "Ingenting är kul förutom simningen " , och simma fick jag inte göra!!!


Saken är den att jag varit stressad till och från i 8 månader p.g.a personal/assistansbrist. Har fått in en ny vikarie för 3 veckor sedan och ska anställa ytterligare en, men det kan inte göras än, för jag är för stressad.

Jag har haft simningsförbud i snart 2 månader p.g.a en svullen körtel i nacken som måste opereras bort (får ej simma p.g.a att man är rädd att bassängvattnet innehåller bakterier som kan få knölen att växa). Har ej fått operationstid än.

Kursen "Hantera stress i vardagen" har precis startat. Vi diskuterar och får hemuppgifter allteftersom.

Samtidigt dök erbjudande om ny lägenhet upp...

 Grät massor efter vårt möte.

Tisdag:

Stressad, trött och ville bara sova! Tänkte vidare på det sjukgymnasten sagt och kom fram till att jag vet att denna bryr sig om mig, annars hade denna  inte kommit förbi och pratat med mig kring stressen.  Denna hade heller inte lagt sin hand över min eller tagit emot kramen jag ville ge henne. För trots att jag försöker försvara mig med näbbar och klor, så känner jag mig i ärlighetens namn ganska liten, ynklig och maktlös när stressen sätter klorna i mig på det där sättet! Att hon ville ta emot min kram gjorde mig gott! Kramen blev så där ärlig och varm som jag vill att kramar ska vara! Nästan så att det fysiskt känns hur mycket hon bryr sig!

Onsdag:

Lång diskussion med assistent om det som stressat. Besök av en vän på eftermiddagen. Försökte prata om annat än det som stressade, men det var svårt.

Torsdag:

Gråtfärdig på morgonen. Ville knappt kliva ur sängen, men gjorde det i alla fall. Assistenten ringde hälsocentralen för att rådfråga ang. min knöl. Det visade sig att jag fick simma, eftersom huden runt knölen är hel nu och därmed finns det ingen risk för att det kommer in bakterier. Jippi yahoo, det känns som att ha vunnit på lyckans lotteri!   Kände hur stressen gick ner och jag kunde börja andas normalt igen.

Fredag:

Trött, men glad. Stressen har släppt i och med att jag vet att det är ok med simningen. Har tittat på en lägenhet och enligt arbetsterapeut bör jag kunna bo där, under förutsättning att det går att få in armstöd på toaletten.  

Trevlig helg!

#assistans #stress

Hej alla läsare, nya som gamla!

Jag ber om ursäkt för mitt kraftfulla språkbruk, men det finns inga ord som beskrIver miN nuvarande situation bättre. Orkar inte med allt personalstrul! Sent igår kväll fick jag reda på att det blivit en miss ang. schemat. Hon som jag trodde skulle jobba kväll ikväll inte skulle göra det. Situationen hann inte lösas innan assistenten gick hem igår, så först i förmiddags fick jag reda på vem som skulle jobba mellan kl. 13-21 idag. Till saken hör att jag har vikariebrist just nu, så det slutade med att en ordinarie personal fick hoppa in och jobba. Orsaken till missen var att chefen missat att det passet var tomt. Jag har många tomma luckor i schemat just nu p.ag.a att en vikarie som tidigare jobbat på schemarad nu återupptagit sina studier efter sommarlovet. Två nya vikarier ska intervjuas och inskolas.

Jag är stressad till tusen! Har stresstecken i form av huvudvärk och förkylningssymptom i form av nysningar ( känner mig inte sjuk, men kroppen reagerar så vid stress). Är så stressad att jag inte klarar av att lyssna på kroppens signaler. Vet att jag borde lägga mig i sängen eller soffan när jag känner dessa symptom, men p.g.a stressen tar jag mig inte dit!

Orkar heller inte med att ha en jojo/ torktumlare till hjärna som ska lägga sig i allt! Ni skulle ha hört mig igår när assistenten skulle tvätta och städa:


- Vår dialog är bristfällig, när hade du tänkt dammsuga?

- Klockan är 10.15, du måste starta tvättmaskinen innan du börjar dammsuga.

- Du måste göra si och så med stödstrumporna etc. etc.

Ingen rast, ingen ro! Idag har telefonen ringt ideligen p.g.a allt fixande!

Önskar att jag hade en sambo som kunde ta mig i sin famn och krama om mig!

Tack för att ni läste! Godnatt på er!

#kognitivanedsättningar #stress

Hej Allihopa!

Assistenten som är sjukskriven för stress var och hälsade på idag.   Vi småpratade lite en timme. Eftersom vi båda är stressade (fast av olika orsak) så kom samtalet till stor del att handla om stress och stresshantering. Jag insåg då, som så många gånger förr, att jag fortfarande känner mig strategilös i hur jag ska hantera min egen stress. Visst, jag har en del strategier, men de känns inte tillräckliga. Jag vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till min egen stress.

Visst är det ett stort plus om man kan hitta assistenter med ungefär samma mentala energinivå som jag själv. Samtidigt är det en omöjlighet att alla ska vara sådana.

Jag skulle önska att jag, när det kom in en person med hög energi, kunde tänka att " Det där är din takt/energi, nu tänker jag göra saker i min takt/energi och jag tänker skita i att min takt är långsammare än din."

 Jag anser att jag påverkas alldeles för mycket av andras energinivåer, vilket gör att jag gör mina saker i deras tempo istället för mitt eget, vilket blir jättefel för mig!

Mitt sätt att hantera stressen som varit i sommar har varit att lägga mig till sängs och vila, vilket i och för sig är en bra strategi, men det fungerar ju inte att vila bort stressen varje gång en person med hög energi jobbar hos mig.  D.v.s jag kan inte/ska inte använda vilan som strategi för att undkomma den högenergiska personen, för det håller inte i längden.

Min habiliteringspsykolog brukar ju förespråka att jag ska göra lustfyllda saker när jag är stressad. Dock har jag svårt för att ta mig ut tillsammans med den högenergiska personen (litar inte på att han/hon fixar ens något så litet som en kort promenad).  Jag gör heller inte något annat lustfyllt på hemmaplan tillsammans med en högenergisk person.

Jag har även svårt för att ta mig till soffan/tv:n vid stress. Tar jag mig dit så kan jag sitta och se på tv, men känner inte lugnet i alla fall. Helt lugn kan jag aldrig bli, det vet jag. Men nu menar jag snarare att jag inte ens kan andas lugna, djupa andetag och känna lugnet på det viset.

Nu är ju ordinarie personal tillbaka, vilket är skönt. Dock känner jag att jag inte kan spendera somrarna med att räkna ner tiden tills ordinarie personal är tillbaka, för det hjälper mig inte ett dugg i en stressad situation. Jag orkar heller inte med att vara dödstrött i 3 veckor efteråt.

Nyss t.ex så "gick proppen ur" och jag blev jätteledsen. Vet att det inte är ett dugg konstigt eller farligt att bli ledsen, däremot är det ett tecken på att min hjärna inte orkar mera. Den har fått " klara sig själv" alldeles för länge. Sedan så tycker jag det är skitjobbigt att vara trött i 3 veckor efteråt. Det är inte värt att vara så stressad.

Hur ska jag göra för att hantera min stress bättre?

Med detta menar jag att det går inte alltid att undvika att stress uppstår, men hur gör jag för att kunna må så bra som möjligt trots att det är stressigt runt omkring mig? Oavsett vad det är som stressar så blir jag alltid så överraskad/överrumplad när den kommer och sedan står jag där mitt i situationen och inte har en aning om hur jag ska förhålla mig till/ hantera/stå ut med min egen stress i det läget.

Vad ska jag säga/hur ska jag få fram saker till vikarier utan att låta sarkastisk eller burdus?

  Lägger liksom in ett extra tryck/sarkasm i rösten som har undertonen " Men fatta någon gång!" Framför allt använder jag den tonen till personer med hög energi. Till personer med lägre energi och/eller  som jag känner väl kan jag säga saker i en lugn och saklig ton, trots att jag känner stress.

Tack alla ni som läst!

Ha en fortsatt trevlig kväll!

#ordinarieassistentertillbaka  #resultatavinskolningen

Hej Allihopa!

Nu är ordinarie personal tillbaka från sina semestrar, vilket känns skönt. Känner mig avslappnat trött p.g.a stressen går ner.

Sist jag skrev så skrev jag ju om en gammal assistent som behövde inskolas akut p.g.a hon fortfarande kände sig otrygg i sitt arbete. Här nedan kan ni läsa om mina tankar kring det. Inlägget skrev jag i början av augusti, men publicerar det först nu.

Vissa saker har förbättrats sedan inskolningen, andra inte. Hon ställer inte längre frågor som: "Varför kan du inte planera?" Däremot har hon fortfarande svårt för att lägga upp en plan och förmedla den till mig. Senast idag  fick jag för, jag vet inte vilken gång i ordningen, säga till henne att hon måste föra dialog med mig kring hur hon har tänkt att planen ska se ut. Hon har svårt för detta oavsett vad det är för dag i veckan. Känns som att jag påtalat det konstant sedan hon började jobba. Jag upplever även att hon har svårt för att fördela dagarnas göromål jämnt över dagen. 

När hon t.ex jobbade sin första helg så hann hon:  Tömma kattlådan, vika tvätt, gå ut med soporna och ta rast innan lunch (Jag kliver ju upp kl. 10.00 på helgerna). Klockan 12.00 tog hon sin rast och frågade om det gick bra att hon tog rast precis innan hon gick ut genom dörren, vilket jag anser vara på tok för sent. Man måste föra dialog med mig även om sin rast, för den rasten tas olika tider beroende på vad jag har för planer för dagen. På kvällen var det lugna gatan eftersom hon gjort alla sysslor under dagen redan. I min skalle var det dock inte lugnt. Jag hade stora problem att varva ner p.g.a mycket spring från hennes sida under dagen. Jag upplever det som att hon antingen är "på" eller " av." Något "mittemellan" finns inte riktigt.

Sedan finns det andra saker som hon missuppfattat totalt: T.ex så hade hon fått för sig att man inte fick dammsuga på städdagen även fast jag är vaken, för att jag är ljudkänslig. Jag sa att om jag är vaken på förmiddagen så är det helt ok att dammsuga, men ska jag vila så måste man givetvis diskutera hur planen ska se ut istället.

Vad gäller övriga saker så har hon svårt för att ta till sig informationen som står i min pärm. Hon frågar nästan dagligen om matmängder. (Varje sak har olika antal gram) och jag får komma med det sedvanliga svaret: " Titta i pärmen!" Det är nämligen omöjligt för mig att hålla så många siffror i huvudet. Dessutom tillhör frågan karaktären " Ovidkommande frågor", d.v.s frågor som bara överbelastar min hjärna.

Idag undrade hon om jag mådde bra, eftersom jag tappade fokus flera gånger under lunchen. Åt en tugga, sedan pausade hjärnan av sig själv, åt en tugga till, sedan pausade hjärnan igen, åt ytterligare en tugga, sedan pausade hjärnan igen  o.s.v

Jag i min tur sa att min energinivå var låg.

- Kan jag hjälpa dig på något sätt?

- Nej. Låt mig bara sitta och äta färdigt.

Jag försöker att hålla mig undan så mycket jag kan (läs: vila så mycket som möjligt), för att lugna min stressade hjärna.

Orsakerna till att energin dippar är:

* Hon känns som en nykomling som behöver lära om sitt arbetssätt. Hon behöver mycket hjälp i hur hon ska göra. De två sidorna krockar för mig. Ena delen av mig tänker: " Hon borde veta vad hon ska göra, hon har ju känt mig så länge", medan andra delen tänker: " Hon känns som en nykomling. Jag måste ge henne tid."

* Jag har svårt att sova p.g.a att vädret är antingen för varmt eller för kvavt. Vaknar före väckarklockan, men är inte pigg.

 * I onsdags fick jag en hemsk nackspärr p.g.a dålig sittställning. Kunde inte alls vrida huvudet åt vänster utan att få ont. Det som hjälpt är värme, vila och full dos Ipren.

Hej Allihopa!

#assistent #inskolning

Kikar bara in här en kortis idag eftersom jag är trött i både kropp och knopp. Ang. assistenten som jag skrev om igår så har jag nu fått svar från vår chef att hon ska få gå inskolning på måndag så hon lär sig mitt nya hjälpbehov med allt vad det innebär.

Dock fick jag en konstig kommentar från denna assistent idag:

- Det verkar som om man måste gilla dig, annars kan man inte jobba här.

Mitt svar blev: -  Man måste förstå mitt hjälpbehov.

Förstår inte alls vart den kommentaren kom ifrån, men strunt samma...Inget jag tänker lägga någon energi på. Det är förresten hon som i alla år har påtalat att hon trivs hos mig och att ett av hennes favoritställen är hos mig. Jag i min tur har alltid svarat henne med:

- Jag trivs med dig också, för det gör jag. Visst, jag delar inte med mig så mycket av mitt privatliv till henne, men det är inte det som är grejen. Grejen är ju att hon ska kunna känna sig såpass trygg i sin arbetsroll att hon kan ge mig den hjälp jag behöver. Just nu är hon inte trygg p.g.a att mitt hjälpbehov ändrats, men jag tycker inte mindre om henne för det.

Sedan sa hon även att hon inte förstod vad jag menade med uttrycket " Skilj på sak och person"

Jag sa att jag p.g.a trötthet i både kropp och knopp inte orkade förklara, utan behövde vila.

Godnatt på er!