Hej Allesammans!

#Tro #Musikalgudstjänst #LevaLivet

På Mors Dag 27/5- 18 var jag på Musikalgudstjänsten Leva Livet. Den utgick ifrån Apostlagärningarna, vilket är en bok i Bibeln som handlar om vad Jesus gjorde efter sin död på korset. Rent fysiskt var han död, men han var ändå med sina lärjungar via den Helige Ande.

Gudstjänsten började med att vi alla fick ta varsin sten. Medan Gudstjänsten pågick skulle vi tänka ut om vi hade något särskilt vi ville lämna till Jesus. Något som tyngde och bekymrade oss.  På slutet skulle vi lämna ifrån oss stenen till Jesus.

Även jag lämnade ifrån mig min sten, men jag har svårt att släppa det som finns i den stenen...

Kom dock hem och nynnade på en sång:  " Hans namn är Jesus, Jesus är hans namn. Han är min Gud, Min Herre och Min Allra Bästa Vän(...) " Sången heter " Jag har en vän".  Text & Musik av en vän till mig.

Tjenamoss Allesammans! #Kastadisnöhögen #Livskvalitet  #Barnasinne #Barndom #Rörelsefrihet

Träffade min sjukgymnast från habiliteringen i torsdags den 8 mars. Sa till henne att jag diskuterat m. en assistent om att jag och sjukgymnasten kanske känner varandra så pass väl att sjukgymnasten inte har något nytt att komma med. Sjukgymnasten ställde sig då i en snöhög och frågade mig:

- Tycker du om att åka pulka?

- Inte pulka, men bob. Mamma åkte med mig när jag var yngre. Jag tyckte det var läskigt att åka bob själv nerför en backe då boben lutade och jag trodde att jag skulle ramla av.

Helt plötsligt, utan förvarning, tog hon mig ur rullstolen o slängde ner mig i en snöhög! Skitkul, tyckte jag.  Jag tycker livet blir mycket roligare när man bevarar sitt barnasinne!    Dessutom påminner hennes handling mig om min barndom, vilket jag ser som positivt!   

Tjenamoss alla läsare!

Var på promenad igår o på vägen mötte jag en av mina personliga assistenter som jag hade för över 10 år sedan. Senast jag såg henne ( som jag minns det) var för 5 år sedan, så det tog ett tag innan jag kände igen henne. Hon var på promenad med sin lilla hund som tyckte det var tråkigt att stå stilla medan vi pratade, så hunden tog kopplet i munnen o försökte gå iväg själv, vidare så hoppade o studsade den samt. ville bära på kottar. Riktigt söt o rolig var hon, den lilla vovven! Min fd. assistent ville bjuda mig hem till sig senare i vår. Kul!

Idag efter simningen såg jag en glad o pigg Irländsk Setter som viftade på svansen o så gärna ville hälsa på mig, men jag hann inte för jag skulle med taxin.

Nej, nu ska jag gå o lägga mig. Är slut som en artist efter dagens simtur.

Med önskan om en god nattsömn till er alla!

Tjenamoss alla läsare, nya som gamla!

#Perceptionsstörning #Återhämtningförhjärnan #Flytt #Inredning #Husgrupp

För snart 2 månader sedan flyttade jag till ny lägenhet. När jag sedan skulle kolla på inredning till nya lägenheten kom jag, som i vanliga fall brukar påpeka saker (mönster)  som stör mig p.g.a min perceptionsstörning, på mig själv med att säga: - Titta vilken fin...Kolla vilken söt...Samma sak sker när jag är hos vänner: - Titta vilken fin tapet! Kolla vilken fin duk etc. Antar att detta är ett av många resultat av vad som händer när hjärnan får återhämta sig! Var dessutom mycket lättare att komma på idéer när lägenheten var helt tom (förutom mina möbler). Fanns liksom inget jag behövde få inredningen att passa ihop med,  förutom just möblerna. Jag blev lika överraskad som assistenterna över min reaktion. Har dessutom upptäckt att inredningen spelar roll för mitt mentala mående. Har jag inredning i lugna, trivsamma färger hemma så lugnar huvudet ner sig!

När jag kollade på en tavla med stenmotiv på så kom jag på mig själv med att tänka: " Undra hur de där stenarna känns att hålla i ? Säkert jättesläta!", så nog har sjukgymnasten  lyckats med sitt jobb!  Vi håller fortfarande på och kommer fortsätta så tills hon anser mig vara såpass klar att jag kan klara mig själv. Hon har medvetet valt att inte säga något datum, då det kan stressa. Lär väl få veta tids nog.

Husgruppen ligger på gångavstånd från mig nu, jätteskönt att slippa boka taxi jämt! Dessutom ökar det ju förutsättningarna för att jag ska gå dit oavsett hur jag mår. Dessutom kan jag ju välja att gå hem tidigare om det skulle vara så att energin tar tvärslut mitt i allt.

Godnatt på er!

Som rubriken lyder. Här kommer min version:

Vi drar till fjällen
Trött hela kvällen
Ute och glider
med ski cart och skidor
Vi drar till fjällen
Trött hela kvällen
Se upp i backen
för finska attacken.

Nu kanske ni undrar vad textraden finska attacken har med saken att göra? Jag är född i Sverige, talar svenska och finska. Hade en finsk mamma och morfar samt har en finsk mormor och farmor.

Med önskan om en bra kväll!

Tjenamoss, alla läsare, nya som gamla!

Fyndigt formulerad rubrik av mig va? Jag har börjat tänka på saker jag gillar att göra och åka slalom är en av dem. Idag upptäckte jag till min glädje att man kan hyra en ski- vart vIa kommunen och sedan kan jag åka slalom i en backe som ligger alldeles i närheten av mitt hem! När man åker ski- cart så får man inte åka den utan instruktör, såvida man inte har licens. Jag ska ringa och höra om backen har instruktörer ( som jag helst vill) , alternativt höra om man kan ta sin licens hos dem eller om de har någon kurs där mina assistenter kan utbilda sig så att jag inte behöver en instruktör.

För er som undrar vad en ski-cart är så kan jag berätta att det är en kraftigt tillbakalutad stol med stor grop för baken att sitta i. Stolen har dessutom två styrspakar att styra med samt. fyra miniskidor under sig. När jag en gång har provat slalom och fått känsla för det så känns det som en glädjekick att åka. Provade första gången när jag var 12 och senaste gången när jag var 18. Senaste gången höll det på att sluta olyckligt då jag svängde fel av misstag och p. g.a det var jag på väg att åka utför ett stup. Känner mig inte rädd för att åka igen. Vill åka för att jag tycker det är roligt och för att jag vill byta ut den där stup-bilden mot en mer positiv bild att ha på näthinnan.

Med önskan om en trevlig kväll till er alla!

Tjenamoss, alla!

#Stresshantering #härochnu #busa #testa #minnen

Mycket har hänt sedan sist jag skrev. I december började jag träffa en sjukgymnast som skulle hjälpa mig med stresshantering. Hennes första steg var att få mig med på promenad en gång i veckan (övriga dagar i veckan  skulle jag gå med assistenterna). Till en början såg jag promenaderna som ett oöverstigligt hinder: Jag hade ingen som helst vana att vara ute på promenad såpass ofta och dessutom undrade jag hur jag skulle orka rent mentalt, skulle min energi räcka? Dessutom upplevde jag sjukgymnasten som lite jobbig som t.om reagerade om jag sa att hon sjöng "fel" sångtext. Jag fick förklara att mitt uttalande inte handlade om att jag blev stressad över att hon sjöng en annan sångtext, utan snarare ett konstaterande att det finns ett original som går på ett annat sätt.

Till en början var hon också duktig på att ( i allra högsta välmening) påpeka så fort jag pratade negativt under våra promenader.  Minns i nuläget inte exakt vad hon sa, men till sist kände jag att jag började vara på min vakt kring vad jag sa, av rädsla för att få en påpekning. Skrev ett mail till henne där jag förklarade att jag hade börjat tänka som Martin Beck i Beck-filmerna, nämligen "Allt jag säger kan användas emot mig." Upplevde henne som kritisk när hon påpekade sakerna. Skrev också att jag upplevde det stressande att själv välja vilket håll vi skulle gå åt varje gång. Hon tog till sig det jag skrev och slutade påpeka samt. började välja vilket håll vi skulle gå åt. Hon gör det inte jämt, utan bara om jag är för stressad för att själv kunna välja.

Det vi gör under våra promenader är:

* Är här och nu: Vad ser vi, känner vi, hör vi och doftar vi?

* Busar: Kastar snöbollar på varandra, kör slalombana (en inre skapad sådan, det finns inga koner), leker tagen (hon ger mig 15 sekunders försprång för att det ska vara rättvist, hon går ju snabbare än vad jag kör). Leker hund.

* Hon testar mig: Hon gör saker för att lära sig 1)Vad stressar mig och 2) Triggar det hon gör igång något minne och /eller känsla? Om så är fallet ska jag delge henne minnet, oavsett om minnet är positivt eller negativt. Exempel: En dag hoppade hon som en groda och sa:  - Nu hoppar jag som en groda! Uttrycket är ett uttryck jag fick höra väldigt ofta som barn när jag inte kröp på " rätt" sätt. Dessutom så triggade det en uppsjö minnen av personer som uppfört sig kritiskt och dömande mot mig under min barndom. Personer som jag antingen har eller har haft en nära relation till, t.ex en förälder eller en elevassistent.

Trivs med min sjukgymnast och allt det vi gör ihop, men allra roligast har jag när vi leker hund! Hon gör det med sådan inlevelse så jag kan inte hålla mig för skratt! Viker mig dubbel! Första gången vi gjorde det sa hon:

- Nu ska du få kasta pinne!

Jag tänkte: "Vem ska jag kasta till? Det finns ingen hund här." Döm om min förvåning då hon ställde på alla fyra, tog upp en pinne med munnen (urk!) precis som hundar gör, och ville att jag skulle kasta. Tappade jag fokus så krafsade hon mig på benet med "tassen" och tyckte jag skulle kasta, eller bökade runt i marken med "tassarna". Jag hade fortfarande inte fokus så då började hon prata med mig istället:

- Du måste säga vad jag ska göra. Du förstår, jag är en sådan väldigt lydig hund.   Jag fick  ge henne kommandon, precis som om jag hade haft en fysisk, riktig hund där:

- Varsågod! Hämta pinnen då! Duktig vovve! Sitt! Ligg! Vacker tass! Nej! Fy! Nu räcker det!    Samtidigt tänkte jag:

"Måtte det inte komma någon förbipasserande nu, för jag vet inte hur jag ska lyckas förklara vad vi håller på med"   . Om så hade varit fallet hade jag ändå varit tvungen att fortsätta med det, för det var/är ju en del av stresshanteringen. Det komiska och dråpliga i situationen vann  och som jag nämnde tidigare så skrattade jag så mycket att jag vek mig dubbel!

Numera klarar jag max tre hela dagar inomhus om jag måste, sedan kokar min hjärna av stress och jag bara måste ut för att lugna ner den!

Trevlig helg och Godnatt på  er!

Hej alla läsare, nya som gamla!

Som rubriken lyder:

Måndag:

Träffade sjukgymnasten från Stöd och habilitering för att diskutera vad jag kan göra åt stressen i huvudet, som uppstår p.g.a mina kognitiva nedsättningar,  (vi ska jobba mer ingående kring det senare).  Trodde inte det fanns någon lika tydlig sanningssägare som min habiliteringspsykolog, men tji fick jag! Min sjukgymnast är en person som, i allra högsta välmening, agerar likadant som psykologen. Sjukgymnasten är en person som får min fasad, mitt skydd, mitt försvar att bara rämna...  Märkte att det inte spelade någon roll vad jag sa för att försvara mig, för personen såg igenom mitt försvar och såg vad som var fakta, oro respektive undanflykter. Jag reagerade som jag brukar: Tystnade, undvek  ögonkontakt och sedan gick jag helt sonika därifrån, men kom tillbaka efter ett tag. Sjukgymnasten sa att jag ska införa daglig fysisk aktivitet för att minska stressen i skallen.  Personen menar inte att jag behöver göra det nu på stört, men ändå. Jag förstod personens tanke, men jag  var  så jävla stressad så jag såg  det som ett oöverstigligt hinder! Kändes som en massa stök och bök med kläder och energinivåer! Personen menar att jag bör aktivera mig även om jag är trött. Förstår tanken, men såg framför mig hur assistenterna skulle få släpa ut gråtfärdiga mig genom dörren! Jag var så pass stressad att jag fastnade i känslan "Ingenting är kul förutom simningen " , och simma fick jag inte göra!!!


Saken är den att jag varit stressad till och från i 8 månader p.g.a personal/assistansbrist. Har fått in en ny vikarie för 3 veckor sedan och ska anställa ytterligare en, men det kan inte göras än, för jag är för stressad.

Jag har haft simningsförbud i snart 2 månader p.g.a en svullen körtel i nacken som måste opereras bort (får ej simma p.g.a att man är rädd att bassängvattnet innehåller bakterier som kan få knölen att växa). Har ej fått operationstid än.

Kursen "Hantera stress i vardagen" har precis startat. Vi diskuterar och får hemuppgifter allteftersom.

Samtidigt dök erbjudande om ny lägenhet upp...

 Grät massor efter vårt möte.

Tisdag:

Stressad, trött och ville bara sova! Tänkte vidare på det sjukgymnasten sagt och kom fram till att jag vet att denna bryr sig om mig, annars hade denna  inte kommit förbi och pratat med mig kring stressen.  Denna hade heller inte lagt sin hand över min eller tagit emot kramen jag ville ge henne. För trots att jag försöker försvara mig med näbbar och klor, så känner jag mig i ärlighetens namn ganska liten, ynklig och maktlös när stressen sätter klorna i mig på det där sättet! Att hon ville ta emot min kram gjorde mig gott! Kramen blev så där ärlig och varm som jag vill att kramar ska vara! Nästan så att det fysiskt känns hur mycket hon bryr sig!

Onsdag:

Lång diskussion med assistent om det som stressat. Besök av en vän på eftermiddagen. Försökte prata om annat än det som stressade, men det var svårt.

Torsdag:

Gråtfärdig på morgonen. Ville knappt kliva ur sängen, men gjorde det i alla fall. Assistenten ringde hälsocentralen för att rådfråga ang. min knöl. Det visade sig att jag fick simma, eftersom huden runt knölen är hel nu och därmed finns det ingen risk för att det kommer in bakterier. Jippi yahoo, det känns som att ha vunnit på lyckans lotteri!   Kände hur stressen gick ner och jag kunde börja andas normalt igen.

Fredag:

Trött, men glad. Stressen har släppt i och med att jag vet att det är ok med simningen. Har tittat på en lägenhet och enligt arbetsterapeut bör jag kunna bo där, under förutsättning att det går att få in armstöd på toaletten.  

Trevlig helg!