Sorg

Jag trodde jag visste vad det var,

men jag har insett att sorg kan ha

olika karaktär.

Sorg är inte bara att man är

ledsen i två veckor

och sedan är allt bra.

Först var jag i chock,

sedan kom reaktionen.

Starkare, mycket starkare

än vad jag var beredd på.

Jag grät.

Grät så jag skakade

Grät så jag hyperventilerade.

Grät så mycket att det kändes

som om hjärtat

slitits ut ur kroppen på mig.

Försökte styra sorgen.

Det får inte komma för mycket

på den eller den.

Fan, Jävlar! Nu händer det igen.

Martin Stenmarck sjunger:

"Mamma, jag älskar dig

men jag känner mig så trött.

Jag vill somna i din famn."

Gråter. Igen.

För vilken gång

i ordningen

vet jag inte.

Har tappat räkningen

för länge sedan.

Blir tokig på låten

som spelas

om och om igen.

Kvällen kommer.

Vill inte bli lämnad.

Vill ha någon där

som tröstar

om det skulle behövas.

Förstår att assistenterna

måste gå hem.

Gråter mig till sömns.

Morgonen kommer.

Upp ur sängen.

Äta frukost, handla, städa.

Måste jag det?

Katten beter sig

som Emil i Lönneberga:

" Se mig! Hör mig!"

Jag säger:

"Min kisse,

matte orkar

inte idag."

Senare, långt senare, kom solen.

Solen som lät mig känna allt jag kände

Sa:  " Det är okej

Jag finns här

tillsammans med dig.

Pratar med dig,

tröstar dig,

rider ut stormen."

Vissa dagar ville jag inte

gå dit, men tänkte:

" Vågar man inget

så är man bara

en liten skit."

Jag vågade, vann och fann:

Glädjen! Lyckan!

Tittar ut och säger:

Fint väder ute!

Ska vi gå ut?

Nynnar på sånger

om glädje,

för jag har

hittat ut.

Ut ur det

mörker som

en gång var.

Glada minnen

finns också kvar.

© unika-jag

skriven 11/6-10

Hej igen, alla!

Mina dikter kommer som vanligt att finnas under kategorin dikter. Här är en av mina riktigt personliga.

 Kaos! Saknar dig så det gör ont!

Just nu är min hjärna stressad.

  Det påverkar mig negativt.

Gör att jag mår skit.

   Jag vill att den ska ta en paus

 men den bara skriker: KAOS!

Hemma hos mig är det tyst och tomt.

 Ingenstans att gå.

Ingen som kommer och hälsar på.

Ingenstans där min hjärna kan hämta energi.

  Ingenstans där den känner sig fri!

En speciell situation har gjort att det blivit så.

Försöker skapa pauserna själv

med hjälp av mina assistenter.

 Lyssna på ljudbok, sova, gå ut.

 Då är hjärnan tillfälligt lugn.

   Men bara en liten stund.

    Vet att den alltid kommer fungera så

   När stressen knackar på!

 Saknar dig så att det gör ont!

                Min humoristiska, ärliga och varmhjärtade psykolog!                                         




                                  

                      Du som alltid mig förstod och kunde förklara,                                                   




                         

         varför min hjärna så här kan vara.

Jag vet svaret nu, men saknar ändå tiden då det var jag och du! 

När jag kände mig otrygg, ledsen och rädd  

kunde jag lita på att av dig blev jag sedd! 

  Samma otrygghet infinner sig nu

och då saknar jag det som  var jag och du! 

Stressen gör att jag vill krypa upp i din famn och stanna där.

  Jag vill inte att det ska vara så här!

Jag hör din röst i mitt inre

I mitt sinne

 som ett minne:

" Du får inte hålla igång som du gör nu!

Ta hand om dig!"

Det är svårt att ha en unik hjärna

som tror att den är en stjärna.

Att den alltid i centrum ska stå,

fast jag bara vill skrika: " Gå!"

Samtidigt är det absolut inte min hjärnas fel

att den reagerar på saker

 och inte känner sig hel. 

 Den blev ju skadad.

Sist men inte minst

så är det så

Att min hjärna skapar

det som är mitt jag.

Det vill jag inte vara utan en enda dag!

Så fortsätt att hjälpa andra

 som ungefär samma väg som jag

måste vandra!

Du kommer alltid att ha en plats i mitt inre och mitt sinne!

Av dig har jag många fina minnen!

                                                  



                   © unika-jag

                                                  



                      skriven 16/7-14

God kväll, alla läsare!

Denna dikt skrev jag när jag mådde pyton över Fk uppföljningar samt. såg ett nyhetsinslag om en kvinna som blåst Fk på 20 miljoner kronor.

Parasit!

Jag är så arg på Dig trots att jag inte känner Dig.
Arg för att Du förstör för mig och för alla andra som behöver hjälp.
Jag rannsakar mig själv till tusen.
Blev det rätt eller fel?
Behöver jag verkligen den här hjälpen?
Det är jag som ligger sömnlös om nätterna.
Oroar mig,
Gråter
Hur ska mitt liv bli?
Medan Du lever ditt liv som om inget hänt.
"Vadå, jag har inte gjort något fel."
Att Du har mage!
Du anser det vara fullkomligt rätt
att blåsa en myndighet på 20 miljoner kronor bara så där!
Du borde skämmas!
Nej visst ja, förlåt, jag glömde.
Sådana som Du har ju inget samvete,
så det kan jag inte kräva av dig.
Jag har god lust att knyckla ihop Dig till en boll
och kasta Dig i papperskorgen!
Din lilla ynkliga människa!
Parasit!

© unika-jag

skriven 3/11-12

#Dikt #Mobbning #Vänner

Vänner 

Du kan inte komma på mitt kalas,

för det blir för jobbigt för min mamma.

Vilken konstig båge,

den går ju inte att hoppa i.

Var du skakis eller skakis?

Vad ska du på tyskan att göra,

du som är så dålig?

Varför tror du att klasskamraten

säger som hon säger?

Hon är väl avundsjuk.

Det där är något alla får utstå.

Du ska inte komma

och sätta sig över alla andra

och tro att du är något

Spott i  plastmappen.

Tuggummi utkletat på diagonalen i bänken.

Tjejen blir ledsen, men vågar hon visa det?

Hon har ju fått höra att allt blir roligare för dem då.

Hon går plikttroget till skolan

för att hon hört att det är så man ska göra.

Men trivs hon?

En trasig rollator.

Hur långt kan de gå?

Tjejen säger gråtande  till sin mamma

att hon skiter i vad som händer med henne själv,

för klasskamraterna kommer ju ändå aldrig att sluta.

Men gör hon verkligen det?

Man klarar sig inte utan vänner,

säger en person en dag.

Tjejen undrar vad personen menar.

Hon har ju klarat sig hittills,

så varför skulle hon inte göra det i fortsättningen?

Tjejen flyttar och byter skola.

Är klasskamraterna snälla här?

Hon vet inte.

Bäst att vara på sin vakt.

Var har du varit?

Va, vad hände?

En klasskamrat ställde en fråga!

Tjejen svarar att hon varit sjuk.¨

Var var du i fredags?

frågar de när tjejen uteblivit från klassens senaste klassfest.

Tjejen får vara med! Får vara en del i ett större sammanhang.

Hon växer som människa!

Hon börjar bry sig om sina medmänniskor,

för nu orkar hon göra det.

Både klasskamrater och övriga vänner har skänkt henne kraften till det.

Som vuxen har denna tjej ännu fler vänner.

Men om någon skulle ha sagt till henne som barn

att hon skulle få vänner när hon blev stor.

Hade hon vågat tro på det då?

Tjejens vänner säger att hon är en solstråle,

en glädjespridare,

en fin människa,

att de är glada för att hon finns.

Att de älskar henne.

Älskar! Oj, vilket stort ord!

Är det inte bara ens egna familj som får säga så?

Tjejen inser att det finns olika sorters kärlekar.

En till familjen, en till vännerna och en till husdjuret.

Vännerna klargör också att hon inte alltid behöver

vara en solstråle.

Att hon inte behöver klara allt själv.

Att hon får bli liten och ledsen med allt vad det innebär.

Att hon har rätt att bli tröstad som alla andra.

Att de finns där och hjälper henne.

Tjejen har äntligen förstått vad den där personen menade!

Livet blir lite lättare när man har vänner!

Hon inser också att hennes forna klasskamrater inte kunde göra så värst mycket åt situationen som var då.

De var inget annat än en skock får utan herde.

Får utan herdar blir vilsna.

Tjejen är glad över att hon slipper vara vilse i sig själv längre.

Hon har hittat hem och önskar att hennes forna klasskamrater gjort detsamma.

     skriven 19/4-11