Gott Nytt År, Alla!

Jag som skröt så att jag snart var frisk från förkylningen! Tji fick jag! För en vecka sedan vid kl. 22 kände jag mig konstigt full i magen, det började köra runt i den, jag fick springa på toa, fick frossa och feber. Kl. 5 på lördag morgon vaknade jag av att jag var törstig, gick och drack ett glas vatten och 5 min. senare kräktes jag. Inte vinterkräksjuka då det gick alldeles för långt mellan kräkningarna, men någon form av magvirus. Fick ta en tesked av vatten eller te för att överhuvudtaget få behålla något. Det kändes som en evighet att vänta till kl. 10 då assistenten kom till jobbet för att ta hand om mig. Kräktes "bara" tre gånger, men det var då fullt tillräckligt för att jag skulle bli matt i kroppen och få ont i magmusklerna! Vid 15-tiden hade kräkningarna upphört sedan ett tag, så då gick assistenten till affären för att inhandla blåbärssoppa, smörgåsrån och panodil till mig. Jag som hade tänkt kunna komma ikapp med min sjukgympa under helgen efter förkylningen fick vackert lägga de planerna på hyllan. Är man sjuk kan man inte/ska man inte träna!  Jag sov även hela dagen på söndagen. På eftermiddagen var jag klibbigt svettig och gick in i duschen.  Efter duschen fick jag i mig lite brunsås och potatis trots att jag ej hade några hungerkänslor. Hade nog kunnat äta vanlig mat redan på måndagen, men väntade till tisdag.

Nyåret tillbringade jag i hemmets lugna vrå utan fyrverkerier. Har aldrig använt fyrverkerier eller smällare och kommer heller aldrig göra det. Jag får spasticitet av höga och/eller plötsliga ljud. Dessutom tycker jag att  det är roligare att lägga pengarna på annat. För det tredje tänker jag på alla djur som faktiskt är rädda för fyrverkerier.

Idag har jag sett filmen Ice Age 4 och varit till biblioteket och lånat följande ljudböcker:

Anna Jansson - Inte ens det förflutna

Katarina Wennstam-  Smuts, Alfahannen

Läser "vanliga" böcker också, men tycker ljudböcker kan vara enklare ibland eftersom jag då kan koppla bort det visuella ( det som har med synintryck att göra).

Ha en trevlig kväll!

Hej Alla!

God fortsättning!   Hoppas allt är bra med er! Själv är jag så gott som frisk från dunderförkylningen jag drabbades av förra veckan. Var på middag hos kompisar i onsdags när jag började känna av halsont vid kl. 21. Följande dag var jag hostig och hes. På fredagen blev jag snuvig, men beslutade mig ändå för att åka in till stan och köpa de DVD-boxar jag ville ha. När jag kom hem hade jag huvudvärk och feber. Bäddade ner mig i soffan och gled ut och in ur sömn medan jag kollade igenom mina nyinköpta DVD-boxar: Skilda världar box 11, 13 och 14. Bara två boxar kvar nu, så har jag hela serien. På söndagen var jag tvungen att gå i duschen eftersom jag skulle till sjukgymnasten och " knäcka"mitt sneda bäckenben följande dag. Efter duschen bäddade jag ner mig i soffan igen.

På måndagen gick jag en promenad till vårdcentralen och sjukgymnasten. Skönt för min täppta näsa att komma ut en sväng.  När sjukgymnasten fixat mitt bäckenben fick jag en lite udda kommentar:

- Lite sjukdom är bra för dig, du spänner inte emot lika mycket då. För min del kändes det tvärtom. Kände mig stel som ett kylskåp just p.g.a jag ej kunnat göra sjukgympa på flera dagar p.g.a förkylningen.

Efter besöket bäddade jag ner mig i soffan igen. Först på tisdagkväll var jag tillräckligt pigg för att orka sitta vid datorn igen.

Julaftonen tillbringade jag framför tv:n fram till 16.30 Såg " Elf" och "Kalle Anka och hans vänner". Klockan 18 var det dags för öppet julfirande i en av stans kyrkor. Mat och gemenskap, sång, musik och uppläsning av julevangeliet. Slutade vid 21. Åkte hem och såg "Svensson, Svensson" och " O helga natt" på SVT Play. Drack glögg och åt pepparkakor.

På juldagen bänkade jag mig återigen framför tv:n. Denna gång för att se den tecknade filmen "Pocahontas", som jag aldrig sett tidigare.Såg även filmen "Modig." Även det var en "ny" film för mig. Sist men inte minst såg jag " Så mycket bättre - Återträffen."

Idag, annandag jul, har jag bytt ut tv-tittandet mot att sitta vid datorn. Har legat så mycket i soffan så jag börjar bli " allergisk" mot den.   

Kramar till er alla!

Hej!

Denna vecka hopar sig allt:

* Skulle simmat i tisdags, men avstod då jag var för trött. Gick och vilade istället.

* Övningarna för uppmjukning av höft och bäcken hjälper inte, mitt bäckenben har blivit för snett. Måste ringa och boka tid hos sjukgymnasten.

* Är fortfarande ledsen över att min vän ska flytta. Gråter floder på kvällarna.  

* Skulle duschat och gjort sjukgympa ikväll, men avstår då  jag kom hem från fotvårdaren alldeles för sent p.g.a fick vänta en timme på taxin hem. Är alldeles för trött.

* Fotvårdaren fick för sig att min hjärnskada skulle gå att träna bort. "Har du inget bättre att säga så håll tyst!" tänkte jag. Jag sa givetvis inte det. Idag är en sådan där dag då jag själv är för trött för att orka med omgivningens okunskap.

* Skulle ha träffat kuratorn från vuxenhabiliteringen i morgon. Men vårt möte ställdes in för andra gången på kort tid p.g.a hennes son var sjuk. Jag som behöver prata av mig.   

Jaja, hon skulle vara åter på jobbet på måndag och kontakta mig snarast.

Torsdagskram!

#Vänner #Flytt  Hej Alla!

Igår fick jag reda på att tre av mina vänner ska flytta. Två av dessa (ett par) har jag känt i flera år och  den tredje bara dryga året. Upplever alla tre som trevliga, inbjudande och hjälpsamma.  Dock står jag närmast  en av dessa vänner då vi är jämngamla samt. att jag har känt såpass stor tillit till vännen att jag vågat anförtro denne  personligt jobbiga saker. Inte bara anförtro förresten, utan jag har även vågat visa känslor. Vännen har sett mig både jätteglad och otröstligt ledsen och kunnat hantera båda situationerna utan problem. När jag varit det sistnämnda har denne  kommit med papper och sedan gett mig ett val genom att fråga:

- Vill du prata om det? De få gånger jag sagt nej så har även detta respekterats. Jag upplever vännen som väldigt lugn.

Första gången vi träffades så överrumplade denna person mig. Personen räckte fram handen och hälsade redan innan vi hunnit få kaffe eller te. 

Personen sa: - Hej! Är du ny?

Jag log och tänkte: "Wow! Det här är en person som är rättfram! (Är så van vid att många i allmänhet känner en osäkerhet  kring mig p.g.a okunskap kring mitt funktionshinder, så det kändes skönt med en som en som bröt det mönstret).
 

Sedan upptäckte vi att vi hade gemensamma intressen.

Har jag suttit själv vid ett bord i en större folksamling har vännen alltid erbjudit mig att sitta i samma sällskap som denne.  Berett plats för mig. Sagt - Kom och sitt med oss! och även frågat om jag vill att denne ska hjälpa mig med något. Även dennes respektive har ställt samma fråga.
 

Vännen har även varit genuint nyfiken på mitt funktionshinder. Frågat vad det är som gör att jag inte kan gå, undrat vad spasticitet är (Denna fråga var klurig för mig att förklara. Jag bad att få återkomma när jag kommit på en bra förklaring. Tror inte att denne fått en än idag, trots att jag har en, p.g.a jag glömt bort det) och undrat varför jag alltid har en kudde framför knäna. När jag sedan förklarat att jag har kudden för att inte spatta (få spasticitet) rakt ut med benen och därmed lägga krokben för någon så har denne skämtat till det lite och sagt:

-Jaså, du kickar folk du!  

- Ja, sa jag.   

Vännen har även förstått att jag har svårt för det här med att hålla fokus (jag kanske har berättat för denne, var så länge sedan så jag minns inte) så varje gång vi ses och denne  märker att jag står upptagen med något (t.ex. tar av mig ytterkläderna) så lägger denne alltid en hand på axeln och säger hej för att påkalla min uppmärksamhet. Jättebra sätt, tycker jag, för på så vis är det ingen risk att jag missar att säga hej, d.v.s jag behöver ej oroa mig för att jag förbiser min vän.  Andra vänner, som jag ej varit lika tydlig med, kan nämligen känna det som om jag inte ser dem när jag inte svarar. De säger: "Jag sa faktiskt hej till dig" (utan upprördhet) och jag i min tur får förklara att jag hört dem, men inte hunnit besvara hälsningen så snabbt som de önskar. Min väns hand på min axel har denne  kommit på själv. Känns som om denne tänkt steget längre. Jag gillar sådant!  

Vännen kommer att flytta till sina hemtrakter igen.

Jag får maila denne om jag vill något.

Den tredje vännen som flyttar,flyttar utomlands.

Kommer sakna alla mina vänner på var sitt sätt, men särskilt den jag står närmast!

Är så ledsen! Tårarna sprutar!   

#förstaadvent# Hej Alla!

Trevlig första advent på er! Julpynt i form av ljusstakar, adventsstjärnor, tomtar och nallar sitter uppe. Julgardiner likaså.  Min nyinköpta gran är klädd. Jag har druckit glögg, ätit pepparkakor och kollat på julkalendern från -91 på DVD: Sunes jul. Om en timme ska jag kolla på deckare/thriller av Maria Lang på kanal 7.

Kram till er alla!

Vänner är några som kommer och knackar på dörren när jag inte svarar i telefonen.

Vänner är några som stryker mig över håret och håller mig i handen när jag är ledsen.

Vänner är några som säger: Vi vill inte bli av med dig! Du behövs!

Allt det jag skrivit ovan hände mig en dag när jag behövde det som allra mest!   

Hej Alla!

#mobbning Har haft två bloggar förut,en allmän och en personlig. Tänker  nu radera sistnämnda och samla alla inlägg i denna. Alla inlägg som inte direkt har med mitt funktionshinder att göra kommer som vanligt att ligga under kategorin allmänt. Detta blir mitt första riktigt personliga inlägg, tycker jag. Fortfarande fritt att dela inlägggen vidare om ni vill.

Mina mobbare var periodare. De kunde vara lugna ett bra tag, för att senare börja mobba mig när jag minst anade det. Det hela började  i 2:an på lågstadiet med att mamma var på besök i skolan för att se hur jag hade det. Hon upptäckte då att tjejerna satt och viskade om mig. De hade sitt eget teckenspråk med olika symboler som stod för olika saker. Mamma råkade höra när en av tjejerna sa: " Det här betyder att (namn) är dum." Då harklade mamma sig och frågade: "Jaha, är det sådant här ni håller på med?" Tjejen  blev då ganska förskräckt och sa stapplande: "Nej, nej. Det här betyder att hon  är snäll!" Detta minne är inget jag kommer ihåg själv, det har mamma berättat för mig. Något som jag däremot kommer ihåg är att jag från den dagen blev extra misstänksam när tjejerna viskade om något.

En dag när jag satt i matsalen och skulle äta så började jag gråta. Assistenten undrade vad det var och jag sa att jag trodde att de viskade om mig. Assistenten bad då läraren ta upp det med klassen och det kom då fram att det viskats om en hemlig gång till en koja som de byggt. Jag fick känslan av att det viskades om den där kojan för att jag inte skulle kunna komma dit och leka. Sedan har jag något vagt minne av att läraren tog upp det med klassen och sa att de inte fick bygga kojor på baksidan av skolgården, för dit slapp inte jag alldeles själv. Däremot fick jag hjälp av assistenten. Jag kan så här i efterhand tänka att istället för att förbjuda mina klasskamrater att bygga kojor på  baksidan av skolgården så borde hon ha frågat dem vad de hade emot mig, varför jag inte fick vara med och leka.

En tjej försökte vid ett tillfälle att stänga ute mig från sitt eget födelsedagskalas genom att säga: "Du kan inte komma. Det blir för jobbigt för min mamma". Jag tror att min mamma pratade med hennes mamma och då sa mamman till sin dotter: "Antingen så bjuder du alla eller så bjuder du ingen!" Enligt min mamma så blev jag utestängd från fler än ett kalas hos samma tjej p.g.a att hon vissa gånger hade sitt kalas på ett annat ställe än hemma, utan att jag visste om det. Själv kommer jag dock bara ihåg en gång.

När jag gick i 3:an eller 4:an så kom det in en ny tjej  två klasser under mig. Hon sa en dag till mig: "Jag såg dig i matsalen och du såg ut som en gris!" Jag tog givetvis illa vid mig och berättade för mamma vad hon sagt. Mamma ringde då till hennes mamma och bad dem båda att komma över till oss för att prata om saken. Med gråten i halsen förklarade jag för tjejen att jag hade trott att vi skulle bli kompisar med varandra. Hon blev orolig när hon såg min min, tittade på sin mamma och sa: - Vad ska jag säga?, Vad ska jag säga?

 - Säg förlåt.

- Förlåt, sa hon och hon gjorde aldrig om det.

När det var rast så hoppades det ofta hopprep. Jag fick snurra. Eftersom jag p.g.a min motorik bara kunde snurra med en hand (höger) och åt ett håll (också det höger) så har jag ett vagt minne av att tjejerna klagade och sa: "Vilken konstig båge, den går ju inte att hoppa i. " Det hela slutade ofta med att jag efter ett tag tröttnade på att snurra åt dem och gick och snurrade åt de yngre barnen istället, för de brydde sig inte om HUR jag snurrade, huvudsaken var ATT jag snurrade. När jag tänker efter så vill jag minnas att de t.om kunde komma fram och fråga om jag ville snurra åt dem. När jag blev trött i armen så sa jag bara: "Siste man tar" och då kunde de fråga: "Är du trött nu?"

Även lärarna kunde bete sig konstigt emot mig. Mina klasskamrater började skriva skrivstil i 2:an. Jag väntade två år extra p.g.a att jag var osäker på om jag skulle klara det med min dåliga finmotorik. När jag så i 4:an vill prova att skriva skrivstil så säger lärarna. "Har vi inte sagt att du ska hålla dig till vanlig stil (textat)" och "Nu regnar det in i dina a:n" (Jag hade svårt att få ihop taket på a:na). Så här efteråt undrar jag: Varför kunde de inte ha uppmuntrat mig istället? Kort därefter så slogs vår klass ihop med paralellklassen, vilket medförde byte av lärare, och denna lärare var verkligen uppmuntrande! En dag sa hon att hon skulle ha ett skrivstilstest. Jag var då ärlig mot henne och sa att jag inte hade skrivit skrivstil så länge. - Gör så gott du kan! fick jag till svar. När jag var klar så lämnade jag in uppgiften så att hon fick titta på den. När hon var klar så utbrast hon: - Men du, varför skriver inte du skrivstil? Du som skriver så fint! Sedan den dagen så skrev jag skrivstil hela mellanstadiet igenom!

När jag gick i 5:an så eskalerade mobbningen. - Är du närsynt? (sarkastiskt tonläge) frågade en av killarna (Jag hade en period då jag av någon anledning satt med näsan i böckerna). På något sätt så fick läraren reda på vad han sagt och blev jättearg inför hela klassen. Hon sa: "Er klasskamrat  har svårt att ställa om!" (med synen alltså). Vad är det som gör att ni hakar upp er på just henne ?" Då sa en av killarna  lite trevande (varning för obehaglig beskrivning):

- Ja, alla här vet väl det nästan: För att hon petar sig i näsan och stoppar det i munnen. (Själv tror jag knappast att det var enda anledningen, eftersom de höll på långt innan dess också). Jag började storgråta för att jag skämdes som en hund. Det killen sa  var sant, jag hade gjort det han sa att jag hade gjort. Detta beteende började jag med i 5:an och slutade inte förrän i 8:an n efter att mamma gråtit, bönat och bett:

- Snälla du, du måste sluta! Du vet inte hur mycket jag lider av att de mobbar dig! Jag vet inte varför jag började med det beteendet, kanske var det för att jag kände mig otrygg. När mamma sa så, så blev jag arg och sa:

- Jag skiter i att de mobbar mig!

Naturligtvis så sket jag inte i det, jag bara sa så för att markera hur less och trött jag var på alltihopa. Vid det laget gick jag i högstadiet och mobbningen hade  eskalerat en hel del. Nu var det inte bara elaka kommentarer som gällde, utan nu var det elaka kommentarer tillsammans med sabotage och skadegörelse.

En dag när jag skulle ta ut papper ur min plastmapp så märkte jag att någon hade spottat i den samt. kletat ner hela min bänk (på diagonalen) med tuggummi. Lite senare så hade någon saboterat min rollator. Den dagen hörde jag min mamma svära ordentligt:

- Men vad i h-e är det här?

- Mamma, vad är det? undrade jag. 

-  Du hade kunnat slå ihjäl dig, flicka! Någon har sågat av armstödet på två ställen, ovanför och nedanför bromsvajern.

Där rök min lycka! Jag hade nämligen genomgått en operation som gjorde att jag vid vissa tillfällen kunde använda rollator istället för rullstol, så min tanke var att jag skulle gå i luciatåget som alla andra, men det gick alltså inte nu.  Mamma och min skola polisanmälde händelsen. Jag hade försökt få mamma att inte göra det genom att säga:

- Men mamma, är det inte lite väl brutalt? (var rädd att allt skulle bli ännu värre).

Mamma: - Brutalt?! Vem är det som är brutal? Du eller de?

Luciadagen kom och rektorn ställde sig upp på skolans scen i aulan och sa något i stil med:

- Jag skäms över att vara rektor på en skola där mobbning förekommer! Jag kommer att polisanmäla händelsen och det kommer er klasskamrat och hennes föräldrar också att göra! Rektorn var mycket arg!

Jag började skratta, inte för att det var det minsta roligt, utan för att jag kände mig utpekad och osäker.

Polisanmälan gjordes, men de hittade ingen skyldig så utredningen lades ner. Istället så fick skolan böta 4 000 kr för ett nytt armstöd.

Kommentarerna jag fick utstå under högstadiet var följande:

- Vad ska du på tyskan att göra, du som är så dålig? Tyska var ett av mina favoritämnen och jag visste att jag inte var dålig, annars hade jag aldrig fått VG av läraren, men kommentaren tog ändå på mig. Jag gick till klassläraren och sa att jag inte uppskattade den typen av kommentarer. Han frågade då varför jag trodde att den eleven sa som hon sa: -Hon är väl avundsjuk, sa jag. Det skulle jag inte ha sagt, för då sa han:

- Det där är något som alla får stå ut med. Du ska inte komma här och sätta dig över alla andra och tro att du är något! (Jag kan skriva att jag inte är någon besserwisser, jag hade gärna hjälpt den tjejen om hon hade velat/frågat).

Eh, va?! Han FRÅGADE efter MIN åsikt och när han fick den så bemötte han mig sådär. Inte undra på att eleverna inte visste hur de skulle bete sig, när läraren inte kunde sätta gränser för vad som var tillåtet och inte. Vuxna ska vara förebilder för ungdomar, inget annat! Som lärare för man heller aldrig glömma att man står i maktposition till sina elever och den makten ska ALDRIG någonsin missbrukas! Ang. tyskan så bad jag tyskaläraren att hon skulle fördela sitt beröm mer jämnt över alla elever så att jag skulle slippa synas så mycket och därmed få skit för det.

En kille sa: -Vad har du mellan benen varje gång jag hade klämt fast pennfacket mellan knäna för att transportera det någonstans.

En tjej skrattade ut mig på en musiklektion där vi skulle spela gitarr och sjunga samtidigt. Då jag p.g.a min motorik inte kan spela gitarr så fick musikläraren spela och jag fick sjunga. Jag var lite nervös och det syntes naturligtvis på mina ben som pekade rakt ut p.g.a min spasticitet) och så fick jag lite darrig röst också.

Tjejen sa: - Du, var du skakis eller skakis? Hon fokuserade mer på min spasticitet än på min sång!

När jag gick i åttan hade jag kille och fick då höra:

- Synd att du inte hann ligga med honom innan han gick bort!

Jag tänkte:  " Herregud, är sex det enda ni har i huvudet?" men jag sa inget. Dessutom tyckte jag det var respektlöst mot min kille, som inte kunde vara där och försvara sig.

När det var prov så frågade en tjej sarkastiskt  läraren:

- Varför får hon längre tid på sig? Att läraren förklarade att det var något jag hade rätt till (jag skriver saktare än andra) spelade ingen roll.

Jag blev alltid vald sist till brännbollslaget  och så viskade de: - Ta lyra, varje gång jag skulle försöka få iväg bollen.

När jag gick 7:an så hade en kille som hobby att köra min rullstol på bara framhjulen, vilket jag tyckte var läskigt. Jag var rädd att trilla ur stolen. Jag bad honom sluta, men han lyssnade inte.

Listan kan göras lång!

Kram till alla som behöver en!

Tack för att ni läste!

Hej Alla!

Jag har bestämt att fira jul på egen hand i år. Därför var jag och köpte julpynt i helgen. Det blev:

* Julgran, julgransbelysning, julgranskulor (röda samt guld) och glitter.

* Röd julstjärna att hänga i fönstret

* Ljusstake

I övrigt har jag varit rätt trött de senaste veckorna. Somnade framför tv:n varje kväll förra veckan.  Har varit rätt känslosamt att komma fram till beslutet att inte fira jul med familjen. Har fått väga för-och nackdelar, försökt tänka på vad som gör minst ont för mig själv. Nu har jag valt och det känns okej.

Vår enhetschef har kommit med förslaget att jag och alla assistenter (inkl. chefen själv) kan ha en dag då vi julbakar tillsammans hemma hos mig. Ett mycket bra och trevligt initiativ, tycker jag.   

Ha en fortsatt bra dag allihopa!

Kram på er!