Hej Allesammans!

Jag försöker hitta mannen i mitt liv, men lär knappast hitta honom via dejtingappar. Via apparna hittar jag istället sexuellt frustrerade män/ gubbar som vill att jag ska lämna ut mitt telefonnummer med en gång eller ha sex med dem med en gång. De har heller ingen känsla för hur man skriver till en kvinna. En 68- årig gubbe skrev ett meddelande till mig igår. Gjorde klart för honom att jag inte ville ha med honom att göra för att: 1. Vad har jag för utbyte av en 28 år äldre man? 2. Vad har han för utbyte av en kvinna som är så mycket yngre? 3. Han verkar vara fixerad vid sex. 4. Jag vill inte ha en relation med en gubbe som är jämngammal med min egna pappa.

Han har inte en tanke på att jag som fysisk person sitter bakom skärmen. Han postar meddelanden med grovt stötande innehåll, t.ex: ? Tycker du om att bli knullad i rumpan??

När jag kontrar med: Du har flera skruvar lösa får jag till svar att:

-Min stora skruv sitter fast ( han syftar då på sitt kön).

Jag: - Knappast. Du fattar ju inte att Du utsätter mig för sexuella trakasserier!

Jag har givetvis anmält och blockerat gubben på appen. Jag har så svårt för män som är sig själva i verkliga livet och en helt annan bakom datorskärmen. Vad fyller det för syfte? Själv försöker jag vara mig själv även bakom datorskärmen.

Jag vill ha en sund relation med en kristen man som tänker med hjärnan snarare än med könet. Sund relation för mig innebär: Inget sex före äktenskapet, trohet, ärlighet, tillit, respekt och närhet.

Hej Allesammans!

Nu är jag både ledsen och fly förbannad! En kille/ man skrev dessa saker till mig efter att ha fått reda på min vikt, min klädstil och mina hygienvanor:
- Då borde du börja testa andra kläder, mjukisbyxor är inte så snyggt.

Jag vill att Du ska duscha varje dag.

Att jag duschar varannan dag är katastrof enligt honom. Att jag skrev att jag tvättar mig under armarna med tvål och vatten varje dag spelade ingen roll.

Fick till svar att: -Jag vill ha en partner som är mån om sitt utseende. Någon jag kan tända på och krama. Inte någon som luktar illa och hela dagen har på sig samma kläder som hon sovit i. Det är lite äckligt.

Till saken hör att jag inte går i pyjamas hela dagen, bara under helgerna.

Han fortsätter vidare: - Ingen vill vara ihop med någon som ser ut som hon precis vaknat.

När jag påpekar att har han sådana krav så passar nog inte han och jag ihop så får jag till svar att:

- Så du säger att vi inte passar ihop istället för att lägga ner lite tid på ditt utseende? Såklart man vill ha en partner som är hel och ren och inte är jättestor. Kanske dags att du börjar bry dig mer om ditt utseende? Ingen vill ha någon som är jättestor. Du får börja träna och boxas och vara aktiv igen. Inte bara sitta hemma, det är klart att du blir tjock då.

Jag har ett par frågor:

- Varför tar sig vissa killar/ män rätten att kommentera tjejers / kvinnors kroppar på detta sätt?

Jag förstår att utseendet spelar en viss roll. Attraktionen måste finnas där för att känslorna ska kunna utvecklas till kärlek. Men i övrigt så anser jag att en kille/ man bör älska sin tjej / kvinna för hur hon är som person snarare än för hur hon ser ut.

- En tjej/ kvinna ska kunna gå klädd i det hon vill utan vill utan att få negativa kommentarer om det.

- En kille / man ska inte kommentera sin tjejs / kvinnas vikt på ett negativt sätt.

- Visst överlever väl killar/ män om deras tjejer/ kvinnor duschar varannan dag?

Ovan nämnda händelse får mig att tänka på en fördjupningskurs i samhällskunskap som jag gick i gymnasiet: Makt och kön, hette den. Kommentarerna jag fick av killen/ mannen passar så klockrent in på det. Jag tänker inte förändra varken klädstil, utseende eller vikt för en killes skull! Ska jag förändra något så ska det vara för att JAG SJÄLV VILL DET!

Hej Allesammans!

Jag mår inte bra. Min farmor dog för snart en månad sedan och så är jag olyckligt kär .   Killen jag är olyckligt kär i har gått i samma gymnasieskola som jag, dock inte i samma klass. Flera år efter att jag slutat gymnasiet skickade denna kille en vänförfrågan till mig via Facebook. Jag blev lite häpen, men besvarade hans förfrågan med ett ja eftersom jag visste vem han var. Vi har skrivit till varandra som vänner i 13 år. Det som fick mig att känna kärlek för honom var när han svarade på en sak jag skrev med " Jag har känt så här i flera år."  Det svaret tolkade jag som att han kände samma som jag, d.v.s att han var kär i mig. När jag senare ställde frågan vad han kände för mig fick jag veta att så inte var fallet, för svaret löd: - En fin vän. Vi skriver fortfarande till varandra, frågar hur läget är och så. När han får veta att jag är ledsen så skriver han " kram" till mig. När jag bara hade vänskapskänslor för honom så kunde jag bli tröstad av att han skrev så. Nu blir jag bara ledsen, för jag tänker på den där förhållande - kramen som jag aldrig kommer få av honom...Tänker att det vore enklare att släppa honom om jag vore arg på honom, men han har ju inte skrivit något som jag kan vara arg på honom för. Han är bara snäll och ödmjuk. Har gråtit så mycket att jag känner att jag inte orkar gråta en enda droppe till, ändå kommer det mer tårar. Å andra sidan:  Om jag inte skulle gråta så skulle den smärtan komma ut i en annan form, till exempel i en ångestattack. Då gråter jag hellre, för gråt är mycket lättare att hantera än ångest. Att se lycklig kärlek på Sociala medier sticker som en tagg i hjärtat just nu...💔

Hej Allesammans!

Den nya personalen försöker lära sig allas rutiner. För mig ser de ut som en skock yra höns allihopa Jag har t.om fått säga till av dem att: ” Försök inte ens lära Dig allas rutiner just nu, för det GÅR inte. ” Orsak till varför jag säger till: Jag får uppfattningen att hon gärna VILL kunna allt redan från första början. Hon vill det så hemskt gärna att jag upplever det som att hon tror att hon kan stressa fram kunskapen. I övrigt är hon ett riktigt energiknippe, men med hjärtat på rätta  stället.  Hon förstår mina kognitiva nedsättningar till. hundra procent. Jag behöver knappt förklara, för hon har förkunskaper. Hon är även en av dem som säger:”  Du ser trött ut ” etc.

Jag har haft ångest sedan i måndags denna vecka. Den yttrar sig i att ena armen skakar ofrivilligt och att jag hackar tänder ofrivilligt. Ångesten  är inte stark, bara störande. Den slår nämligen till när jag ska ta det lugnt, t.ex samtala med någon personal eller sitta i min egna soffa och se på tv.  Måste hela tiden jag samtalar/ser på tv sysselsätta händerna med något ( ångestboll, Knådlera eller Fidget) för annars skakar ena armen.Nu har jag inte haft ångest sedan i förrgår. Tror att det beror på att i helgen har det jobbat personal som är lugna, då blir jag också lugn.

#Nypersonal #Ångestsedanimåndags #Ångestfrisedaniförrgår #Ärpersonalenlugnsåblirjagocksålugn #Hoppaslugnethållerisig

  Hej Allesammans!

Tänk Er att en närmare 20 år lång vänskap tar slut för att Er vän sviker Er. Det är precis vad som hänt mig. Detta får mig att ifrågasätta hur stark vår vänskap egentligen var? Inte särskilt stark eftersom den inte överlevde detta. En gång var min vän en vän som fick mig att bli glad, lugn och harmonisk. Jag fick kramar och tröstande ord från honom om jag var ledsen. Han inkluderade även mig i sitt sammanhang. Jag kände mig sedd och bekräftad för den jag var. Nu upplever jag att min vän har förändrats. Upplever att han ser mig mer som en belastning än en vän eftersom jag har ett funktionshinder som kräver vissa anpassningar. Jag har sagt till honom att jag inte räknar honom som min vän längre.   Jag kan inte vara vän med en person som inte är inkluderande...Jag känner mig så grymt sviken av honom.   

Hej på Er!

Idag sitter jag på min dagliga verksamhet och bloggar. Vet inte vad vi gör efter detta, så det får bli en överraskning.

I förmiddags kom sjuksköterskan på mitt boende på besök till mig då jag har väldigt svullna ben. Jag sa till henne att jag tror viktuppgång kan vara en av orsakerna då jag haft svullna ben tidigare just av den orsaken. Hon klämde och kände ganska hårt på mina fötter. Märkena efter hennes fingrar stannade kvar och det är ett tecken på att jag har vätska i fötterna. jag var ärlig med henne och sa att jag ofta sover i soffan. Hon svarade att det ofta är boven i dramat. Jag var även ärlig och sa till henne att jag äter mycket på kvällarna: godis, frukt och hårdbröd. Mina kläder är i storlek XL.

- Du vet vad du bör äta, det hör jag ju. Jag ska fixa hit en sittvåg så vi får se vad du väger. Sedan vill jag även ta ett blodtryck på dig. Jag vill även ta kontakt med en distriktssköterska på din hälsocentral så hon får mäta ut nya stödstrumpor åt dig, för jag tycker dina nuvarande stödstrumpor är för låga. (Mina nuvarande stödstrumpor står det kompressionsklass 1 på). Det verkar som om jag numera behöver stödstrumpor med högre kompression. 

Jag konstaterar att vart tionde år händer något med min kropp: när jag var 20 fick jag bäckenproblem, när jag var 30 började jag med stödstrumpor p.g.a dålig cirkulation och nu när jag är 40 behöver jag stödstrumpor med högre kompressionsklass.

Jag hoppas vid Gud att vågen INTE visar 85 kg. Inte för att jag är fixerad vid vikten, utan för att jag minns hur jobbigt det var sist när jag vägde 85 kg. Jag kunde inte gå med rollatorn i 5 min. utan att bli jätteandfådd och svettas jättemycket, jag kunde inte ta mig i och ur taxibilar, jag kunde inte lägga upp benen i soffan för jag upplevde att de var för tunga att lyfta och sist men inte minst kunde jag inte simma så snabbt som jag ville.

Tack för att ni läste!

Hej!

Jag verkar just nu vara inne i en period av gråt och katastroftankar. Gråter för att jag saknar killen jag var kär i. Gråter också för att jag inte känner igen mig själv. Det är inte likt mig att inte gå ut på en vecka, än mindre att inte duscha på två veckor. Jag blir rädd. Rädd för att jag är på väg in i en depression igen. Jag förstår inte varför jag väljer bort saker som jag vet att jag mår bra av, såsom promenader. Har pratat med min boendepersonal kring hur jag mår. De råder mig till att ta det lugnt och inte vara så rädd. Bara för att jag hade svårt att ta mig till duschen under min förra depression (2016) så behöver det inte automatiskt betyda att jag är på väg in i en ny depression nu. Personalen  kan t.om tycka det är logiskt att jag bryter rutiner med tanke på att jag bara är hemma p.g.a Coronaviruset.  Vidare säger de att jag inte får ha för höga krav på mig själv. Känner igen resonemanget från tidigare år. Jag upplever att jag har sänkt mina krav radikalt, men nu verkar jag tydligen kräva för mycket av mig själv igen. De säger att jag är duktig på att klanka ner pg själv för det som inte funkar och dålig på att ge mig djälv beröm för det som funkar. Jag svarade dem att saker som jag upplever funkar är ju inget jag går och retar mig på och därmed är de inte lika jobbiga att bära. Att jag klankar ner på mig själv har att göra med att jag vet att jag mår dåligt av att gå lägga mig för sent på kvällen. Jag skapar stress för mig själv när jag inte orkar upp på morgonen. Alla sysslor som ligger på förmiddagen blir ju förskjutna till eftermiddagen och dagen blir mer komprimerad och stressig då. Känner inte samma lugn i vare sig kroppen eller huvudet. Stressen kommer ut som gråt. 

Jag kan även gråta åt saker jag ser på tv:n. Jag har nyligen sett serien "Tunna blå linjen." Det är en serie som handlar om poliser och hur de balanserar yrkes- och privatliv. En del scener är väldigt starka. Jag minns en scen om en man som var så deprimerad att han kände att han inte orkade leva längre och försökte därför gå och dränka sig i en sjö. En polis går då ner i sjön och står där och kramar om honom. När jag såg den scenen tänkte jag: " Jag minns när jag gick ner i en sjö och försökte göra detsamma som karaktären i serien." Det är fyra år sedan jag gjorde så, men det är fortfarande ett av de minnen som är svårast att tänka tillbaka på, eftersom det kunde ha slutat riktigt illa...Jag är i dagsläget tacksam över att jag lever och jag vill fortsätta leva.

Andra serier jag gråter till är "The Bachelor" och "Bachelorette." Jag gråter åt scener där någon deltagare är olyckligt kär i sin  Bachelor/ Bachelorette, när någon deltagare berättar om en tung period i sitt liv o.s.v

? Tack för att Du finns i mitt liv. Din vänskap betyder mycket för mig.? Dessa ord gjorde mig så glad och rörd att jag föll i gråt. Dessa ord var de ord som fick mig att bli kär i Dig. Jag märkte det inte själv, men min omgivning sa att jag var gladare än gladast. Dina ord och att Du fanns gav mig världens energi- och glädjekick! Sedan hände en sak som gjorde mig jätteledsen och jag grät i en hel vecka. Därefter hade jag ingen kontakt med Dig på över två månader. Jag bestämde mig därefter för att ge Dig en chans till. Jag blev lika glad och lika kär, men det funkade inte....Jag tror inte det är meningen att det ska vara Vi.. Det tar dock inte bort det faktum att jag är kär i Dig! Räcker med att jag ser en kram på tv eller att någon säger mig ett vänligt ord, så kommer tårarna. Sörjer att vi inte funkar ihop...