Direktlänk till inlägg 9 oktober 2019

När en förälder blir allvarligt sjuk.

Av unika-jag - Onsdag 9 okt 00:37

Hej Allesammans!


Sommaren 2003 blev min mamma allvarligt sjuk. Hon fick bröstcancer. Jag var då 21 år och min mamma var 49.  Mina tankar gick så här: "Varför just min mamma? " och "Kommer mamma dö nu på fläcken?" Jag ställde dessa frågor till mamma och hennes svar var:  - Du, det är ingen som sitter och bestämmer att jag ska bli sjuk och - Jag kan faktiskt bli frisk! Jag tänkte: " Ok, är mamma positiv så ska jag också vara det! Våra liv fortsatte, med den skillnaden att min mamma åt mediciner, tappade håret och var mer infektionskänslig. Om hon t.ex fick feber på 38 grader så blev hon tvungen att läggas in på sjukhus. Min mamma fick bland annat cytostatika ( cellgifter) som medicin. För att hon skulle få behandling med cellgifter så krävdes det att alla hennes värden var normala, var de inte det så blev det ingen behandling. När mamma började tappa håret så tog hon en klippmaskin och rakade av resten. Jag antar att hon kände att hon hade större bestämmanderätt/ kontroll om hon rakade av det istället för att det bara skulle falla av av sig självt. Huruvida man tappar håret vid cytostatikabehandling eller ej är individuellt. Det finns peruker man kan få om man vill. Mamma testade, men tyckte att peruken kliade så pass mycket att hon sedan valde att vara utan. När man gör en peruk så sitter hårstråna i denna fast i ett slags nät. Min mamma genomgick en operation för sin bröstcancer där de tog bort en s.k " tårtbit " av bröstet p.g.a att på röntgenbilderna såg det inte ut som att cancern spridit sig någonstans. 


2005 så börjde dock min mamma säga att hon hade ont i ryggen, så en ny röntgen gjordes. Det visade  sig då att cancern spridit sig till skelettet. Läkaren sa då att tumören i bröstet måste ha hunnit bilda metastaser ( dottertumörer) innan den opererades bort, men att dessa tumörer var för små för att synas på röntgenbilderna. Min mamma gjorde nu klart för mig att inga operationer skulle hjälpa mer. Nu kunde man bara sakta ner sjukdomsförloppet med hjälp av mediciner. Hon gjorde också klart för mig att om hon inte dog av cancern i sig så fanns risken att hon skulle dö av medicinerna, då vissa mediciner hon åt kunde ge henne hjärt-eller njursvikt. När hon sa så förstod jag att hon skulle dö en dag, vi visste bara inte när.  Jag uppskattar att hon vågade vara ärlig, för tänk vilken stor chock jag skulle ha fått annars! Min mammas bröstcancer var hormonell ( alltså orsakad av hennes eget hormon, östrogen), aggressiv och snabbväxande. Hon mådde aldrig illa av sin cytostatikabehandling, så jag antar att även det är individuellt. Det jag som dotter tyckte var jobbigast under min mammas sjukdomstid var väntan på svar på röntgenbilder och de gånger cytostatikabehandlingen uteblev p.g.a dåliga värden. Något som jag tyckte var skönt var att vi alltid kunde prata med varandra om hennes sjukdom och vi vågade också gråta hos varandra när det behövdes. När jag grät tröstade hon och när hon grät tröstade jag.  Även fast vi visste att hon skulle dö så orkade vi inte tänka på det hela tiden, för då skulle vårt liv inte ha fungerat. Istället så gjorde vi vanliga saker som vi alltid gjort: pratade i telefon med varandra, åkte och hälsade på varandra, gick på promenader ihop, skrattade ihop  och grälade med varandra. Det enda som förändrades vad gällde grälen var att jag som dotter började bli mer noga med att säga förlåt, ifall mamma inte skulle finnas dagen efter...När jag berättade detta för mamma efter ett gräl så sa hon något i stil med: - Men snälla vän! Tänker du så?


Min mamma var hemma mellan behandlingarna. När jag var hemma under julen 2006 fick jag veta att mammas cancer spridit sig till levern. Hon fick  stötta sig på möbler när hon gick inomhus och hon fick  ha rollator utomhus.  Hon var också tröttare och sov mer än vanligt.


I februari 2007 bev mamma sämre: Hon glömde plattan på på spisen, glömde vattenkranen påslagen i köket, hon visste inte vad det var  för dag eller för år. Så småningom tappade hon även svenskan och gick  istället över till sitt modersmål som är finska. Jag hälsade  på henne på sjukhuset tre dagar innan hon dog.  Hon satte  sig upp i sjukhussängen när hon hörde att jag öppnade dörren till salen. Ögonen var slutna. Strax därefter räckte hon mig sin hand. Jag tänkte att hon kanske ville att jag skulle  hålla handen, så jag sträckte fram min hand. Mamma ville dock något annat: Hon drog  kraftigt i min hand. När hon inte drog  mig i handen försökte hon istället lyfta över sina ben över sänggrinden med hjälp av sina händer. Mitt i göromålet blev hon trött och lade sig i sängen igen - fast denna gång med huvudet i fotändan och fötterna på huvudkudden    När hon hade  lagt sig tillrätta sträckte  hon upp armarna mot taket. Hon kunde  inte prata, så jag kunde inte fråga henne vad hon ville.. Jag frågde istället pappa vad hon kunde tänkas vilja. Pappa - Hon vill nog ge dig en kram. Han hjälpte  mig upp ur rullstolen så att jag kan ställa mig mot sängen. Eftersom mamma låg  ner så hamnade hon långt ner för mig, jag fick halvligga över henne för att nå - Oj,oj, oj"hörde jag henne jämra sig. Hon luktade ammoniak ur munnen, så jag får stålsätta mig när jag ska krama henne. Jag tänkte " Om en kram är det sista min mamma vill ha av mig så ska hon få det. Jag framförde min sista hälsning till henne på finska. Jag sa - Mamma, Du får gå nu. Om jag glömt att säga förlåt för något så gör jag det nu. Du är min hjälte för alltid!


När mamma dog så kände jag en lättnad över att hon slapp lida mer, men samtidigt en STOR saknad! Det blev otroligt tomt och tyst hemma i barndomshemmet: Ingen mamma som pratade med mig och ingen mamma som satt vid köksbordet och åt middag med pappa, mig och min lillebror. Ett tag senare kom en person som skulle ha hand om begravningen. Personen ville veta om mamma ville bli begravd eller kremerad, vad vi ville ha för musik, för blommor och för mat. Även urna skulle väljas. Mammas begravning var borgerlig. Jag grät när hon dog och jag grät under begravningen, men efter det skulle det dröja tre veckor innan jag grät igen. Gråten kunde komma mitt i diskningen, städningen,tvättningen,  matlagningen eller veckohandlingen. Jag grät så fort jag skulle göra något som på något sätt kändes kravfyllt eller när det kom en sorglig låt på radion. Jag tyckte dessutom att alla de där sakerna kändes totalt oviktiga i förhållande till hur jag mådde. Jag vet inte hur många gånger jag vaknade på morgnarna och grät. Jag grät så jag skakade, grät så jag hyperventilerade. Det kändes som att hjärtat hade slitits ut ur kroppen på mig! Sakta blev det bättre, men fortfarande efter två  år så  mådde jag så dåligt att jag fick en svacka var tredje månad. Under denna svacka orkade jag t.ex inte duscha eller borsta tänderna.


Jag sökte sedan hjälp hos en psykolog. Försökte först med hälsocentralen, men denna psykolog var inte bra! Hon var väldigt oprofessionell! Jag sökte istället hjälp via psykologmottagningen på universitetet.  Då går man först på ett s.k bedömningssamtal. Man berättar för psykologstudenterna där varför man sökt sig dit och utifrån vad man berättar så avgör de om de är lämpliga att hjälpa en. Säger de ja så blir man tilldelad en psykolog som man får gå hos i tre eller sex månader och är man över 25 år så får man betala 125 kr/ timme. Det är en psykologstudent man pratar med, men studenten i sin tur har en färdigutbildad psykolog som handledare.


Saknaden efter henne kommer alltid finnas kvar, men sorgen ändrar karaktär med tiden.


Skriver detta för att skriva av mig, men även för att jag vill hjälpa personer som befinner sig i en sorgeprocess just nu.


#Närenförälderblirallvarligtsjuk #Cancer #Sorgeprocess

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av unika-jag - Onsdag 9 okt 12:11

Hej Allesammans!   Jag längtar tills min habiliteringspsykolog varit här och förklarat mina kognitiva nedsättningar och behovet av tydlig dialog för personalen. Följande situation uppstod i förmiddags: Jag var sen upp ur sängen, men klockan 11 la...

Av unika-jag - Torsdag 19 sept 11:11

Hej Allesammans!   Nu var det väldigt länge sedan jag skrev. Har bott på mitt gruppboende i snart 5 månader. Jag trivs på mitt boende. Personalen har nära till skratt och humor. De flesta gör sitt bästa för att skapa struktur och föra en bra dial...

Av unika-jag - Tisdag 23 april 22:56

Hej Allesammans!           #Sistaveckan #Flytt #Stressad #Trött #Soffa #Matbordochstolar   Jag borde inte vara uppe så här sent och skriva, men jag känner att min hjärna är på väg att koka över, så skriva är ett måste. Som jag skrivit i tidigare ...

Av unika-jag - Lördag 30 mars 14:07

Hej Allesammans!   #Flytttillgruppboende #Rensa #Packa #Sälja #Mötemedenhetschef   Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag fått ett erbjudande om att flytta till gruppboende. Jag har sedan början på februari bestämt mig för att flytta....

Av unika-jag - Lördag 9 feb 13:21

Hej Allesammans!                      #Snövallframförbusshållplats #Jagochminrullstolficklyftasöversnövallen   Igår gick jag och min assistent iväg till Ica för att handla godis till mig. Snön vräkte ner och det var oplogat, så vi bestämde oss fö...

Presentation

Hej! Jag är en 37-årig kvinna. Denna blogg handlar om mitt liv och min Cerebral pares. Frågor? Använd frågerutan. Välkomna!
Hi! I´m a 37 year old woman. This blog is about my life with Cerebral palsy. Questions? Use the square below! Welcome

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Blogkeen
Följ Mitt liv och min Cerebral pares. med Bloglovin'

Gästbok

Min gästbok

unika-jags gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se