Hej Allesammans! #Psykiskohälsa #Depression

Har du gråtit? Är det något speciellt? Hur känns det? Du behöver kanske vara själv en stund? Frågorna kommer från min assistent och jag förstår varför han ställer dem. Det är hans sätt att säga att Han ser att jag inte mår bra, att Han ser att jag gråtit.

Det är typ nu jag fattar hur dåligt jag mådde under slutet av 2016 och halva 2017. Jag hade ( och har fortfarande ) en depression. Till en början var jag tyst, sa ingenting till någon. Inte till familjen, vännerna och inte heller till kurator eller psykolog på Vuxenhabiliteringen. Grät för det mesta. Ingen kände igen mitt beteende. Jag svarade inte i telefonen och deltog inte i sociala aktiviteter. Tappade minnet. Visserligen har jag på grund av mitt funktionshinder dåligt närminne, men det blev ännu sämre under depressionen. Jag, som annars har ett bra sifferminne, glömde bort telefonnummer samt. koden till mitt kreditkort. Glömde även bort inbokade möten. Jag visste aldrig vad det var för dag då det kändes som om dagarna flöt ihop. Kom inte ihåg om jag gjort min sjukgympa eller ej o.s.v En tid senare blev jag utåtagerande. Gjorde två av mina assistenter fysiskt illa.  ( Inget jag kom ihåg själv, fick det återberättat för mig vid ett senare tillfälle). Andra assistenter släppte jag inte in. Vägrade öppna dörren när de ringde på.

Det kändes även som om jag ville provocera en av mina assistenter till att bli arg. Det var honom jag tänkte på idag när jag blev ledsen. Minns en dag när jag sa till honom att det inte tjänade någonting till att han försökte hjälpa mig ur min depression. - Varför tjänar det ingenting till? frågade han mig.  Minns i dagsläget inte vad jag svarade. Minns dock att han frågade om jag hade någon förståelse för hur han kände sig mitt i alltihop. Jag sa ja, eftersom jag har erfarenhet av två vänner som mått psykiskt dåligt och minns hur jag mådde under den perioden. Det var även samma assistent som fick ringa polisen när jag vägrade åka in till akutpsykiatrin trots att jag behövde det. Enligt mig själv var jag inte sjuk trots att jag hade depression med tillhörande vanföreställningar. Jag ansåg också att jag var en person som var dum, ful, ivägen och ställde till det för min omgivning.

Under denna period var jag inte schysst mot dem på Vuxenhabiliteringen heller. Kallade en av personerna där vid ett kvinnonamn trots att jag vet att han är en man. Jag lät riktigt bitsk, kylig och arg när jag sa det. Detta var i samband med att personen försökte få in mig på akutpsykiatrin och jag inte ville. Återigen ansåg jag mig inte vara sjuk.

Minnena från akutpsyk är jobbiga att bära. Jag tänker på hur jag själv mådde, men även på allt jag fick bevittna som hände m. andra patienter medan jag låg inne där. Tänker även på ovan nämnda exempel där jag behandlat personer i min omgivning illa p.g.a min depression. Personer i min omgivning ber mig att inte fastna i dessa tankar då skuld - skamkänslor inte är ett dugg uppbyggande. Fattar vad de menar, men ack så svårt det kan vara...

Jag får väl bara konstatera - Jag var sjuk.

Detta är inget tycka-synd-om - inlägg. Behöver bara bearbeta min depression.