Tjenamoss, alla läsare, nya som gamla!

Fyndigt formulerad rubrik av mig va? Jag har börjat tänka på saker jag gillar att göra och åka slalom är en av dem. Idag upptäckte jag till min glädje att man kan hyra en ski- vart vIa kommunen och sedan kan jag åka slalom i en backe som ligger alldeles i närheten av mitt hem! När man åker ski- cart så får man inte åka den utan instruktör, såvida man inte har licens. Jag ska ringa och höra om backen har instruktörer ( som jag helst vill) , alternativt höra om man kan ta sin licens hos dem eller om de har någon kurs där mina assistenter kan utbilda sig så att jag inte behöver en instruktör.

För er som undrar vad en ski-cart är så kan jag berätta att det är en kraftigt tillbakalutad stol med stor grop för baken att sitta i. Stolen har dessutom två styrspakar att styra med samt. fyra miniskidor under sig. När jag en gång har provat slalom och fått känsla för det så känns det som en glädjekick att åka. Provade första gången när jag var 12 och senaste gången när jag var 18. Senaste gången höll det på att sluta olyckligt då jag svängde fel av misstag och p. g.a det var jag på väg att åka utför ett stup. Känner mig inte rädd för att åka igen. Vill åka för att jag tycker det är roligt och för att jag vill byta ut den där stup-bilden mot en mer positiv bild att ha på näthinnan.

Med önskan om en trevlig kväll till er alla!

Tjenamoss, alla!

#Stresshantering #härochnu #busa #testa #minnen

Mycket har hänt sedan sist jag skrev. I december började jag träffa en sjukgymnast som skulle hjälpa mig med stresshantering. Hennes första steg var att få mig med på promenad en gång i veckan (övriga dagar i veckan  skulle jag gå med assistenterna). Till en början såg jag promenaderna som ett oöverstigligt hinder: Jag hade ingen som helst vana att vara ute på promenad såpass ofta och dessutom undrade jag hur jag skulle orka rent mentalt, skulle min energi räcka? Dessutom upplevde jag sjukgymnasten som lite jobbig som t.om reagerade om jag sa att hon sjöng "fel" sångtext. Jag fick förklara att mitt uttalande inte handlade om att jag blev stressad över att hon sjöng en annan sångtext, utan snarare ett konstaterande att det finns ett original som går på ett annat sätt.

Till en början var hon också duktig på att ( i allra högsta välmening) påpeka så fort jag pratade negativt under våra promenader.  Minns i nuläget inte exakt vad hon sa, men till sist kände jag att jag började vara på min vakt kring vad jag sa, av rädsla för att få en påpekning. Skrev ett mail till henne där jag förklarade att jag hade börjat tänka som Martin Beck i Beck-filmerna, nämligen "Allt jag säger kan användas emot mig." Upplevde henne som kritisk när hon påpekade sakerna. Skrev också att jag upplevde det stressande att själv välja vilket håll vi skulle gå åt varje gång. Hon tog till sig det jag skrev och slutade påpeka samt. började välja vilket håll vi skulle gå åt. Hon gör det inte jämt, utan bara om jag är för stressad för att själv kunna välja.

Det vi gör under våra promenader är:

* Är här och nu: Vad ser vi, känner vi, hör vi och doftar vi?

* Busar: Kastar snöbollar på varandra, kör slalombana (en inre skapad sådan, det finns inga koner), leker tagen (hon ger mig 15 sekunders försprång för att det ska vara rättvist, hon går ju snabbare än vad jag kör). Leker hund.

* Hon testar mig: Hon gör saker för att lära sig 1)Vad stressar mig och 2) Triggar det hon gör igång något minne och /eller känsla? Om så är fallet ska jag delge henne minnet, oavsett om minnet är positivt eller negativt. Exempel: En dag hoppade hon som en groda och sa:  - Nu hoppar jag som en groda! Uttrycket är ett uttryck jag fick höra väldigt ofta som barn när jag inte kröp på " rätt" sätt. Dessutom så triggade det en uppsjö minnen av personer som uppfört sig kritiskt och dömande mot mig under min barndom. Personer som jag antingen har eller har haft en nära relation till, t.ex en förälder eller en elevassistent.

Trivs med min sjukgymnast och allt det vi gör ihop, men allra roligast har jag när vi leker hund! Hon gör det med sådan inlevelse så jag kan inte hålla mig för skratt! Viker mig dubbel! Första gången vi gjorde det sa hon:

- Nu ska du få kasta pinne!

Jag tänkte: "Vem ska jag kasta till? Det finns ingen hund här." Döm om min förvåning då hon ställde på alla fyra, tog upp en pinne med munnen (urk!) precis som hundar gör, och ville att jag skulle kasta. Tappade jag fokus så krafsade hon mig på benet med "tassen" och tyckte jag skulle kasta, eller bökade runt i marken med "tassarna". Jag hade fortfarande inte fokus så då började hon prata med mig istället:

- Du måste säga vad jag ska göra. Du förstår, jag är en sådan väldigt lydig hund.   Jag fick  ge henne kommandon, precis som om jag hade haft en fysisk, riktig hund där:

- Varsågod! Hämta pinnen då! Duktig vovve! Sitt! Ligg! Vacker tass! Nej! Fy! Nu räcker det!    Samtidigt tänkte jag:

"Måtte det inte komma någon förbipasserande nu, för jag vet inte hur jag ska lyckas förklara vad vi håller på med"   . Om så hade varit fallet hade jag ändå varit tvungen att fortsätta med det, för det var/är ju en del av stresshanteringen. Det komiska och dråpliga i situationen vann  och som jag nämnde tidigare så skrattade jag så mycket att jag vek mig dubbel!

Numera klarar jag max tre hela dagar inomhus om jag måste, sedan kokar min hjärna av stress och jag bara måste ut för att lugna ner den!

Trevlig helg och Godnatt på  er!