Hej Allihopa!   #kognitivanedsättningar #stress #utbrott

Som rubriken lyder: Exakt så känner jag mig just nu. Stressad, arg, maktlös, orolig, rädd  och ledsen om vartannat! Förutom den stress som redan ligger i botten så upplyste en assistent mig om att jag nu är så stressad så att jag går och beklagar mig över saker som är fel (t.ex. att en assistent ständigt glömmer att uppdatera tavlan) och kanske t.om letar ytterligare fel p.g.a att jag skapar dem i stressen. Insikten gjorde mig ledsen. Tänkte: "Jaha, är jag där nu igen". (Brukar hända varje gång jag är stressad). Vidare frågade hon mig om jag upplever det som positivt att gå och lägga mig om kvällarna. Jag sa nej, för jag har sedan flera år tillbaka en  så himla bestämd bild/åsikt om hur en god sömn bör vara:

* I sängen ska man sova.  Om jag eventuellt känner några negativa känslor (stressad, orolig arg, ledsen, rädd etc) så stuvar jag undan dessa.  En del av det gör jag medvetet, men inte allt.

* Gråt är en känsla som är dubbel, beroende på vad den beror på. Jag kan gråta av så många anledningar: Frustrerad, arg, fly förbannad, maktlös, stressad, orolig, ledsen eller rädd. Gråter jag till sängs blir det ännu jobbigare. Blöt kudde som jag måste vända på, blött hår som blir kallt och täppt näsa etc. Dessutom förknippar jag gråt med huvudvärk och illamående, så på senaste tiden undviker jag nästan att gråta bara därför.

* Jag bör inte gå och lägga mig för tidigt, för då vaknar jag tidigt och är hungrig eller behöver upp på toa innan assistenterna kommer (Kan gå på toa själv, så det är inget problem. Dock jobbigt att ta mig upp när jag är sömnig. Även jobbigt att somna om då jag blir pigg av lampor). Vaknar jag tidigare, så blir jag också trött tidigare på kvällarna (inget jag har belägg/bevis för, jag bara tror)

* Jag vill helst sova 7-7,5 timmar, men bör sova minimum 6, för under 6 timmars sömn så fungerar inte jag.

* Jag har sovit dåligt/svårt att ta mig till sängs i 13 år, så hur ska det kunna bli bättre? Pessimistisk tanke, jag vet, men jag har blivit så van så jag nästan har gett upp hoppet om att det ska bli bra (fast jag  vill det innerst inne). Orsaken till att jag började sova dåligt var stress under studietiden, men beteendet har hängt kvar sedan dess och återkommer i andra stressade situationer. Kanske något vi kan prata om/jobba på då vi ses?

Sedan undrade hon också hur det fungerade med Ipaden, och jag sa som det var, att jag inte får med mig den in i sovrummet, utan den stannar gärna på soffbordet eftersom det är där jag äter kvällsfika.

I alla fall: Med denna diskussion i bakhuvudet så åkte jag till simningen. Jag kände hur jag blev irriterad på assistenten som följde med (en annan än den jag nämnde tidigare). Hon sa:

- Du ser ut som du håller på somna! och - Du ser jättetrött ut!  

-  Jag vet, sa jag till slut. (Är ju ständigt  stressad och trött just nu, så orkar inte upprepa mig).

I duschrummet innan badet fortsatte det:

- Nu är vi ju för tidiga, jag får stå här och duscha i 10 min extra helt i onödan, sa jag

- Det blir så ibland, sa assistenten.

- Nej, inte om man håller koll på klockan! Den var faktiskt 11.50 när vi gick från lunchbordet och vi brukar aldrig gå före 12.00

- Vi måste köpa nya badkläder till dig, de här är ju alldeles för stora.

- Det har jag ju sagt sedan augusti!

- Om du orkar kan vi ju åka och köpa nya badkläder i helgen.

- Kan vi sluta prata om det här nu? Jag är så jävla stressad så snart smäller det! (Mycket irriterad ton från min sida. Uttrycket " snart smäller det" är mer ett uttryck för att min hjärna kokar över).

- Då pratar vi inte mer om det.

I bassängen fortsatte det: -  Vad långt du simmar idag! (Menat som uppmuntran, men jag tolkar det som prestation)

- Du petade ju mig inte på huvudet så du kunde styra in mig.

- Du brukar ju svänga in själv.

- Inte idag, uppenbarligen!

Det gör ingenting! Är det jobbigt att simma idag?

- Nej.

-Jag tänkte, du stannade.

- Kan vi sluta prata så mycket om hur? Jag vill simma ifred!!!

- Du kan inte bara simma iväg, vi måste ha en kommunikation! (Ass. behöver veta när jag tänkt simma och vilket simsätt jag tänkt ha).

- Om du inte vill att jag ska simma iväg så kan du faktiskt säga stopp, stanna eller vänta till mig!  Här brister det för mig och jag börjar gråta istället. Inte över något assistenten gjort fel( för hon har inte gjort något egentligt fel), utan snarare för att jag inte orkar med mig själv och mitt eget beteende.

Just nu är det fasligt jobbigt att vara jag....Glömmer saker titt som tätt också, mer än vad jag vanligtvis brukar göra. För några veckor sedan skulle jag och kolla på en lägenhet. Assistenten upplyste mig om att taxin var bokad. Mitt svar blev: Vadå? Till vad? En annan  assistent frågade mig häromveckan: Har din katt fått någon mat imorse? Det står ingen skål på golvet. Jag hade under den dagen försökt leka extra mycket med honom, släppa ut honom på balkongen, ge honom vatten etc. för att råda bot på hans rastlösa bitande på en kartong. Assistentens fråga tog mig tillbaka till verkligheten: Men Gud, då förstår jag varför han biter på kartongen! Denna vecka har en av mina sjukskrivna assistenter börjat jobba själv 2 timmar och resterande jobbar en annan assistent. Stor förvirring råder hos mig, trots att de säger till.

På tal om min katt så har han kräkts 2 gånger medan jag skrivit detta (klockan 22.30 och 01.15) , så jag har städat upp två spyor. Troligen är han  hård i  magen igen. Han försöker gå på låda, men inget kommer ut. Nu råder fasta i 12 timmar. Han är trots allt 12 år. Går för långt mellan kräkperioderna för att jag ska klassa honom som sjuk ( flera månader), så det är troligen förstoppning. (Haft flera gånger förut) Lille Gubben! Matte älskar dig såååå mycket!   Jag lär väl inte kunna sova förrän han dricker som han ska...Eller så somnar jag i alla fall av ren utmattning efter dagens känslostormar....Har suttit och skrivit på detta sedan kl. 17, mer eller mindre.

Känns som om det är så mycket med mig själv som jag måste ta tag i (stress,sömn och motion) och jag vet inte var jag ska börja. Har gråtit mig igenom skrivandet av detta blogginlägg. Vill helst bara krypa upp i en famn och känna lugnet...Vill veta vad lugn egentligen är...Känns som att andra ( rent allmänt) tar lugnet för givet, för de är vana att för det mesta vara lugna och jag i min tur undrar: Hur tusan gör ni? Jag vill också ha! Hur pass mycket stress ska jag lära mig att leva med, med tanke på mina nedsättningar, och vad går att förändra?

Trevlig helg, allihopa!

Kram!