Hej alla nattugglor!

Pappa ringde mig i torsdags 15/1 och sa att han och min bror tänkt komma på lördagen under förutsättning att det var bra väder. Han avslutade samtalet med att säga att han skulle ringa igen på fredag för att lämna slutgiltigt besked. Jag var för trött för att bli upprörd över hans dåliga framförhållning, men när jag lagt på luren kände jag ändå en slags frustration.

Det som alltid irriterar mig vad gäller honom är följande:

 Hans dåliga framförhållning:

* På grund av hans impulsivitet så upplever jag det som att allt händer för plötsligt, jag hinner inte ställa om mentalt.  Att han dessutom säger: "Ringer imorgon kväll igen" ökar på den stress som uppstod då han ringde, för nu måste jag ju vänta en extra dag innan jag får säkra besked. Att säga som han gjorde när han skulle hälsa på i höstas: " Kommer i slutet av oktober" hjälper mig inte ett skit eftersom han inte definierar vad " slutet" är.  Jag vill ha ett datum, tack!

* Av samma anledning så hinner jag heller inte förvarna assistenter om att de t.ex ska börja sitt pass senare, utan sms skickas  till ass. om detta och så oroar jag mig/ stressar över att han eller hon inte ska hinna se det i tid. Dessutom tycker jag det blir orättvist mot ass. med tanke på att hon/han ställt in sig på att jobba hela sitt pass.

* Ytterligare en aspekt i detta är att han av samma anledning inte ger mig några som helst förutsättningar att planera min vecka så att energin ska räcka till hans besök. Här brukar jag tyvärr ursäkta hans beteende för mig själv med att tänka: " Jag brukar ju oftast vara trött redan innan han kommer, så det beror nog enbart på mig själv". När jag häromdagen verkligen började tänka efter så kom jag fram till det jag skrivit i början av detta stycke.

* Så här är det alltid när han ska hälsa på. På grund av hans obeslutsamhet så känner jag ofta att:  Jag VILL INTE att pappa ska komma! Innerst inne VILL jag ju. Detta VILL INTE är  ju snarare min hjärnas sätt att säga: JAG ORKAR INTE MED den bristande atrukturen!

* Jag gjorde klart för pappa att jag skulle gå på Gudstjänsten på söndagen. Hans kommentar var: " Eftersom du ska iväg på söndag så har vi bara lördagen och så är det ju vädret.... Om vi inte kommer i helgen så vet vi inte när vi ser dig nästa gång ". Visste inte riktigt hur jag skulle tolka denna kommentar: Kändes som om han ville träffa mig, men samtidigt kändes det som om han inte riktigt hade tid (pratade om jobb samt. inbokade tandläkarbesök som han skulle på) och samtidigt som ett krav, typ: "Håll dig hemma!" Nu hade jag inget inplanerat, men ändå.

* Det hela slutade med att de ringde och  ställde in resan p.g.a dåligt väder. Jag förespråkar absolut inte att de ska köra hit i värsta snöstormen, för det kan ju hända olyckor och jag vill inte att de ska åka av vägen eller skada sig på annat sätt, men jag blir knäpp på att allt ska handla så mycket om väder och hans dåliga mörkerseende. Jag fick ett nytt besked: " Vi kommer om 2 veckor om det är väder..."Dessutom klagade han och sa: "Du var då inte lätt att få tag på! Jag har försökt i en halvtimme. " när han ringde. Problemet är att han ofta försöker ringa var femte minut när han väl ringer och det tutar upptaget eller är långa signaler (känns det som). Han är duktig på att klaga och duktig på att överdriva hur länge han försökt ringa o.s.v) Jag tänkte inte på att jag inte var skyldig honom någon förklaring, utan började direkt redogöra för varför det tutat upptaget.

* Samma kväll gick jag in på Svenska CP-föreningens sida på facebook där en kvinna jämngammal med mig berättade om sina kognitiva nedsättningar. Om hur svårt det är att få sin omgivning att förstå. Om hur de förutsatte att hon skulle fungera som vem som helst för att hon på utsidan såg ut som vem som helst: villa, bil, jobb, familj o.s.v.  Om skammen att inte kunna göra något åt nedsättningarna o.s.v Läste det och tänkte: "Jag kände så precis när jag fått reda på det." Sedan såg jag att ovanför texten fanns bilder. En bild med info om kognitiva funktioner och den andra bilden var något jag kände igen ännu mer, alltför väl...Det var en bild på två energibägare, exakt likadan som den jag har här hemma i min pärm.  Här brister allt för mig och jag börjar gråta, verkligen stortjuta. Dels p.g.a stressen som varit sedan pappa ringde första vändan, men även för att på andra sidan skärmen finns det en person som har förståelse för hur det KÄNNS när man har kognitiva nedsättningar. Kallar henne lite skämtsamt för " min tvilling." Det finns många som förstår mig, men ingen så EXAKT som hon! Synd att hon bor så långt ifrån mig, bara.

* Nästa helg har jag blivit inbjuden på födelsedagsfirande hos ett par vänner. Jag tackade ja och kom sedan på att pappa kanske dyker upp den helgen. Samtidigt tänker jag att jag kan ju inte tacka nej eftersom jag inte vet säkert.  Dessutom blir det ju pannkaka om jag ger efter för allt vad pappa vill. Kör över mig själv då. Jag VILL faktiskt väldigt gärna gå dit.

Detta är min upplevelse och tolkning av situationen.