#cp-skada #kognitiva nedsättningar #mental energinivå Hej Alla!

Vad är det där för rubrik, undrar ni kanske? Jag menar precis vad jag skriver. Min mamma har alltid tvättat mina kläder och städat mitt rum åt mig, klätt mig, lagat min frukost, brett mina smörgåsar etc. Låter det som att jag borde kunna vissa av de där sakerna själv? Låter det t.om som om jag vore lat och bortskämd? Min mamma gjorde de här sakerna för mig för att jag skulle hinna rent tidsmässigt. Ingen av oss visste då att det hon gjorde för mig även skulle komma att vara till nytta i ett annat syfte, långt senare.

När jag var 16 började jag gymnasiet på annan ort. Bredde mina smörgåsar själv. Tvättade mina kläder själv (ofta på helgerna p.g.a läxor på vardagarna),hängde upp dem, vek dem och  lade dem  i garderoben. När jag var 20 så hittade jag en dag tvätten ihopvikt på sängen p.g.a torkställningen varit full, någon annan behövde den och själv var jag i skolan. Elevhemspersonalen hade hjälpt mig. När jag kom  hem från skolan fick jag ett skämtsamt "Nu har du nog tomt i garderoben".

Någon städning var det knappt tal om då jag för det första upplevde att jag aldrig hann eller orkade samt. att jag var dålig på att be om hjälp för hyllor jag inte nådde. Golvet fick jag hjälp med efter att personalen frågat om de skulle moppa av det i samband med att de ändå skulle moppa av golven i allmänna utrymmen.

När jag var 31 fick jag reda på att jag har kognitiva nedsättningar och att nedsättningarna i sig drar mycket mental energi. Min mamma hade alltså, utan att veta om det, gjort rätt som hjälpt mig med dessa saker inför skoldagen och efter skoldagens slut. Min mentala energi hade ju gått åt under skoldagen i form av koncentration, ta emot och bearbeta information, göra uppgifter  o.s.v Sedan även hemma i form av läxläsning o.s.v Hade vi vetat om mina nedsättningar när jag var barn hade vi säkert  strukturerat upp läxläsningen annorlunda samt. lagt in pauser  istället för att sitta en hel eftermiddag och kväll.

Inte heller konstigt att jag som 20-åring tyckte att det började bli jobbigt att ha hand om tvätten eftersom jag hade haft ensamt ansvar över den i 4 år.  Ångrar inte att jag lärde mig tvätta, men jag tvättar nästan aldrig nu som vuxen p.g.a behöver min mentala energi till annat, som jag anser vara viktigare för mitt välbefinnande. T.ex umgås med vänner istället för att slösa den energin på tvättande.

Kognitiva nedsättningar hos barn kan vara svåra att märka p.g.a alla barn behöver ju föräldrar som strukturerar upp tillvaron till dem, men nedsättningarna märks tydligare ju äldre man blir. För min del ( nu när jag ser tillbaka) tror jag det började med att mina föräldrar upptäckte att jag tog lång tid på mig vid toabesök, sedan att jag som tonåring ( högstadieelev och ibland även gymnasiet) satt och grät vid läxböckerna minst två gånger per vecka för att jag var trött efter en lång skoldag (7.50-15.40) samt. svårt att strukturera upp läxläsning o.s.v Som vuxen kan jag inte strukturera upp min vardag.

Om det nu finns föräldrar eller andra vuxna som oroar sig för att de hjälper sitt barn/ungdom/ vuxen med funktionsnedsättning för mycket så kan jag bara säga: Naturligtvis ska barn få göra saker själva också (jag fick klä mig själv ibland om tid fanns), men det är väldigt bra om man som förälder alltid finns där och hjälper barnet, t.ex hjälper barnet att schamponera håret i duschen (om barnet tillåter, det där är ju väldigt intimt), klä på barnet något av klädesplaggen, ta en paus i läxläsningen, städa barnets rum o.s.v På så vis kan barnet hushålla med sin begränsade mentala dagsenergi (som man inte kan få mer av genom att vila, man kan bara spara det man har för dagen) och ork finns då istället till att göra något som barnet vill och blir glad av! Ert barn kommer att tacka er en dag, för att ni hjälpte det att skapa ett drägligt liv!

Onsdagskram!