Hej alla läsare!

Nu var det länge sedan jag skrev, så jag tänkte ge er ett livstecken.   Denna vecka är lite annorlunda än andra veckor. En av assistenterna är på en veckas semester utomlands och en annan är hemma för vård av barn ( detta sistnämnda var såklart något som bara dök upp, det går ju inte styra över) så jag har mycket vikarier här just nu. Jag känner dock alla, vilket känns tryggt.

En av de två assistenter som snart jobbat hos mig i 9 år är åter på jobbet för arbetsträning efter en längre tids sjukskrivning. Känns kul! Vi ska även skola in en ny vikarie som ska jobba i sommar.

Jag har ju för ett bra tag sedan skrivit ett inlägg om att jag vill börja cykla igen.  Det har tydligen blivit någon sorts omorganisation vad gäller arbetsterapeuternas arbetsuppgifter/ansvarsområden. När en av assistenterna ringer arbetsterapeuten med frågan om hur jag kan ta mig upp på min cykel på bästa sätt så säger arbetsterapeuten att det ansvaret faller på min kommun. Hon ska ta reda på vem som har ansvaret (vilken person alltså) och sedan återkomma till oss igen.

Sist men inte minst har jag haft ett samtal med min kurator på vuxenhabiliteringen kring bl.a hur det känns när min husgrupp inte fungerar. Vi pratade om just den saken i 20 min. Efter 10 min. så grät jag. Hennes kommentar var:

-          Bra! Ut med det bara! Känslorna måste få komma ut! Sedan hämtade hon papper till mig att torka tårarna med. Kändes dock som att jag inte hann gråta färdigt innan mötet var slut, men vi ska fortsätta prata om saken nästa gång.

Tack till er alla som läser bloggen! 

God natt på er!