Hej Alla!

Så här kände jag förra veckan efter näst sista mötet m.  psykologen. När jag kom hem började jag summera vår tid ihop, vilket är 2 år.

Sitter här och tänker tillbaka på tiden jag gått hos psykolog och skrattar och gråter om vartannat. Jag har ju alltid sagt att det var hans studie (han gjorde en studie över hur arbetsminnet fungerar  på oss med CP-skador) som fick mig att fundera på hur jag fungerar. Egentligen så var det nog så att jag hade funderingarna sedan innan och att redan hans informationsmöte kring den gav mig vissa svar, t.ex det här med att man bl.a använder arbetsminnet till att bl.a strukturera och planera. Jag fick en aha-upplevelse: Är det DÄRFÖR jag inte kan! Jag hade aldrig tidigare tänkt på eller vetat om att hjärnan är uppdelad i fack, eller boxar som han brukar kalla det, och att det finns vissa funktioner som fungerar på "sitt eget sätt." Jag började även  fundera på varför saker tog så lång tid. (Förut hade jag mer bara tänkt för mig själv, men nu började jag plötsligt även att uttrycka till assistenterna: "Jag blir aldrig klar trots att jag börjar i tid, ni är alltid färdiga före mig! eller " Är ni REDAN färdiga? Tyckte att de jobbade otroligt mycket snabbare än jag själv och tyckte att det var nästintill omöjligt att man, oavsett hjärnskada eller ej, kan jobba så fort. Började nästan fundera på ifall de på något sätt slarvade med arbetsuppgifterna.  Vidare funderade jag på varför de alltid var tvungna att starta mig för att jag skulle göra något, påminna mig om saker.  När det gått ett tag av dagen kände jag alltid ett starkt JAG VILL INTE, men förstod aldrig vad det berodde på. Varför var jag så stresskänslig och konstant stressad? Jag grät väldigt ofta och kunde inte alltid hitta en orsak, jag var bara ledsen. Ju fler sådana tillfällen jag hade så blev jag osäker och rädd. Undrade om jag var periodvis deprimerad eller vad. Mina assistenters reaktioner på alla dessa saker påverkade så klart också en del.

Sedan fick jag ett informationshäfte av honom  om en norsk studie där man diskuterade om man skulle göra om definitionen av Cerebral pares då det framkommit att skadan är så mycket mer än bara fysisk. Läste igenom kapitlet om kognition, strök under det jag tyckte passade in på mig och sa sedan till assistenterna: " Läs det här! Jag känner igen mig så mycket!"

Sedan var det dags för utredning och när svaret på den kom kände jag en lättnad. Jag har inte inbillat mig, det ÄR faktiskt så här jobbigt för min hjärna att bl.a planera! Sedan blev jag arg. Kände mig på något sätt bestulen på saker, livet hade kunnat vara mycket lättare om jag vetat om det här tidigare! Å andra sidan har jag under min tid som ovetande utvecklat egna strategier och en ordentlig kämparanda.

Sist men inte minst kom kanske det allra svåraste. Att anpassa livet till både mina fysiska och kognitiva nedsättningar. Brottas med min egna starka vilja kontra min mentala ork. Sänka mina krav ytterligare. Låta assistenterna göra saker och lita på att det blir gjort. Kände mig mentalt panikslagen från början. Var så van vid att jag skulle vara delaktig i allt (assistansen är ju utformad så rent regelmässigt) och hade också en vilja att göra rätt för mig samtidigt som jag var väldigt rädd för att göra "fel."Tänkte för mig själv: " Hur i helvete ska jag lyckas med det här? ( Ursäkta språket) Han har satt mig på den största jäkla mentala utmaningen som finns!" Även om jag till en början efterlyste lösningar och strategier, så tror jag inte att de hade spelat någon roll ifall han  hade gett mig några, för jag var för stressad för att ta emot något.

Jag upplevde honom som "jobbig" när han  sa att jag hade höga krav.  Det var absolut inget fel i det han  sa, det var snarare vad som väcktes i mig när han sa det som var "problemet". Kände att han höll på bryta ner mitt försvar, att det snart inte tjänade något till att försöka hålla det uppe. Å andra sidan var jag nog tvungen att få hamna där nere på botten för att sedan kunna komma upp igen. Ni vet, så som man säger i talesättet: "Det måste bli värre innan det kan bli bättre" och man syftar på att man mår sämre i början, för att må bättre sedan.  Har bytt ut ordet "jobbig" mot rak och ärlig istället. Passar bättre på honom! Dessutom är det ju så att personer som får mig att gå framåt inte alltid är de personer som tycker detsamma som jag, utan det är ofta en person som vågar ställa frågor som är lite obekväma och som kan ta min reaktion, oavsett vilken det må vara! Det var nog det som också gjorde att jag kände mig provocerad: Insåg att jag inte skulle få honom att ge upp, för han visade mig att han tänkte stå vid min sida oavsett vad. Samtidigt så är det ju just den tryggheten jag behöver. Backar man alltför mycket så skapar ju även det osäkerhet...

Drar mig till  minnes hur jag försvarade mig med näbbar och klor när han föreslog att assistenterna skulle rengöra kattlådan. Jag minns exakt vad jag sa: "Det är faktiskt MIN katt! Har man skaffat ett djur är man skyldig att ta hand om det! Kan man inte det ska man inte ha ett!"  Skrattar åt min egen bestämdhet så här i efterhand, den känns på gränsen till fånig, men jag var stressad...

Jag vet att jag har gjort största jobbet i detta, men det är han som gett mig en stor del av verktygen! Jag ville ha en utredning och han såg till att jag fick en. Utan den skulle jag ha fått fel hjälp än idag. Och hur skulle det ha gått med assistansen om jag inte haft den? Ryser vid tanken...
 
Jag vet att jag kan klara mig "själv "nu när jag har rätt hjälp och framför allt vågar be om hjälp. Lever hellre ett bra liv med rätt hjälp än utan hjälp och fången i min kaotiska hjärna! Tårarna trillar...

Jag vet också att han finns där för mig när jag behöver honom (t.ex. om jag skulle få nya assistenter som vill få utredningen förklarad för sig), men jag kommer ändå SAKNA HONOM! Han  har varit min trygga, fasta punkt i snart 2 år. Vore konstigt om det inte kändes något...
 

Tårarna trillar nu med när jag skulle skriva in det här...

Vårt sista möte blir den 24 februari.

Tisdagskram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej Allesammans!   Nu var det länge sedan jag skrev. Mycket har hänt i december och januari: Jag har fått en ny säng som är höj- och sänkbar, en ny duschstol och en ny rullstol. (Eller rättare sagt ett provexemplar av nya rullstolen som jag får p...

Hej Allesammans! I helgen har min kille varit och hälsat på. Han är jättetrevlig, rolig, omtänksam och mer därtill. När han såg mig förflytta mig från soffa till rullstol sa han ? Ramla inte?. När vi sov så vaknade han till ibland och lyfte huvud...

Hej Allesammans!   Inatt har jag sovit jättedåligt. Gårdagen var jobbig på många sätt. Jag hade en personal som villr ta upp en sak med mig vid 20.30 på kvällen. Jag kunde inte somna förrän vid 3.30. Tidigare under dagen hade jag fått be en annan...

Hej Allesammans! Testade att sitta i Allrummet och spela Yatzy med en annan brukare då den arga brukaren också satt i Allrummet och var lugn. En stund senare var den arga brukaren arg igen. Denna gång sa hon att personalen inte varit in till henne...

Hej Allesammans!   Jag är rädd på mitt boende. Orsaken är att den arga brukaren är så aggressiv. Jag har varit rädd sedan januari/ februari då den arga brukaren hotade den dåvarande personalen med att hon skulle skära halsen av henne. Sedan dess ...