#psykologsamtal #funktionshinder #föräldrar  Hej Alla!

I måndags var jag på mitt första möte m. psykologen för i år. Talade om för honom hur julen varit (samma saker som jag skrev i blogginlägget häromdagen). Jag sa som det var, att jag snart inte orkar investera i min och pappas relation längre, att all kritik från honom gällande mitt funktionshinder suger min energi. Hon undrade då hur länge denna kritik pågått.

- Sju år, sa jag

-  Vad är det för makt han har? Hur har han kunnat hålla på i sju utan att någon reagerat?

- De har inte vetat om det, för jag har skyddat honom.

- Vad är det som gör att han måste skyddas? Vad är det som gör honom så skör?

- Det är inte det att han är skör. Folk, inklusive jag själv är rädd för vad han kommer göra ifall min släkt ställer sig på min sida.

- Aha. Han är en sådan som gormar.

- Ja.

- Låt honom gorma då!

- Men jag kommer få skit för det.

- Så länge det bara är verbal skit är det väl en sak. Du kanske får lättare att hantera skiten om du har någon på din sida. Om din pappa och bror tycker det är jobbigt att ge dig struktur så måste någon annan ge dig det. Du har rätt att få hjälp av t.ex en assistent!

- Vi har diskuterat det och han vill inte!

- Det är ditt liv! Ett annat alternativ är att inte åka hem alls.

Här brister det för mig och jag börjar gråta och säger mellan tårarna:

- Men då drabbar det ju en massa oskyldiga som faktiskt saknar mig och VILL se mig hemma! Min farmor och farfar, min faster, mina kusiner...

- Jag vet att jag är hård med dig nu...

- Du är inte hälften så hård som min pappa...( Hård är inte rätt ord förresten, rak och ärlig är bättre). Jag sträcker ut armarna mot honom och han möter mig i en varmhjärtad och ärlig kram, ni vet en sådan som känns och signalerar tillit och respekt och han säger: - Vad du kämpar och står i, jag tycker du gör det bra!

Underbara psykolog, så glad att jag har honom!     

Vi pratade även kring idén om att skriva ett brev till familjen kring mitt hjälpbehov, men psykologen säger att alla vägar till informationsmottagande är stängda från min pappas och brors sida och därmed kommer jag nog inte få något svar på brevet, vilket kommer att göra mig ledsen och besviken. För att skydda mig själv är det en bra idé att låta bli. Själv känner jag att jag varken har ork eller lust att skriva brevet just nu. Mår så pass dåligt att jag inte skulle kunna hantera en negativ respons på ett brev. Måste plocka ihop skärvorna som blivit av hemmavistelsen, fundera på mitt liv, fundera på vad JAG VILL! Jag kan inte dansa efter pappas pipa hela livet. Jag blir bara olycklig då...

Trevlig helg!