Hej alla, särskilt till er som är föräldrar!

God fortsättning! Jag har nyss varit uppe hos familjen en vecka. Min pappa och bror har nog inte accepterat eller förstått sig på mitt funktionshinder, särskilt inte den kognitiva biten. Jag försöker ge dem information, men blir hela tiden ifrågasatt och kritiserad  på ett negativt sätt. När jag t.ex frågar pappa vilken tid jag ska upp på morgnarna när jag är hemma så får jag inget tydligt svar, utan bara ett " Sov tills du vaknar", vilket för mig blir väldigt otydligt och ostrukturerat. Är dessutom rädd att jag ska vakna försent så att hela dagsplaneringen går i stöpet, vilket skulle bli oerhört stressande för mig. Får dessutom skäll ifall jag enligt min pappa vaknar försent, så min lösning på saken blir då att själv försöka strukturera upp saker, vilket bara leder till en massa stress. Ställde larmet mellan 9-9.30 varje morgon. Pappa frågade då:

- Är du uppe?

-Ja, jag ställde larmet.

- Varför det?

- För att vi ska hinna med allting.

- Det behöver man väl inte göra (ställa larm alltså)

- Jo, jag måste det.

En dag sa han:

-Det är 3 min kvar till lunch.

- Jag kommer att bli sen ( klev upp en kvart sent efter vilan samt. blev varskodd om tiden som var kvar till lunch alldeles försent, behöver påminnelse 20 min. innan. Satt i badrummet och hade fått på mig allt utom byxor när jag fick påminnelsen).

- Inte är det då mitt fel, det är du som har satt tiden.

- Jag har inte påstått det heller.

¨- Det är du som har satt tiden.

- Ja, jag vet...Håll maten varm.

- Sluta gaffla! (babbla).

Jag gafflar inte! Jag svarar bara på det du säger.

Om jag säger till pappa att jag är trött så säger han:

- Du går ju och lägger dig i tid och du sover dessutom en stund på dagarna. 

- Jamen jag vaknar ju så tidigt på morgnarna.

- Då har du väl sovit tillräckligt.

- Ingen har väl sovit klart efter fyra timmar.

- Annars skulle du väl ha somnat om?

- Men jag hann ju bli hungrig...

- Det var nog det att du nickade till flera gånger i soffan häromkvällen som gjorde att Du inte kunde sova.

- Jag brukar inte ha svårt att sova om jag bara nickat till, det är om jag legat  i soffan och  sovit flera timmar kvällstid som det händer.

Om jag är glad åt att jag förbättrat min sömn kan han säga:

- Allt går ju att vända och vrida på om man tänker så (enligt honom så är det enda rätta att gå och lägga sig före midnatt. Han har svårt att vara glad för små förbättringar, så dem får jag försöka vara glad åt själv och verkligen säga dem högt så han hör, annars skulle han lyckas trycka ner mig).

En dag skulle jag hälsa på en vän och jag var lite orolig över att inte kunna gå dit på kvällen p.g.a att jag haft sådan huvudvärk hela dagen och jag sa: - Vi kanske måste flytta besöket, men jag hoppas jag slipper.

- Varför det?

- För att jag har sett fram emot det.

- Från en dag till en annan? säger han och fnyser. Vidare sa han: På dig låter det som att det hade passat bättre för dem en fredag, men det ville inte du!

- Vi diskuterade faktiskt olika förslag.

När jag säger till min pappa att jag har begränsad energi  och startar dagen med kanske hälften så mycket energi som han p.g.a mina kognitiva nedsättningar så frågar han:

- Hur mäter man det?

När jag säger att jag kommer att behöva min vila oavsett om jag sovit bra eller dåligt så frågar han:

- Vem har sagt det?

- Min psykolog.

En dag när vi diskuterade träning och kost så sa jag till honom att jag och dietisten anser att jag gör mitt bästa som har både simning och styrketräning. Han sa:

-  Tycker du att det räcker? Du gör allt för att slippa!  Vill du  inte cykla heller då? Det ligger i människans natur att vara lat! Sedan hittade han på en massa om att jag tyckte att träningsvärk var jobbigt och därför struntar i att träna, vilket absolut inte är sant!

När jag satt i skräddarsits vid tv:n en kväll så kom han in och sa:

- Varför sitter du sådär med huvudet? (Lutar det alltid lite snett) Nu far du iväg med huvudet! Sätt händerna på knäna! Upp med armarna! Här börjar jag bli aningen less att höra på honom och är dessutom trött då klockan är 20.00 på kvällen så jag säger: Jag satt faktiskt och såg på tv!

- Man kan då inte säga något åt dig!

- Det beror på hur man säger det!

- Nej, det beror på dig!

När jag lite senare ville ha en apelsin och ville äta den med höger hand så sa han: - Nej, ta klyftorna med vänster hand!

När jag säger till honom att jag har dåligt närminne och ger honom exempel på hur det kan yttra sig så ifrågasätter han mitt exempel med " Jag förstår inte!" eller " Situationen du beskriver kan vem som helst ha dåligt närminne i."

När jag säger till min bror att min hjärnas tolkningscentral inte fungerar som den ska så säger han:

- Det handlar inte om någon tolkningscentral! Det är en mognadsfråga! Här blev jag uppriktigt ledsen och gick och grät en timme.  Listan kan göras lång...

Har erbjudit både min pappa och bror ett informationssamtal hos min psykolog ang. mina kognitiva nedsättningar så de kan förstå mig bättre. Pappas svar är: - "Nja, jag tycker du har förklarat ganska bra.  Min brors svar är: - Är det nödvändigt. Om de väljer att inte gå, så är det deras val, men då vill jag som dotter/syster inte få skit för att de inte förstår mig, för att jag är för struktursbunden etc...

Exakt alla detaljer är inte med här. Inlägget skulle bli för långt och jag orkar inte skriva mer just nu. Vill förtydliga att detta är min personliga upplevelse av situationen.

Behövde skriva av mig!

Tack för ordet!

Varma kramar!