Hej!

I slutet på förra veckan var jag så trött att jag somnade i soffan, framför datorn etc i omgångar under dagarna. Jag tar mig dock inte till sängen...Fastnar i min egen blogg, i andras bloggar, framför svt:s öppna arkiv och kollar på "Rederiet", fastnar i twittrande, fastnar på facebook. Blir planlös, flipprar bara omkring. Har svårt att varva ned. Vet inte riktigt vad som orsakar den, den här gången. Känns som att det är ett hopkok av en massa saker.

Sist jag var hos min psykolog, vilket var 28 nov,  sa han att jag hade allt att vinna på att få mer energi snabbt. (Energidepåerna går tydligen att fylla på, men inte dagsenergin. Förstår ärligt talat inte skillnaden mellan dagsenergi och energidepåer. Får fråga honom nästa gång). Vid mötet blev vi varse att vi gått om varandra i tankarna. Eftersom stresshanteringsplanen nu är klar så har jag tänkt att då är våra möten snart slut också. Tänkt att "jag ska ju klara mig själv en dag."  Visst har jag även  tänkt på andra saker än stresshanteringsplanen de gånger vi setts, men min hjärna har inte tolkat det som viktigt eftersom mitt fokus har legat på stresshanteringsplanen.  När han  delgav mig infon om  att denna plan skulle göras så tog jag emot förslaget med öppna armar och öppet sinne eftersom jag var i desperat behov av något långsiktigt som skulle fungera för mig. Det jag hitintills gjort är att alla tankar som ej handlat om stresshanteringsplanen har jag skuffat undan och tänkt att planen har varit viktigast utifrån tanken att vår mötestid bara varit en timme. 

I och med denna timme så har jag heller inte hunnit visa mig gråtfärdig trots att jag gått med gråten i halsen. Låt säga att vi talat om något som jag tyckt gjort ont i slutet av ett möte, då hinner jag inte visa den känslan för psykologen innan mötet är slut, även om jag skulle vilja.  Jag har tänkt: " Varför kommer inte tårarna? Tilliten finns ju!" eller " Snälla psykolog, skuffa mig över kanten, för just nu är jag millimeter ifrån att gråta och jag behöver gråta för att få det onda att gå över." Andra gånger har jag upplevt honom som för bestämd/auktoritär, att han haft ett sådant tryck bakom orden i det han sagt så jag känt att inga tårar kommit trots att jag känt mig gråtfärdig, utan istället gått in i försvarsställning. Det som kan få min försvarsställning att rasa ner/rämna är när han ställer frågor så som av typen " Hur känns det? Vad tänker du på?" Eller  som han  gjorde den 24 okt. Han  frågade mig: " Varför får inte du vara trött?" och tittade på mig med allvarlig min. Den minen var ny för mig och jag tänkte: " Min psykolog  har slutat skämta, han vill verkligen prata allvar för att hen uppriktigt och ärligt undrar hur är det är med mig. Mitt försvar kommer rämna när som helst."   Vissa gånger har jag känt att jag bara velat gå ut ur konferensrummet vi varit i p.g.a att  saker gjort ont, men sedan kommit på att det inte varit ngn idé eftersom känslan skulle finnas där i alla fall, och det skulle vara tusen gånger jobbigare att ta assistenternas frågor om varför jag gått ut mitt i mötet än att sitta kvar m. honom.

När han  ibland varit sen så har det ökat på stressen ännu mer och jag har i mitt stilla sinne blivit lite irriterad. ( De gånger det hänt flera ggr på raken. Eller är det jag som varit extra tidig?) Det är dock inget jag påtalat för honom eftersom jag har hejdat mig och tänkt att orsakerna till hens sena ankomster kan vara vilka som helst (ett telefonsamtal som drar ut på tiden, ett papper hon glömt till vårt möte, en brukare som blivit ledsen etc).

Nu känner jag att vi långsamt börjar komma till kärnan av det som jag tycker gör ont, för att han nu har hela bilden av hur jag egentligen bearbetar saker, att det mesta kommer efteråt. När jag sagt till honom  att jag varit trött har han mött mig med: " Det måste få vara så här." Jag i min tur har då tänkt: "Jaha, jag får väl stå ut med det här då!" och känt mig uppgiven. När jag sagt att jag varit trött har jag menat energilös...Därför kändes det hoppfullt sist när han sa att energidepåerna faktiskt går att fylla på! :-) När han sagt (minns ej ordagrant) "Så länge du är fast i det gamla så kommer du ha än svårare att byta strategi" så har jag tänkt: "Jag vill! Men hur? Ska jag endast fixa det här genom att ändra på mig själv?"När jag efterlyst strategier så har jag menat tekniker. Jag förstår att det inte finns färdiga lösningar på allt, men när han  började prata om avslappningstekniker etc. för att avlasta min "maniska" hjärna så tänkte jag:  "Nu är psykologen på rätt spår, det är bl.a sådana här typer av strategier jag letat efter hela tiden."

Det känns också tryggt att han  kommer finnas vid min sida ett tag till, att jag inte kommer bli lämnad vind för våg...Han vill täta våra träffar till varannan eller var tredje vecka, vilket jag ser som positivt. Visst, jag tycker det är jobbigt att gå igenom allt det här, men med rätt stöd ska det gå bra. Att jag står ut trots att det är jobbigt är för att jag vet att han  aldrig skulle utsätta mig för detta om han inte trodde att jag skulle ha någon nytta av det. Har försökt tänka: "Det måste finnas ngt bättre längre fram och det vill jag inte missa!"

Jag är en person som är van vid att försvinna i mängden (min mobbning mm. har satt spår här) så när jag träffar på människor som faktiskt ser mig för den jag är så är de guld värda!  Människor som engagerar sig, hjälper mig, ger mig av sin tid och faktiskt orkar lyssna. Han är en sådan! Det är därför jag tycker om honom!  Han  försöker bl.a.  stärka mig i att våga säga  vad jag tycker och säga nej till sådant jag inte vill. Jag inser då att jag alltid varit en sådan som sagt vad jag tyckt, men det har inte mottagits på rätt sätt så då har jag blivit osäker/hämmad och slutat med det.

Tack för att han lyfter fram mina framsteg!

Tack också för att han  säger att det är ok för mig att känna/reagera! Detta gör att jag kommer våga visa mer! Förresten har han  sett mig ledsen en gång i år, i januari när halva assistansstyrkan slutade. Det enda som hände då var att han  satt mitt framför mig, tog emot känslan, sa att han  förstod att jag tyckte det var jobbigt och så småningom slutade jag gråta. Så jag känner mig inte rädd för hans reaktion i det läget, för det "värsta" har ju hänt redan.

God natt, alla!
 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej Allesammans!   Nu var det länge sedan jag skrev. Mycket har hänt i december och januari: Jag har fått en ny säng som är höj- och sänkbar, en ny duschstol och en ny rullstol. (Eller rättare sagt ett provexemplar av nya rullstolen som jag får p...

Hej Allesammans! I helgen har min kille varit och hälsat på. Han är jättetrevlig, rolig, omtänksam och mer därtill. När han såg mig förflytta mig från soffa till rullstol sa han ? Ramla inte?. När vi sov så vaknade han till ibland och lyfte huvud...

Hej Allesammans!   Inatt har jag sovit jättedåligt. Gårdagen var jobbig på många sätt. Jag hade en personal som villr ta upp en sak med mig vid 20.30 på kvällen. Jag kunde inte somna förrän vid 3.30. Tidigare under dagen hade jag fått be en annan...

Hej Allesammans! Testade att sitta i Allrummet och spela Yatzy med en annan brukare då den arga brukaren också satt i Allrummet och var lugn. En stund senare var den arga brukaren arg igen. Denna gång sa hon att personalen inte varit in till henne...

Hej Allesammans!   Jag är rädd på mitt boende. Orsaken är att den arga brukaren är så aggressiv. Jag har varit rädd sedan januari/ februari då den arga brukaren hotade den dåvarande personalen med att hon skulle skära halsen av henne. Sedan dess ...