Hej på er!
Mår så dåligt så det finns inte! Sitter och gråter hejdlöst! Ni vet assistansuppföljningen som Försäkringskassan gjorde med mig förra året: Det var så mkt praktiskt som skulle fixas med läkarintyg, ADL-bedömning från arbetsterapeut samt. svara på frågor i ett frågeformulär som FK hade inför mötet med dem. På mötet fick jag sedan inte berätta fritt om vad jag tycker är jobbigast med mitt funktionshinder, utan handläggaren påpekade att jag borde hålla mig inom ramen för de grundläggande behoven. Jag hade inte tid att reagera särskilt mkt medan denna process pågick eftersom jag var upptagen i att fixa alla saker som krävdes samt fighta för min överlevnad, därför kommer reaktionen nu istället. Nu är jag trygg och har det bra!
Jag förstår att FK har sina mallar med frågor etc. de måste ställa, men det är fel på SYSTEMET! Jag känner mig kränkt när jag måste svara på frågor som:
Hur ofta går du på toa?
Hur lång tid tar det?
Hur tömmer du magen?
Använder du lavemang?
Hur tömmer du urinblåsan?
Har du kateter?
Har du inkontinensbesvär?
Detta är frågor som ingen utan funktionshinder behöver svara på, men p.g.a mitt funktionshinder så måste jag det. Jag har ju haft möten med habiliteringspsykologen flera gånger kring min stresshanteringsplan bl.a och då klagat på att jag är dödstrött. Hon har försökt få mig att se att jag varit med om mkt det senaste året och då tagit assistansuppföljningen som ett exempel. Jag i min tur har slagit det ifrån mig i rent försvar, sagt "Det är ju över nu." alternativt tänkt för mig själv: " Varför drar hon upp det här nu? Vi ska ju diskutera stresshanteringsplanen."
Det som utlöste tanken på assistansen (och min gråt nu) var att min gamla gymnasiekurator (som vikarierade för min ordinarie kurator och var med på uppföljningen) ringde mig i torsdags och bad mig att komma denna vecka och berätta för hans avgångselever hur det är att bo själv, ha assistans samt. berätta om hur uppföljningen med FK sett ut. Jag bad att få återkomma med svar. När jag lagt på luren kände jag en obehagskänsla inombords och tänkte: " Nej, jag kan inte stå inför hans avgångselever och berätta någonting, för då kommer jag att börja gråta..."
Jag klarar knappt av att gå in på sociala medier ( facebook och twitter) och läsa om andra som går igenom samma sak som jag gjort med assistansen ( eller att de lägger upp artiklar om andra som gjort det), för jag känner bara ilska och förtvivlan över att systemet inte ändrats ett dugg, samtidigt som jag blir påmind om att samma sak hänt mig. Att jag blir påmind och tycker det gör helvetiskt ont har nog att göra med att jag inte är klar med bearbetningen...Assistansen tog 8 månader av mitt liv. 8 månader av psykisk terror. 8 månader där jag kände mig som ett ärende som valsade runt i byråkratin, 8 månader av besked hit och dit, det ena värre än det andra, min kommun som sa: " Har du förlorat alla timmar från FK? Men herregud, hur har de då gjort? Med så lite timmar (3/ vecka) på grundläggande behov så är du inte ens berättigad personlig assistans. Vi ses i januari och bestämmer vilken hjälp du ska ha istället för assistans (dåvarande beslut gick ut 1 feb.) Ja, god jul då!" Hela min jul blev förstörd. 8 månader där jag inte ens visste om jag skulle ha ett värdigt liv sedan, eller om jag skulle tyna bort och ingen skulle bry sig....JAG ERKÄNNER: JAG VAR LIVRÄDD! MITT LIV LÅG I HÄNDERNA PÅ BESLUTSFATTARE SOM INTE SKULLE BRY SIG OM MIN LIVSKVALITET, UTAN HUVUDSAKEN VAR ATT JAG SKULLE ÖVERLEVA. JAG KUNDE INTE GÖRA ETT SKIT FÖR ATT PÅVERKA! JAG KÄNDE DET SOM ATT MITT LIV VAR HOTAT!
Har gråtit så jag har huvudvärk vid det här laget...
Godnattkram till alla!