Hej!

I tisdags 5/11 var jag till dietisten. Jag fick en chock när jag satte mig på vågen: 85 kg!  ( är 160 cm lång). Jag har alltså gått upp 16 kg på 2,5 år! Inte undra på att benen varit svullna och att jag känt mig orkeslös vid gåträning! Jag har skrivit s.k matdagbok som dietisten kollat igenom, beräknat näring och kalorier osv. Hon har nu gett mig förslag på hur jag ska justera kosten ytterligare (äter sedan flera års tid på regelbundna tider och anpassade portioner). Motionerar sedan flera år tillbaka med simning och styrketräning.

Vill bara poängtera att för mig är det inte siffran på vågen som spelar roll, utan för mig är prion att jag ska må bättre,  kunna förflytta mig obehindrat och få plats i min rullstol!

Får väl se detta som ytterligare ett steg i att ta hand om mig själv.

Nu ska jag gå och se "Så mycket bättre!".

Trevlig helg, alla!

Hej!

Jag var till habiliteringspsykologen för ett par veckor sedan och färdigställde min stresshanteringsplan. Han frågade då hur det går med mitt "nya" liv utan hushållssysslor.

Jag sa att jag inte har ngt emot att assistenterna gör saker, utan det är mina egna tankar kring saker som är  problemet.

Han undrade då vad det var för tankar och jag sa att jag alltid tänker att nu när det gått två månader så borde jag vara där och där.

Han undrade då om jag tänkte på hela perspektivet, på allt jag varit med om vad gäller assistansuppföljningar och neuropsykiatriska utredningar.

Jag sa nej, jag sa att jag tänker att jag borde vara pigg nu! (Mentalt & fysiskt).

Vidare sa han att det jag varit med om skulle kunna få vem som helst att gå under isen och att jag skulle ge det tid. Han kunde inte säga när jag kommer sluta vara trött och energilös, men försäkrade mig om att jag inte skulle må så här i allsköns evigheter.

Jag i min tur sa ngt i stil med att jag fick  skylla mig själv eftersom jag inte går och lägger mig i tid utan är uppe länge. Jag måste ju hushålla med min energi p.g.a min hjärnas nedsättningar drar så mkt.

Fick då frågan hur jag trodde andra gjorde.

Svarade honom att jag tror att alla är uppe länge någon gång. 

Han menar att jag måste tillåta mig själv att göra samma saker som alla andra, annars kommer jag ha jättesvårt att byta strategi.

Vidare sa jag att det känns mer ok att gå lägga mig dagtid ifall  jag gått och lagt mig i tid på kvällen, men inte kunnat somna. Om jag har "förorsakat" tröttheten gnm att vara uppe länge så är det inte ok.

Han menar att oavsett orsak så har jag rätt att gå lägga mig och vila ifall jag är trött. Han tyckte att jag skulle jämföra bristen på mental ork med en dunderförkylning och sedan frågade han om jag skulle vara lika hård med mig själv ifall jag var sjuk?

Jag svarade nej.

Slutligen undrade han varför jag inte tillät mig själv att vara trött och vart mina höga krav på mig själv kommer ifrån. Han menar att det alltid brukar sitta i någonting, antingen i uppväxten, vad man blivit uppfostrad med, eller i andra erfarenheter. För min del sitter det nog i båda.

Min psykolog är jättebra, hjälper mig att förstå mig själv   

Godnatt på er!