Hej!

Jag avskyr att vara Fröken Duktig, ändå är det, ursäkta språket, skitsvårt att inte vara det. Jag vet att jag har kognitiva nedsättningar och att min hjärna klappar ihop av att hålla reda på för mycket själv, trots det tänker jag att jag inte får glömma ditt eller datt. Jag, som tidigare inte varit så duktig på det här med framförhållning, utan snarare låtit saker släpa efter alltför länge, tänker plötsligt: "Hur ska sommaren bli? Vad ska jag sysselsätta mig med? Jag måste planera min jul, för pappa jobbar under jul- och nyår i år igen...Hoppas kattens astma inte blir värre. Jag måste planera för Församlingslägret i höst. Hur blir det med inskolning av sommarvikarier? etc." Det lustiga är att jag har saker som är betydligt mer nära förestående än dem jag räknat upp, men dem stressar jag inte över på samma sätt.   Jag tänker bara jag, jag, jag, trots att det finns fler personer i min närhet som kan och ska hjälpa mig med dessa saker, nämligen mina assistenter ( Det gör de också). Orsaken till att jag börjat tänka så här är att jag upptäckt att jag har viss initiativförmåga ( upptäckten kändes rolig och jag har därmed börjat ta egna initiativ lite överallt). Jag menar inte att det på något sätt är fel att ha egen initiativförmåga, men initiativen måste tas med måtta. Min hjärna blir stressad av att jag tänker att jag ska ta i princip alla initiativ själv. Hur märker jag det, undrar ni kanske? Jo, jag märker det på att jag retar/stör mig på något assistenterna gör, försöker få dem att sluta göra den eller den saken, men egentligen handlar det om att jag försöker styra det de gör i hopp om att lugna ner mig själv. Jag blir snäsig, kort i tonen, än mer känslig för ljud etc. Det känns som om jag har ett ekorrhjul inne i huvudet som jag inte får stopp på...Sist av allt kommer gråten, hjärnans yttersta sätt att säga: Jag orkar inte mer! Jag vet att jag var utsatt för extrem stress i höstas i och med FK:s uppföljning och det är något jag aldrig kommer glömma, men på något konstigt sätt tänker jag att det var ju då det, jag borde fungera "normalt" nu. Jag borde istället tänka: " Det är bara 3 månader sedan ärendet blev klart, det är logiskt att stressen sitter kvar även fast den nu tar sitt yttryck kring andra saker än assistansen".

I morgon ska jag till Vuxenhabiliteringen och utarbeta en stresshanteringsplan tillsammans med psykologen. Jag skriver bara: Välkommen stresshanteringsplan! Jag behöver Dig! Har suttit och gråtit under hela tiden som jag skrivit detta...