Hej alla!

Några av er har efterfrågat en utförligare presentation av mig, så här kommer en.

Jag är född i januari och uppvuxen i Norrbotten. Vi har haft hund hemma hela min uppväxt. Jag har ej min kristna tro med mig sedan barnsben, utan fann den när jag var 22 via en vän från universitetet som ledde en Alphakurs, en grundkurs i den kristna tron . På kursen fick jag en chans att ventilera de funderingar jag hade kring Gud (funderingarna hade funnits där långt innan kursen) och sedan bestämde jag mig för att ta emot Jesus, för att jag kände att det var rätt för mig. Som barn hade jag dock väldigt svårt att tro på Gud, jag tänkte: "Om Gud nu har skapat mig, varför har Han skapat mig med ett funktionshinder?" och " Jag har aldrig sett Gud, jag kan inte tro på något jag aldrig har sett. Han kan inte finnas." Som vuxen tänker jag att mitt funktionshinder inte är Guds fel, att det var något som bara hände och att Gud faktiskt räddade mig till livet för att jag har min uppgift här på jorden, att jag har något att tillföra den här planeten. Jag har ett funktionshinder, men jag är inte mitt funktionshinder. Jag är så mycket mer än så! Numera tänker jag också att jag inte måste se allt för att tro. Det räcker med att tro, för Gud hjälper mig med resten.

 Som person är jag viljestark och ser positivt på det mesta. Jag hjälper gärna mina medmänniskor samt. lyssnar på dem när de behöver det. Jag tycker om att diskutera, men än mer att skriva. Jag fick min första dagbok när jag var 8 år och sedan dess har jag fyllt över 20 dagböcker. Numera är min mail eller blogg en form av dagboksskrivande. Som barn skrev jag mycket brev, även på andra språk.

Min musiksmak är rätt bred, men lyssnar mest på svenskt: Mauro Scocco, Lisa Nilsson, Tomas Ledin, Peter LeMarc, Uno Svenningsson m.fl

Vad gäller böcker så gillar jag biografier och andra böcker där saker beskrivs på ett verklighetstroget sätt, t.ex. Katerina Janouchs "Dotter önskas",  Mia Törnbloms "Så dumt!" eller Johanna Thydells " I taket lyser stjärnorna."

I filmväg gillar jag drama, t.ex "A walk to remember" och thrillers, "Beck" eller "Irene Huss."

Jag gillar ärliga, ödmjuka, hjälpsamma och positiva människor som vill mig väl, men ogillar människor som är det motsatta.

Jag har pratat om min framtida familj sedan jag var 25 och numera hörs alltsom oftast uttrycket framtida partner/sambo. Jag har insett att detta med att föda barn kanske inte kommer vara alldeles enkelt p.g.a min spasticitet (skriver inte att det behöver vara omöjligt heller). Det är bara det att jag alltid utgått ifrån att jag ska kunna föda barn som vem som helst och sedan läser jag på Svenska CP-föreningen om folk som fått förlösas med kejsarsnitt o.s.v Tänker tankar som "Kan jag ens bli mamma?" för det är inte lika självklart längre.

En partner/sambo skulle vara mer än välkommen! Saknar någon att dela livet med och skulle dessutom behöva en lugn och sävlig partner/sambo (men med humor) som skulle kunna komplettera mig t.ex successivt göra spontana saker med mig  för att jag ska lära mig att det går att göra saker spontant,  eller successivt göra nya saker med mig för att jag ska lära mig att förändringar inte är "farliga". Men för att det ska hända så måste jag ju våga kasta mig ut i det okända och se vad som händer...Jag blir blyg och feg när det gäller kärlek. Gud, ge mig mod!