God kväll, kära läsare!

Jag har nu pratat med assistenten ang. hur jag upplever hennes kommentarer (orkade inte rabbla upp varenda en, utan tog det där med håret, handtaget och klösträdet). Jag frågade rakt på sak om hon tyckte att dörrhandtaget störde henne på något vis.

- Nej, sa hon.

- Jag tänkte att du störde dig på det eftersom du påpekat det ett par gånger, sa jag.

- Då missförstod du mig.  Jag har ju bara sagt till två gånger, huvudsaken är ju att dörren går att stänga."Två gånger kan vara tillräckligt för att jag ska fatta misstanke om att något inte stämmer/är "fel", beroende på hur assistenten formulerar saker. För mig är det skillnad på att vara anklagande och pedagogisk. Jag kan mycket hellre ta att assistenterna säger: "Du, jag ser att handtaget är trasigt, det kanske vore en idé att kontakta kvartersvärden?" än den där kommentaren jag fick tidigare ang. handtaget.  Trots allt så måste de ju, p.g.a mina kognitiva nedsättningar och min ADD, som ger mig bristande uppmärksamhet, påminna mig om saker, men grejen är som sagt hur det görs. Nu ska jag inte dra alla över en kam (eller heter det kant?). De flesta påminner mig på ett väldigt respektfullt sätt.  Om jag redan upptäckt saken själv, brukar jag bara säga: - Jo, jag har märkt det. Sedan får jag själv välja när jag tar tag i saken, eller om jag vill att jag och ass. tillsammans tar tag i saken.

- Sedan det här med håret, jag vet att jag är långhårig, men jag kan inte gå och klippa mig just nu. Jag minns inte exakt vad hon svarade, men hon mötte det med en smula förvåning.

- Jag trodde du störde dig på det eftersom du sa: - Gud, vad långhårig du är!

- Nej. Jag såg att du kikade på mig igår och jag kunde inte se vilket ansiktsuttryck du hade, så därför reflekterade jag över håret.

- Klösträdet kan du bara låta vara.

- Ok

Jag har efter detta samtal med denna assistent insett en sak: Hon är en sådan tjej som uttrycker sig med stora, överdrivna ord, men hon menar inte så mycket med det. Det låter bara som att allt skulle vara så hemskt och akut.  Jämför med en tonåring som jämt och ständigt använder uttrycket "Jag dööör!" i alla möjliga sammanhang, så förstår ni vad jag menar. Irriterat tonfall förekommer ibland. Att hon är 8 år yngre än mig märks tydligt, både i mognad och tankesätt. Jag får vara pedagogisk på ett helt annat sätt när jag ska förklara saker för henne, jämfört med om jag gör det för en jämnårig. Det blir ett stort glapp oss emellan. Nu menar jag inte att det behöver vara så med alla som är 8 år yngre, men för oss är det så.

Tack för stöttning tidigare idag och tack också för att ni läste.

Godnatt på er!

God kväll, kära läsare!

Jag måste ta ett snack med min assistent snart. Verkar som att hon gjort det till sitt personliga uppdrag att påminna mig om saker. Visst, det ingår i arbetsuppgifterna att påminna mig om saker, men det börjar gå till överdrift när påminnelserna ser ut så här:

* Du borde investera i en ny mobil (jag vet att jag behöver en, men jag har inga pengar till en just nu, finns annat som är viktigare)

* Gud, vad du är långhårig! (Detta trots att vi strax innan hade haft ett samtal om att jag ville vänta med klippningen p.g.a ekonomin). Jag svarade bara: "Ja, jag vet. Det är därför jag har hårspänne."

* Igår, när jag var orolig över att ev. missa simningen den 28/5 p.g.a en tid på ortopedtekniska så sa hon: "Ring och boka om den då!" När jag sa att det varit svårt att ens få den tiden och att assistenten som hjälpte mig att boka den fick en väldigt stressad person i telefonen som knappt hade tid att lyssna, så sa hon: "Då får man prata tills de lyssnar, man kan inte bara sätta sig ner och acceptera allting! Man kan ju inte bara ge upp! " Jag tänkte: " Vem har snackat om att ge upp?  Jag har bara uttryckt min besvikelse över att kanske än en gång bli tvungen att missa simningen! (den har blivit inställd flera gånger på sistone, av olika orsaker)" Jag påpekade att det inte var jag som ringt samtalet, men sa samtidigt att oavsett vem som hade ringt så hade vi haft samma problematik.

Hon: "Om tiden inte går att ändra så får du ju missa simningen, men du kan ju försöka."

"Jag vet", säger jag. När hon är så här övertydlig så har jag väldigt  svårt för att behärska mig, men tvingar mig till att göra det. Jag känner mig som fem år och inte de 31 jag är när hon påpekar det som för mig är uppenbart.

* Jag kan hjälpa dig att skapa en rutin för att smörja in händerna (Tack, men jag har nog med mina dagliga, betydligt viktigare rutiner, anser jag).

Förra veckan och ett par veckor dessförinnan har jag fått dessa påminnelser/frågor:

* Ska jag hjälpa dig med räkningarna eller så? (Jag sa att de redan var gjorda då jag brukar hålla reda på dessa på egen hand. Jag säger till när jag behöver hjälp).

* "Jag fixar banden till din katts klösträd." Jag påpekade att han faktiskt har en klösmatta också.

Hon: " Ja, men det ser trevligare ut så här" För vem? undrade jag i mitt stilla sinne. För henne eller för mig? Jag personligen struntar nämligen i att sisalbanden på hans klösträd hänger och slänger, han har en klösmatta! Jag hade inte bett henne fixa klösträdet! Hon menar säkert väl, men det blir så fel!

* " "Du måste kontakta kvartersvärden och be att han fixar din toalettdörr" Handtaget till toalettdörren hänger ner en bit och hon säger att dörren inte går att stänga, men enligt mig så gör den det. Häromdagen fick jag höra det igen, fast annan variant: "Den där dörren, alltså!"  Hon noterar saker som jag själv inte bryr mig ett dyft om. Dörren kan man fixa sedan...

* "Ska du ringa något samtal?" Detta har kommit att bli en standardfråga hon ställer varje torsdag, varför vet jag inte. Stressande är det i alla fall.  Ska jag ringa någon så står det ju uppskrivet på whyteboarden.

Visserligen har jag själv inte sovit så bra på sistone, vilket kan bidra en del, men jag upplever det som att hon är och petar i, för mig, ytliga saker. Det verkar vara så viktigt hur ytan ser ut...Jag upplever henne lite som en duracellkanin, inte i kroppen, men i påminnelserna, frågorna. Det är helt ok att ställa frågor som är relevanta i förhållande till jobbet man gör, men att fråga alla möjliga detaljfrågor om t.ex dörrhandtag, min frisyr, kattens klösträd, varför det ligger sand påbadrumsgolvet etc. hör verkligen inte dit!

Visst, jag har kognitiva nedsättningar, men snälla,  behandla mig som den vuxna person jag är!

 Tack för att ni orkade läsa ända hit!

Godnatt på er!