God kväll, kära läsare!

Följer en annan tjejs blogg och det fick mig att fundera på hur jag har blivit bemött genom åren.

Jag minns då en målare målade om grannens hus och han såg att mamma var på väg till affären och frågade henne: - Kan du köpa en dosa snus till mig?

-Visst, sa mamma. När hon sedan kom hem så hjälpte han henne in med alla kassar, stack till mig en 50 lapp sa:

- Här! Köp dig något gott till midsommar. Sedan sprang han ut i rasande fart utan att jag hann protestera. När han gått blev jag ledsen och förklarade situationen för min mamma.  Min yngre  bror, som inte förstod att jag kände mig kränkt av situationen, tog en uppblåsbar badboll och satte den under tröjan (för att få en liten kula på magen, precis som jag har) satte sig på en stol, fejkade mina spasmer och sa:

- Jag ska gå ut och leka att jag är som min syster, så jag också får pengar.  Här reagerade mamma och sa:

- Sluta genast med det där! Din syster tycker inte att det är roligt!

- Här! Ta pengarna om du tror att du kan använda dem med gott samvete. Jag kan det inte, sa jag till min bror. Målaren menade säkert väl, men det blev så fel! Jag gick i högstadiet/början av gymnasiet när detta hände.

När jag gick i lågstadiet så var det en tjej från en annan klass som tyckte konstant synd om mig.  Hon sa:

-Det är så synd om dig!

Jag: - Det är inte synd om mig!

- Jo!

- Nej!

- Jo!...

Minns en dag förra året då jag var och handlade. En person som stod i samma kö frågade assistenten:

- Står hon i kö? och syftade på mig. Jag har blivit så van vid att folk har fördomar, så jag reagerar knappt på det, såvida det inte är väldigt kränkande. Just den här dagen blev jag irriterad. Jag hade stått och pratat med assistenten precis innan och ändå så frågade denna person över huvudet på mig (hon kanske inte hade noterat mitt samtal med assistenten dock, men ändå).

När jag gjorde s.k ämnesanknuten praktik sista året i gymnasiet så valde jag att besöka universitetets olika institutioner för språk eftersom jag planerade att plugga språk där senare. När jag besökte en institution så märkte jag av att studievägledaren pratade med mig, men sökte konstant stöd hos assistenten under samtalet (försökte få ögonkontakt). Assistenten var smart och tittade bort så studievägledaren blev tvungen att vända sig till mig. Mot slutet av samtalet sa hon:

- Du får ursäkta, men vi har aldrig haft någon med funktionshinder som studerat här.  Jag tycker att det var modigt av henne att erkänna att hon var osäker.

Jag har vänner som säger: "Ställ er upp, ni som kan" eller "Vad duktig du är som kan ta dig till soffan själv." Jag förstår att kommentarerna inte är illa menade, men det kan bli så fel. Vid  den första kommentaren känner jag mig utpekad, eftersom jag är den enda som inte kan ställa mig upp. Vid den andra kommentaren tänker jag: "Vad är det för märkvärdigt med det då? Jag har alltid kunnat ta mig till soffan själv."

Godnatt på er!