Hej!

I förra veckan bloggade jag ju om kognitiva nedsättningar och att dessa nedsättningar förorsakar låg energinivå hos mig. Vidare så tar det här med assistansuppföljningen och tankarna kring hur det ska bli en massa energi.  Jag vet ju fortfarande inget, har kvar min assistans i väntan på vad kommunen ska besluta. För att jag ska orka med min vardag just nu så har jag lagt över extra ansvar på assistenterna, men mina vikarier verkar inte riktigt ha förstått det, trots genomgång på personalmötet.

I onsdags förra veckan hade en vikarie som förslag att jag skulle börja ta in posten själv igen. Jag förstår hennes tanke, hon såg att det fanns utrymme för det i mitt schema, men jag känner att jag inte orkar just nu med tanke på allt som händer. (Inget jag sa till henne, visste inte riktigt hur jag skulle formulera mig. Vill ju inte låta tjurig eller ovillig). Jag sa till henne att jag och en ordinarie personal just ändrat rutinen kring posten till att assistenterna ska hämta in den. Jag sa också att vill hon ändra något så får hon diskutera det med ordinarie personal.  Hon pratade med en ordinarie och denne tycker inte heller att det passar sig att jag tar ansvar för posten just nu. 

Den här veckan har jag fått dessa kommentarer:

En vikarie sa i måndags: "Jag hjälper dig att duka fram lunchen."

Jag: "Det utgår jag ifrån att du ska" (mindre tid på schemat innebär ju att jag ej kan vara delaktig på samma sätt.

Jag är helt med på noterna där. Måste ha hjälp för att spara energi, inte bli stressad eller utbränd).

Vikarien: "Egentligen finns det ganska mycket  tid för dig att hjälpa till." Kändes som om hon kom med en subtil antydan, typ: "Hjälper dig idag, men nästa gång får du göra det själv"  eller Varför gör du inte mer?"
 

Jag: Tiden kanske finns, men psykologen har sagt att jag ska lägga över så mycket jag kan på er assistenter.

En annan vikarie samma kväll: "Ska du inte göra mackan?"

Jag: Jag brukar inte göra mackan själv, så därför reagerar jag inte.
 
En annan vikarie i tisdags , efter att jag varit på simningen, tvättat badkläder, stretchat, gett katten  mat, rensat kattlådan:

" Du kan ta fram bestick till middagen."
 
En annan vikarie i onsdags, när jag sagt att jag skulle plocka bort grejer samt. ta tvätten eftersom det var tvätt-och städdag då:

" och badrummet..."

Jag: "Nej, jag tar inte badrummet nu när schemat ser ut som det gör".

Vikarien:  "Inte alls?!"

Jag: Nej.

Vikarien:  Ok.

Jag vill att alla assistenter, även vikarier, ska lära sig att se när det är dags att hoppa in och hjälpa. Jag vill också att de i sina avgöranden inte bara ska tänka på tidsåtgången, utan även energiåtgången. Jag vill att de ska ha det tänket oavsett om jag är stressad eller inte, för ont om energi har jag oavsett. Nu har jag extra ont om det p.g.a ovissheten kring assistansen. Jag vet inte om jag kommer att få behålla samma personal eller inte. 
I tisdags var jag så trött så jag somnade sittande i soffan med tekoppen i handen. Det var ett under att jag inte välte ut den.  I onsdags sov jag en timme på dagen då jag hade paus i min assistans.

Jag vet ej om assistenterna förstått att jag ber om extra hjälp för att jag är trött. Jag har inte yttrat de orden utan mer sagt: "Kan du hjälpa mig med..." Samtidigt känns det som att de borde förstå, de har ju varit med i hela processen kring min assistans. Jag kommer att ta tillbaka mer ansvar när jag orkar igen. Enligt psykologen kan det ta flera månader innan jag fyllt på mina energidepåer igen...

Trevlig helg, alla!